söndag 24 april 2016

Att gå vilse i skogen var precis vad vi behövde





Fina pållen före promenaden. Jag fick tårar i ögonen bara av att åka till stallet. Kändes skönt att stå och borsta på kompisen ett tag och sedan gå på promenad.

Varför inte ta skogen i dag när vi har tid? tänkte jag.

Jajemen, sa Juppe.

Vi gjorde väl allt ungefär som man inte ska göra med en häst med krasslig bog. Vi hoppade över diken, klafsade över vattensjuka gärden med läbbiga hål i. Jag tyckte att jag hade bra koll på stigen.

Det hade jag inte.

När vi irrat ut ur skogen såg vi ett ensamt hus. Hurra! Vi klafsade över ännu ett vattensjukt gärde och så knackade jag på helt enkelt. Vi tyckte vi var jättebra, jag kopplade loss Juppes ena tygelände så han fick ett långt koppel, då nådde jag att gå uppför trappan till ytterdörren på huset.

Näej. Mannen i huset hade ingen aning om var Bäjeby låg. Lite lagom sur såg han ut också. Men jag fick i alla fall reda på vad hans hus hette.

- Kan du ta bort hästen härifrån, sa mannen och stirrade på Juppe som stod snällt med munnen fylld av mannens saftiga gräsmatta.

- Ja, sa jag och såg väl ut som en fågelholk. Jag hade ju inte tänk parkera Juppe hemma hos honom.

Mannen såg lite fåraktig ut och stängde dörren.

Hade en häst och en matte gått vilse hemma hos mig hade jag nog tyckt att det var lite kul om de knackade på. Och nog sjutton hade jag nog hjälpt till lite mer. Men alla är olika. Han tyckte uppenbart inte om hästar och det får man ju respektera.

Ringde Annica, hon greppade på en sekund var vi var och beskrev vägen hem.

Det blev en fantastisk dag. Jag och Juppe klafsade glatt genom lera och pölar hemåt på en stig.

Jag kände mig faktiskt lycklig. Det här är lite av vårt gamla liv, tänkte jag. Äventyr utan rädsla för att göra en krasslig häst illa.

Och Juppe frustade och frustade.

Klart han fick beta, klart han fick proteinmums.

Vi var rätt möra när vi kom ut till hagen. Är du trött Juppe? frågade jag.


Jag? Näej.


Det här kan vi göra om nu på studs.


 Vad är väl åtta kilometer för en häst?
Vi är gjorda för det här.


 Men Juppe, du orkar ju inte ens hålla ögonen öppna.


Jo.



Och den sakramentskade bogen. Roten till alltings elände.

Fast inte märker man av någon muskelfattig bog när vi är ute och promenerar. Jag tänker också att jag faktiskt inte behöver sitta på Juppe i onödan. Jag mår bra av att gå jag också.

Det är fantastiskt befriande att gå vilse. Gör det! Man blir glad!


video

Japp. Jätteglad, sa Juppe.

4 kommentarer:

  1. Kul att ni väljer "livsglädje". Tror Juppe gillar att lufsa i skogen trots sura gubbar, och roligare blir det när det växer mer ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut! Vi ska verkligen försöka njuta nu, framförallt jag. Juppe är ju alltid Juppe. När det blir lite varmare gör det ju inget alls om vi går vilse ett par tre timmar. :o)

      Radera
  2. Ibland är det skönt att bara "vara", att bara lämna tankarna bakom sig för en stund.
    En stor KRAM till dig och Juppe från oss här uppe
    Christina, Grannäs islandshästar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, precis. Vi behövde bara vara, ska föröka bli bättre på det framöver också. Släppa tankarna på eländet.

      Radera