måndag 6 oktober 2014

Juppe blev nästan uppäten

Häpp, häpp, häpp, snabbt fick jag sadel på Juppe för en snabb tur på grusvägen.

Och, ja, redan från start låg bromsen i så att säga. Någon provsköt något som lät som en kanon. Mäktigt. Ljudet rullade fram över nejden.

Juppe gick som en mekanisk plåthäst på stela ben över gårdsplanen. Gnoirk, gnoirk.

Ingen fröjd att sitta på.

Sedan satt det små tomtar i varje grästuva och lipade åt honom också. Det gjorde inte saken bättre. Bakom trädstammarna klev retsamma alver fram och spretade med fingrarna efter en fet och välgödd häst. Perfekt till middag.

Varje gång jag kikade åt det håll Juppe tittade så försvann alla, retsamt nog.

Jag har varit med om det här förut. Suck. Märkte att jag började hetsa upp mig och bli arg, men sedan tänkte jag. Ja, ja. Que sera sera osv.

Körde lite slalom, jättesvårt när man sitter på en stelopererad gädda. Försökte bända halsen åt det håll där alven inte fanns. Det gick men boooiiinnnggggggg så var den tillbaks i samma läge igen.

Näej. Vad gör man? Tjejerna stod i sin hage och tittade intresserat på oss. Juppe frös till is. Till höger stod en mycket intresserad ko. Det gör ju inget, men den här kon LÄT. Frust, frust, frust lät den. Juppe sänkte kardanen i ren panik.

- Äh, lägg av sa jag. Och föreslog en trav. Och det blev det, men på sniskan på något underligt vis. Vi kunde inte trava rakt fram utan det kändes helmärkligt. Som om alla kroppsdelar på Juppe bytt plats.

På hemväg höjdes Juppes humör. Nu frustade han. Snart är prövningen över. Överlever jag det här så blir det middag ikväll. Gemenskap i hagen. Kli i manen.

Nu gick det att galoppera och att tölta helt okej.

Strax efter brudarnas hage står en loge. På en av väggarna hänger ett rör lite på trekvart. En mycket liten och mycket vimsig pippi bestämde sig för att flyga genom röret. Det gick sådär.

Juppe höll på att få en stroke.

Vi gick på gelében några steg till. En liten fasan höll på att vimsa vid sidan av vägen. När Juppe bestämt sig för att den inte var så farligt åkte fyra kusiner till fasanen i en jädra fart ur en häck, gjorde en lagom elegant start på en gemensam flygtur och tutade glatt.

Nu skrattade både Juppe och jag uppgivet och utmattat.

Klart han fick en rejäl hötuss. Jag fick ett glas vin när jag kom hem.

I morgon kära Juppe, ska vi hålla oss till ovalen. Med ett prydligt staket runt om. Inga troll vill vara där.

4 kommentarer:

  1. Ha,ha, hatar dessa rundor, som tur är blir de färre o färre. Kram o kämpa mot trollen!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med, håller med. Och det händer ju faktiskt mer och mer sällan, det är ändå en tröst. Ska skicka Juppe på självförsvarskurs tror jag.

      Radera
  2. Heeelt underbart inlägg! Som jag skrattade! Känner till delar av de där fenomenen när min Orient är orastad. Just nu kallar min medryttare honom för "full fart fullblod"! Annars kan han vara nog så lat. Men hans pappasida, fullblodet, har visst kommit fram i höst igen. Nåja, jag håller mig till ridhuset mestadels.
    Kul att hitta till din hästblogg är det i alla fall.
    Hej från Törnrosa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å, tack! Jag blir ju lite nyfiken på vad som hänt under dagen som gjort Juppe på det här humöret. Eller om han bara vaknar en morgon och tänker, idag vill alla äta upp mig. Och så är det ju i och för sig. Han är så söt (för det mesta) att jag vill äta upp honom. Ska sluta säga det högt.

      Radera