För många bestämmelser kring korv

Försökte sälja Juppe som korvråvara i dag. Det är för mycket bestämmelser kring tillverkningen, svarade Magnus.

Så den lösningen sket sig.

Idiotjuppe som glömt var han lagt sina små hjärnhalvor.

Det blåser i träden i dag. Riktiga kastbyar med vinande blåst inemellan. Juppe kom fram till mig i hagen (otroligt), men den rackaren ville inte gå ut.

Redan här började diskussionen. Precis utanför hagen blev han så hispig att jag faktiskt blev rädd, jag blev osäker på om jag skulle klara att hantera honom.

Standardlösningen: longera runt mig. Stanna och klappa.

Till slut, och jag menar verkligen till slut, de få meterna till stallet tog sin tid att avverka. Juppe var som en enda stor ögonvita.

Så vägrar grabbjäveln att gå in i stallet. Nej ALDRIG, sa Juppe och ställde sig att fnorka i öppningen. Suck.

Band upp honom utanför utan att ge hö. Gick in och fixade med hö vid en av pysselplatsena.

Band upp och fick med honom. Juppe snodde runt som en idiot i stallet. Från ena sidan till den andra, som en metronom inställd på något hetsigt.

Varje gång Juppe snodde runt och ställde sig på tvären gick jag och petade på hans rumpa och bad honom ställa sig rakt.

Det fick jag göra många gånger.

Till slut blev jag arg och röt. Det lyssnade han bättre på.

Det kändes som en prestation att få honom att stå rakt när jag borstade. När han gjorde det berömde. jag. Eftersom blåsten letade sig in i stallet också fladdrade papper som satt på anslagstavlan. Jag lät honom titta på dom, och gick fram och rörde vid dem.

Juppe fortsatte fladdra runt. Då röt jag igen. När minsta Strömbergaren gjorde entré i stallet höll Juppe på att dö i stroke. Inte okej. Inte okej någonstans.

Tog på mig hjälm innan jag tog med mig spö, longerlina och Juppe. Så läbbig känns han just nu. Det känns som att allt kan hända.

Fick ut eländet ur stallet och någorlunda lugnt till ridbanan faktiskt.

Löslongeringen började som en dröm tills jag bad honom sakta ned från trav till skritt. Då exploderade han och drog iväg i galopp. Gör det då jävla skithäst, tänkte jag då. Jag lät honom inte sakta ned förrän det helt uppenbarligen inte var kul att galoppera längre.

Sedan gjorde han om samma sak i andra varvet. Och jag också.

Att longera på lina gick finemang efter det.

Eländet fick beta lite som belöning och så stoppade jag in honom i hagen. Grabbarna höll på att käka lunch, och det var ju jättebra det.

Gick och drog på mig tröjan enligt Annicas strategi och promenerade med kameran i högsta hugg i korridoren mellan grabbhagen och lilla hagen.

Juppe fnyste lite lätt men trumpetade i alla fall inte. Och - han kunde inte hålla sig från att komma fram mot mig. Jag gick och fotade de andra hästarna och gullade med Safir. Gullade med bebis i hans hage också, kul att komma honom så nära. Han njöt verkligen av kli i pannan och på kinderna.

Och Juppe då. Han stolpade närmare och närmare. Jag drog upp en godis ur fickan och frågade om han ville ha, det ville han. Han såg ut som en giraff när han tog godbiten. Men, han stod kvar och sniffade.

Inget snork och fnork, bara vidgade näsborrar och vilda ögon. Alla godisar gick åt, till Safirs förtret.

Det får väl bli den här dagens vinst så att säga.

I övrigt: kulighetsgrad = mammografi ungefär.