Juppes valanalys: Alla vill vara med i flocken

Juppe var på strålande humör i dag.

Det var frust från start. Sällis av två stallkamrater på turen fick vi också.

Jag?

Valresultaten malde runt i mitt huvud. Nej, jag röstade ju inte alls på det där partiet som nu är Sveriges tredje största. Så jag är inte så glad.

Inte deppa nu, sa Juppe.

Eran flockledare har fått en knäpp på mulen, det är allt.

Kanske behövdes den?

Min flockledare, sa jag? Jaha, okej, okej. Jo, det kan man väl säga.

Värst vad du är påläst, sa jag också.

Gaska upp dig! sa Juppe.

Ni människor tror att ni inte är flockdjur. Det är ni visst.

Och känner en grupp individer att man inte får vara en del av flocken, då blir det så här.

Då är det ju sunt att säga ifrån, eller hur?

Ni har ju hittat på demokrati. Alla får vara med och bestämma, då kan man inte sura efteråt.

Men vad fan? sa jag.

FY! sa Juppe.

Vilket s-p-r-å-k.

En ledare - och en flock - måste ha lite känsla för feeling.

Är alla med här?

Jag förstår ju att du har det bra, för jag har det bra, sa Juppe.

Men va f-n. Har du läst nationalekonomi nu också, sa jag surt.

Ge dig, sa Juppe.

Det är inte så ofta som jag måste ha fjolårets modell av grimma.

Tänk på det som irriterande flugor. Det går över.

OM de där som känner att de inte får vara med blir lite gladare.

I min flock finns gammelgubbar. Visst, jag vill inte hänga med dom. Men - jag ser ju att de får müsli och andra godsaker som passar när man blir gammal och tänderna inte orkar med.

Så borde alla få ha det. När man behöver.

I en demokrati.

Där alla till exempel åtminstone borde få bestämma vilken frisyr man vill ha.

Jag sa, bestämma vilken frisyr . . .

Cheesus Juppe, sa jag då.

Du har nog rätt både om det ena och det andra. När det gäller frisyren så var det för din skull.

Jag tänkte det var luftigare nu när det är en så varm höst. Och så hamnar hälften av manen på ena sidan av halsen. Bara en sån sak. Då har jag en större chans att se hur du håller huvudet.

Tänk om de som röstat på det där missnöjespartiet bara är gnällhögar då? Tänk om de aldrig blir nöjda? Tänk om de inte vill andra väl utan bara tänker på sig själva?

Hå, hå, ja, ja, sa Juppe då.

Inget kunde knäcka hans goda humör.

Ute på turen fick jag kliva av min Juppe flera gånger, för jag kände helt enkelt att jag inte ville trigga igång min ridrädsla.

Nejdå. Juppe var godmodigheten själv.

Det var jag som ballade ur.

Jag klarade helt enkelt inte av när en av sällisarna på turen började konstra.

Den pållen har hittat på att hon vill gå hem igen ganska ofta. När tanken på att gå hem dyker upp brukar matte backa hästen och göra det jobbigt för henne på så sätt.

Det klarade jag inte av att hantera, samtidigt som jag tänkte på hur Juppe var på första lektionen efter sommarlovet.

Alltså hoppade jag av.

Juppe var lika snäll varje gång jag hoppade upp igen.

Jag lät sällisarna gå hem i förväg, så stannade jag och Juppe vid en av kanterna runt åkrarna för att han skulle få lyx-äta.

Om jag fick rösta, så skulle jag rösta på dig! sa Juppe.

Jag med! sa Dagny i grannhagen.

Bara jag får hänga med till den där, vahettere åkerkanten.

En dam äter ju förstås fruktansvärt lite.

Men jag är beredd att smaka! sa Dagny. Värre än så är det inte.

Vi syns i morrn! sa Juppe.

Då känns det nog lite bättre, fortsatte han.

Alla vill bara ha sin slick på saltstenen vettu, sa Juppe.

Mäh, sa jag. Det är väl inte jag som ska ha tröst av hästen. Jag ska väl vara den där som vet bäst.

Jaså du, sa Juppe.