Juppeglädje och takdropp

Vi gick en så trevlig promenad i dag, Juppe och jag.

En härlig långpromenad i skogen, med solglimt på himlavalvet och allt.

Ja, gud vad trevligt, sa Juppe.

Vänta - jag hör något! 

 Det känns som att jag och Juppe har kontakt med varandra igen.

DÄR JA! Fick jag kontakt, sa Juppe.

 Fina, lilla söta gröna grässtrå.

Jag visste att du bodde under snön.

Mäh, lägg av, sa jag.

Det är jag som bestämmer när du ska äta. 

Tittut? 

Jag äter inte! sa Juppe. 

Jag bara . . . 

Ho, ho?! 

 Knackelibank! Någon hemma?

 Vem pratar du med, frågade jag Juppe.

 Pratar?

Börjar du bli lite gaggig?

Världens mest underbara Tinna var alldeles nymornad när vi kom förbi på hemväg. 

 Gud vad oartig du är, sa Juppe. Glo inte! 

En av de unga sällskapsdamerna fnissade i smyg. 

GLIN, fräste Juppe då.

Sista biten på vägen hem tävlade vi att gäspa tills käkarna gick ur led.

Jag gäspar inte! sa Juppe.

Jag bara vädrar tungan lite.

Ja? Sa du något lilla grässtrå?

Hörde jag ett - ät upp mig?

Du är för festlig sa jag till Juppe.
Fast jag förstår dig. Det har varit lite vår i luften i dag, med takdropp och allt.
Jag kan förstå att gräset sjunger vårsånger där under snötäcket, vårsånger som bara hästar kan höra.

En ljuvlig ledig dag.