Medelålders och lovande? Snälla?

Nästan alla sporter brottas med det eviga problemet: Hur ska vi få ungdomar att stanna kvar? Orka träna? Vilja tävla?

Tänk om lika stor tankemöda lades ned på mig och mina gelikar.

Hur ska vi få medelålders tanter att stanna kvar i sporten? ORKA träna? Vilja tävla?

Den här bilden togs på en vintertävling när jag ägt Juppe några år.

Sedan dess har jag rehabat, förtvivlat, brutit ihop och kommit igen.

Tränat, tränat, tränat både mig själv och älskade hästen.

Tagit lektion på lektion. Bråkat med min kropp. Åkt på kurser. Tagit ännu fler lektioner. Yogat när jag kommer ihåg och förfinat markarbete och njutit av skogspromenader vid hand med min härliga kompis.

Ärligt talat vet jag nästan inte om någon som är lika enveten som jag är. Kanske finns det ytterligare några tanter i stallet som kommer upp i samma klass.

Det är i alla fall de som är i stallet varje dag - för att träna. För att umgås med sin häst och bli lite, lite bättre för varje dag. Minst tre timmar går åt varje gång jag åker till stallet. Japp, det blir stallet cirkagurka fem, sex dagar i veckan.

JAG borde få en rosett bara därför.

Kanske mannenvännen också.

Och jag säger - inga problem!

Krävs det på något sätt att jag skruvar upp träningen ytterligare gör jag det.

Det är så roligt!

Och inga barn blir lidande i processen, de är vuxna och har sina egna liv.

Vad målet är vet jag faktiskt inte just nu (men ambitiös som jag är har jag kontaktat idrottspsykolog för att få hjälp att reda ut det - och få kontroll över mina tävlingsnerver).

Jag vet bara att det enda jag vill är att hela tiden bli lite bättre.

Utgångsläget var inte det bästa med ett 30-årigt riduppehåll (eller 35 ungefär om jag ska vara ärlig).

Jag har utvecklats enormt som ryttare, hästägare och människa sedan jag köpte Juppe 2013.

Det kanske är grejen med tanter och farbröder mitt i livet. De gör som de vill.

Vi behöver inte uppmuntran, vi är lätt fanatiska ändå. Eller nördiga eller vad man vill kalla det.

Ibland kan jag ändå inte låta bli att läsa bekymrade artiklar om hur ungdomar ska orka tävla (när glappet mellan junior och young rider är så stort. 15-16-åringar kan tävla ihop med 20-21-åringar) med lätt höjda ögonbryn.

Jo. Alla sporter slåss med det här. Alla sporter vill behålla ungdomar. Med rätta.

Jag tycker att islandshästvärlden har lite av fotbollsvärldens styrka. Alla kan delta, alla kan tävla.

Visst vill vi ha en högpresterande elit. MEN TANTERNA DÅ!

Vem ska hylla tanterna?

Nähä.

Då hyllar jag väl mig själv då. Klappetiklapp på axeln.

Skojar lite med er och klappar mig själv igen för att jag ger mig cred för mitt jobb (som inte gett så mycket som en blågul rosett än så länge).

Riktigt färdig med att älta det här är jag nog inte. Risken finns att jag kommer igen.

Det vore himla kul att få ta del av dina tankar. Lyckas islandshästförbundet att hålla sprutt i både ambitiösa medelålders ryttare som eliten?

Tänk om vi medelålders kunde kvala under året för att få vara med på en träningsvecka med högdjur till tränare. Få vässa formen och verkligen få känna att man är mitt i smeten och tas på allvar. Få tips och tricks och få vara med "på riktigt" i något sammanhang. Vad tror ni? Är det en bra idé?