Nervös för tävling och undrar varför

Nej, jag vet. Jag blir till och med trött på mig själv.

Vad sjutton är det för idé att bli nervös för en skojtävling?

Och ändå blir jag det.

Men varför? undrade Matilda i dag när hon gav mig en uterittslektion.

Så himla bra fråga.

Varför.

Jag tror det handlar om prestation. Men prestation mätt med andras ögon än mina egna.

Jag vet att jag har en sagohäst.

Jag vill ju att alla andra ska tycka det med.

Jag vet att vi har lyckats med mer än vi båda vågat drömma om. En musklad Juppe sprätter ju runt med mig på ryggen nu som om han aldrig varit skadad.

På hösttävlingen på Björsbo blev jag besviken på mig själv för att jag fesred och inte vågade trycka på.

Vi som är så snygga hemma. Vi såg glada och harmoniska ut och ganska tama i framtoningen.

Det är väl inte det värsta man kan råka ut för?

Nä, sannerligen inte.

Men bland alla snälla kommentarer från peppiga kompisar så kom den här från en bekant:

"Ni tog er i alla fall runt banan"

Usch.

Varför ska sånt bita sig fast? Jag fick ju höra mycket bra också.

Jag är rädd för att vi bara fiser oss runt banan igen och inte visar vad vi kan.

Men då är det väl bara att ta nya tag för nästa tävling?

Jo. Det är det ju.

Fast jag vill visa nu vad vi kan. Och det tror jag är lite fel inställning att gå in i en tävling på.

Bäst vore om jag kunde hjärntvätta mig att jag bara är ute och rider på grusvägen och att vi fräser iväg hem mot stallet i maffig tölt, typ.

Och så önskar jag att min hjärna inte kom ihåg elakheter, bara peppiga och snälla saker.

Det är ju inte det värsta någon har fått höra heller, även om det tog mitt i prick så att säga.

Härlig konst som vanligt från Rijksmuseum Amsterdam.

Om Juppe var en maräng i dag?

JA! Det var han. Om vi visar dagens tölt på tävlingen så tror jag vi har chans att hänga med sorteringen en gång i alla fall. Minst.