Kul är det alltid, men då kan det bli rentav barnsligt roligt.
Onsdagkvällar betyder lektion. Och onsdagkvällen var fantastisk. Vi är ju vana vid snålblåst, snöblaffor i örfilsstorlek och tja, allt annat än riktig vinter.
Men kvällen var helt kav lugn. Det lade sig en ro över hela gården, det var nästan som om alla hästar stod och lyssnade på hur tyst det var.
En bra kväll för att höra fröken fråga - vill ni rida baklänges?
Hå. JA, så klart ville jag rida baklänges. Bus, lek och skoj säger jag och Juppe aldrig nej till.
Nu kanske ni tänker att hur i hela friden går det ihop med en människa som säger att hon känner ridrädsla? Sätta sig baklänges på sin häst? Vet hut.
Ja ni. Vad ska jag säga.
Så här är det. Jag känner mig aldrig så trygg som när jag sitter barbacka på Juppe på ridbanan. Då har vi fullständig kontroll båda två.
Ridfröken Annica tror att Juppe är nöjd för att han aldrig, aldrig råkar ut för överraskningar. När jag sitter barbacka känner ju han precis vad jag tänker och håller på med.
Och jag känner att jag har direktkontakt med Juppe så att säga.
Dessutom vet jag ju att Juppe är riktigt road av upptåg och busigheter. Jag känner mig som en jätterolig matte när han får nya saker att tänka på.
Annica höll i tyglarna när jag knövlade runt benen och hamnade baklänges.
Ha, ha, ha, vilken hjärngymnastik. Jag instruerades att lägga handflatorna framför mig, strax framför korset.
Allt i kroppen stretade emot när Juppe började gå som en plåtleksak bredvid Annica. Det kändes lika tokigt för både Juppe och jag. Allt var ju knasigt i rörelsemönstret, det hackade och knakade i hjärnkontoret och kroppen. När det lagt sig och jag skrattat både länge och väl så lossnade det.
Juppe knatade på och jag - jag bara satt där och försökte hänga med, fast på ett nytt sätt.
Jätteroligt och jättenyttigt (det här ska jag prova när vi är ensamma på ridbanan, med risk för liv och lem men det får det vara värt. Det måste ju gå att styra baklänges :-)).
Som om det var nog här.
Vill ni prova att rida damsadel barbacka? frågade Annica.
Ho, ho. Ja, ja.
Upp med ena benet som runt en imaginär knopp på en sadel och vikt som balanserade något mer mot det ben som fick hänga rakt ned. Vikt bakåt vill en ju inte ha, blir jobbigare att göra en baklängessaltomortal om balansen sviker.
Juppe var konfunderad, men road. Mycket road. Han har inte alls något mot att jag kravlar runt på hans rygg på det mest klumpiga vis.
Skönt att ha en generös häst som ändå klurar på vad hon tänker hitta på. Och tänker att det blir nog något intressant i slutänden trots allt.
Älskade, älskade Juppe.
Det här är vår styrka, vår gemensamma leklust och att vi tycker om varandra.
Jädrar så jobbigt att hålla balansen, mest för att det inte var som vanligt. Så kul att det inte var som vanligt. Juppe blev som ett vandrande öra. När jag fumlade och vacklade stannade han helt sonika.
Pussgurkehäst.
Det här tror jag är medicinen mot ridrädsla (precis som uterittslektioner). Jag tror att jag fastnat i lite duktig-flicka-syndromet till häst. Det blir för mycket att hålla reda på och utföra exakt rätt.
Det gäller att komma ihåg att fulridning också är ridning och att fara fram som ett jehu och att leka är jädrigt kul både för ryttare och häst. Omväxling förnöjer och frigör spända axlar och allt vad som stretar emot.
Ska verkligen, verkligen försöka komma ihåg känslan nu från onsdagslektionen. Vill ha kvar den där Pippi Långstrump-känslan i kroppen tills i morgon när jag träffar Juppe igen. Ikväll fick både han och jag vila. I förrgår var han nämligen ute med vilda Matilda, då fick han springa ordentligt.
Jag hoppas att Juppe och jag vågar det i morgon. Det känns så. :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar