Jag vet inte varför. Men det här tycker jag inte om. Longering.
Trots att det inte alls är så känns det som att jag har mindre kontroll över en häst som longeras än en häst som sitter under mig. Jag vet att det är trams. Markarbete is the shit.
Tack vare ridlägret som varade i dagarna tre känns det inte alls lika läbbigt nu. Generösa och kunniga hästtanter (förlåt, du är ingen tant) har delat med sig av erfarenheter och tips.
Och jag fick också vara med om en otroligt häftig grej. Emilia och hennes häst steg för första gången in på en rund ridbana och började jobba. Hästen är inte inriden än och har ingen utbildning. Det gick jättebra! Valacken var med på noterna och visade på alla sätt och vis att han lyssnade på matte. :-)
Det kändes stort att få vara med om.
Visst är det svårt att tro att herrn här ovanför är med om en helt ny situation?
För att övertyga ovan nämnde herre om att till exempel gå framåt på spåret så användes påspisken, en plastpåse att vifta och göra ljud med i luften (absolut inte för att beröra med).
Och yes, här är Juppe och jag. Jag har upptäckt att jag har svårt att vara bestämd. Gillar inte att säga ifrån på skarpen och är helt enkelt svår att tyda.
Resultatet? En grinig häst som dessutom blir stressad och börjar rusa runt. Vad vill hon? Vad vill hon?
Under kursen fick vi hjälp med övningar som hjälper både Juppe och mig. Det är inte okej att han kliver upp och ställer sig i mitt knä till exempel. Hästar har sina zoner som de bevakar, jag som ranghög ska se till att hålla honom på behörigt avstånd.
Sedan kan det vara helt okej att han kommer och blir klappad, när jag bestämmer att det är okej (uj, uj, skitsvårt). Ett sätt att visa att Juppe är för nära är att backa honom, det lärde jag mig göra genom att svischa med longerlinan lite fram och tillbaka. Det var nog för att få honom att fatta att det var för nära.
Föra nära för en häst är också ett sätt att visa bristande respekt. Oh me oh my.
Det är mycket att lära, och våga ta in. Det handlar inte om att vara taskig utan om att vara tydlig.
Här följer Juppe mig som en liten hund och drömmer inte ens om att dra i den lösa longerlinan. Jag är boss. En mycket bra känsla! Tror det är skönt för honom också.
Än är vi inte riktigt bekväma någon av oss. Men det går bättre. Linan är på väg ut, ju längre bort jag kan ha Juppe - desto bekvämare för honom som slipper krumma ihop sig på en liten cirkel nära mig. Men, så fort det slirar och han slutar lyssna, bums in till mig.
Vi var ju inte bara inomhus under kursen. Vi bor gudomligt och lantligt. Vid en grusväg skulle de avancerade ryttarna lägga pass på sina hästar. Det är ruggigt svårt och mycket spännande att titta på.
För att bygga in ett naturligt och trevligt stopp för en häst som går i hösta fart utrustades en man med en foderhink, posterad i slutet av racingbanan.
Stallägaren tittade uppmärksamt på och gav goda råd till ekipagen.
Godis? Ok!
Knepet är ju också att få en tävlingshäst att koppla av mellan insatserna. Precis som en elitidrottare. Visst ser hon ut att kunna göra det, den vackra hästen?
Så jädra härlig kämpaglöd hos både ryttarinna och häst! Och sekunden efter - slappa tyglar och total avslappning. Så fint att se. :-)
Emilia står redo med kameran. Bilder är en stor hjälp för att se vad man gör rätt och vad man gör fel, ett litet tips är helt enkelt att ta fotohjälp lite då och då när man sitter till häst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar