Japp, jag tar mitt hästägande på allvar. Jag plöjer hästböcker hejvilt.
Sven Forsström har ju blivit en riktig hästuppfostrarkändis. Jag får ibland höra att jag är lite för mesig mot Juppe, att jag inte riktigt förstår när han kör med mig eller testar mig. Jag har gjort klart för alla att jag tål att höra kritik, hur ska man annars lära sig något?
Alla tips tas emot med tacksamhet, och jag har ändå en "snäll" häst utan några större problem alls.
Men jag nöjer mig inte med det, jag vill ha en superlydig häst. Så är det bara.
Det var jag och min häst det, men Sven Forsström då? Han är otroligt metodisk i Horsemanship från grunden. Han börjar med vänlighetsövningar (vänja hästen vid beröring), ledarskapsövningar, hur man ser till att hästen uppfattar människan som ranghög, toleransträning och så vidare.
Ja, jag sträckläste boken. Mycket matnyttigt i den här, men ändå? Vad?
Till slut kom jag på det. Glädjen finns inte där. Det finns inga goda exempel, bara skräckscenarior om vad som kan hända.
Prata inte med hästen, då slår han/hon dövörat till. Ge röstkommandon när det behövs!
Rid inte ut med kamrater, det stör koncentrationen hos dig som ryttare!
Handmata inte hästen!
Suck. Jag vill inte ha det så. Jodå, jag tar åt mig av det nyttiga, det gör jag visst. Och Sven Forsström har mycket att bjuda på, men jag skulle aldrig, aldrig, aldrig köpa den här boken. Den har jag lånat på bibblan.
http://www.bokus.com/bok/9789197566650/horsemanship-fran-grunden/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar