Kvindom mod och morske mör

Glufs! Nu äter jag upp Baldur II, sa Juppe och poserade glatt framför kameran efter uterittslektion med bästa Matilda.

Det är både bra och jobbigt att jag och Juppe trots allt är ganska lika. Lika som i lika innanför pannbenenen.

Vi tycker till exempel inte att mod är en manlig egenskap som i mossiga hederliga Mandom, mod och morske män:

Nix. Vi håller oss till Wikipedias knastertorra sammanfattning.

"En modig person handlar i överensstämmelse med sina övertygelser och önskningar, även vid risk för negativa konsekvenser mot det egna jaget. Mod betraktas av många som en moraliskt eftertraktansvärd egenskap."

Japp.

Det är där vi vill vara. Även fysiskt.

Jag har sagt till Matilda som hjälper mig att rida Juppe och som ger mig och min kompis uterittslektioner att Juppe känns som en mycket, mycket gladare häst nu.

Det beror på att han är det.

Jag är en lika lyhörd matte som han är en lyhörd häst. Om jag och min kropp säger att nu är det nog fara å färde så tror Juppe på mig. Och eftersom han är en väluppfostrad och mycket snäll kille så tror jag faktiskt att han har tänkt så här: jag får inte springa och ha kul. Matte vill absolut inte det.

Det är en milsvid skillnad nu på en Juppe som ridits någon gång i veckan av en Matilda som fräser på, som inte är rädd för att Juppe knycker med en bog eller stannar för att kissa (herregud, jag rider honom för hårt - han stannar för att kissa för att han behöver en paus tänker matte då).

Juppe stannar nämligen inte för att kissa när Matilda rider honom. Han stannar heller inte för att få godis när han är fantastiskt duktig.

I dag fick vi uterittslektion. Om jag får säga det själv tycker jag att vi är makalösa. Det kom bara någon liten vindil av ridskräck när vi red förbi något ställe där Juppe visat oro förut.

Jädrar i min låda så underbart det är att fräsa på i galopp i snö på en åkerkant. Juppe frågade försynt, ska jag verkligen ösa på?

JAJAMENSAN, sa jag då och skänklade på rejält á la treårig överentusiastisk ridskoleelev. Skänklarna blev trumpinnar som vispade.

Okki, sa Juppe och la in växel fyra av fem. Femman har jag känt på förut, så jag vet.

Tillbaks i hagen showade Bassi och Ess.

De var leksugna.

Det var inte farbror Frami. Han markerade tydligt att de störde hans sköna eftermiddagstupplur.

Baldurs och Ess relativt nyanlände "lillebror" har länge varit nyfiken på mig.

Nu vågade han sig fram.

Å. Jag hann tänka på exponeringstider och plåta utan blixt och bakgrunder innan . . .

Den röde hämnaren dök upp från igenstans. Jaha, ja. Svartsjuk ibland tydligen.

Svartsjuk och svartsjuk. Du tycker ju om att fota min mule.

Och på tal om det så skulle du ju mäta mitt skägg.

Gör det då innan alla strån trillar av, sa Juppesnupp.

Du är snäll va? sa jag. Mot lillfisar och andra. Klart jag är, sa Juppe. Bara de håller sig på lagom avstånd.

Grabbarna var roliga. I olika grupperingar stod de på varsin sida av staketen inne i hagen och glodde på varandra.

Det fick mig lite att tveka på hästars intelligens.

Mjaha, sa Juppe och såg sträng ut.