Premiär för flygande pass

Jag har haft en så fin dag, som jag sett fram emot länge. Jag har "pryat" på Björsbo och fått hänga med Sara en hel dag.

Hästfrossa grande. Vi började med att åka till killarnas flock. Och jag tänker att så här borde alla hästar få växa upp, i ett gäng där de lär sig vett och etikett på hästars vis - hur en flock funkar och var man passar in i den.

Här har min Juppe fått växa upp.

Saras lilla Draumur. Son till hennes ögonsten Messa. Sara kollar pälslössens framfart. Inte mycket att göra något åt, snart försvinner de med vinterpälsen.

 Avvaktande blyga tonåringar, respektfulla. Med tiden lite mer frimodiga.

Sedan var det dags att åka till stoflocken och göra inspektion.

Här möter Juppes mamma Isold upp. Magen ser ut som den innehåller minst tre föl, men hon rör sig med drottninglik självklarhet och näpsar de ston som inte uppför sig korrekt.

Fri tillgång till mat och kanske något slags vemodigt stråk av kollektiv längtan. Längtan efter vår och efter att de där fölen ska titta ut och skutta runt i solen.

Det här är bara en liten, liten bit av "hagen". Den sträcker sig genom en skog som ger naturligt skydd och över vidsträckta fält.

Här dyker Juppes helsyster upp. Jag tycker att hon är så vacker, en mörkare version av brorsan. Liksa stor och tjusig.

 Mor.

 Dotter.

Och där var det dags att börja jobba. Markarbete av tre hästar FÖRE ridning. Inte den arbetsbelastning jag är van vid.

 Så här snyggt kan det se ut, när man väl får till det. Alla är vi barn i början. Och det som är krävande är - jobbigt. Slappa lite?

 Nope.

 Rätt.

 Passet började med att leda hästen, allt måste en unghäst lära sig. Ibland är det lätt att glömma att det inte är en självklarhet att hästen hänger med när man leder i en grimma.

 Iiiiihhhh! Hur gör man?

 Näste man till rakning.

 Fnys. Anything you can do I can do better. På ett smalt staket.

 ?

 Jag har börjat förstå hur jag ska placera mig i förhållande till hästen när jag longerar, för att vara lagom drivande och lätt att förstå. Alla är vi barn i början . . .

 Yep. Uppvärmd och klar så att säga fick jag rida Messa, Saras ögonsten. Först stämde vi av varandra på ridbanan. Redan där förstod Messa att det skulle bli lugna puckar. Hon som sitter på kommer inte att kräva speciellt mycket.

 Ungefär så här borde jag sitta på alla hästar. Jag lyckas i tresekundersintervaller. Det är så lätt att slacka och falla framåt, eller spänna knäna, eller låren, eller axlarna.

 Någonstans efter det här skulle jag försöka hitta traven i varvet som Messa tycker är kämpigast. Jag märkte att frökenlöken var liksom lite pigg. Springa är kul. Tänk om hon går över i pass, tänkte jag. Vad gör jag då?

Någonstans på vägen gick hon över i flygande pass. Jag skulle släppa tyglarna och låta Messa hitta traven. Inte gjorde jag det. Jag tog tyglarna, höjde händerna och - knep åt! Tjohooooo! Vi flög fram!

Släääääääääpppp tyglarna skrek Sara. Så det gjorde jag. Messa bytte tempo från raket till galopperande raket, till galopperande häst till makligt galopperande häst till lunk.

Oups. Förlåt. Men det var roligt. Tror Messa hade kul också. ^^

Eh. Hoppas jag får hoppa upp på pållen igen. Och så lärorikt det är att rida andras hästar. Messa är så känslig för hjälper av alla slag. Helt olik Juppesnupp.

Tack Sara!