Jag - en tittig ryttare

Ibland blir jag faktiskt jädrigt irriterad på att Juppe hela tiden tror att han är under ständigt anfall. Att det kan komma läbbiga renskinn precis från alla håll för att mumsa på honom.

Men så tänker jag, men jag då? Granngubbarna i byn har börjat tjoa på långt håll när de ser mig. Jag går nämligen ofta i mina egna tankar och skvätter till rejält när det dyker upp någon bara sådär mitt framför mig.

Och ja, jag vet att hästar är flyktdjur. Fast jag tror att Juppe reviderat det till skvättdjur, precis som jag är skvättmänniska. Så vi passar bra ihop.

I dag hade vi tur och fick trevligt sällskap på vår 7-8 kilometersrunda.

 Första gången i år det gick att stå ute och fixa. Och solen värmde!

Visst, himmelriket, även om nejden måste hållas koll på. Hö före turen.

 Njutningshästen Juppe kliar igenom huvudet och märker inte, eller struntar i, att kompisarna ivrigt lufsar för att möta lunchen.

Och så burr skak. Burr skak.

En gång satt jag på när han skakade igenom kroppen, en sällsam upplevelse.

Jag hade inget val, utan skakade med. Skaket görs med bra tryck! 

Ah, lite till.

Hallå? Du missar maten!

Här kunde ju Juppe ha nöjt sig och stannat för att käka. Men icke, han tar redan sikte på nästa hög. Undrar vad han har för taktik? Sista högen får vara ifred från kompisar? För han är ju inte lägst i rang.