Jag vet att jag är lite mesig när det gäller att säga ifrån när Juppe vill bestämma tempo. Men - jag kan helt enkelt inte göra om mig till en ryande typ. Däremot kan jag ladda lite i smyg sådär.
Idag gick jag till stallet med det klara målet att helt enkelt, varken mer eller mindre, köra två varv i tölt på lilla grusvägen. Det är kanske som två varv på en ovalbana.
Det kanske låter löjligt lite, men vi har inte grejat det hittills.
Juppe såg lite lätt lobotomerad ut idag också, det är jobbigt att byta päls. Men - det var rejält blåsigt och lite bitig kyla i luften så jag höll fast vid planen.
Klarade vi två varv i obruten tölt? Nej.
Men - vi töltade för första gången ever i uppförsbacke. Jag lät som en lite för sen utgåva av Susanne Lanefeldt när jag peppade Juppe, ta iiiiiiii. Jajamensan! Smack! Smack!
På krönet sa jag det förlösande ordet BRA. Juppe tvärnitade, snodde runt halsen och krävde en godis. Vet - det är mitt fel att han gör så. :-)
Och: vi tuffade baske mej på med lite liknande avbrott i nästan två rundor. Juppe fattade att jag inte tänkte låta mig nöja med trav eller något annat. Så tölt blev det. Bitvis riktigt fin, bitvis - äh. Hjältar var vi i alla fall som inte föll till föga och slackade. Sista rakan i riktning mot stallet gav Juppe järnet och då flööööööt vi fram.
Vi gick och slöade på lång tygel sista biten, och si, där höll jag på att åka av. Presenningen som vi täckt vedhögen med fladdrade rejält i blåsten. Hopp, studs, stel häststaty. Jag insisterade på att Juppe skulle ta några steg mot fladdret, det gjorde han. Beröm, applåder och godis.
Det är så roligt. När han vet att han är bra vänder han runt på halsen och trutar med kakhålet. Faktiskt också skönt att vi övat på lite läskiga grejer så att det slipper bli full panik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar