Juppe är en maräng! En liten fluffig goding!

Äh, kunde inte låta bli att gå upp till stallet idag heller. :-)

Känner mig sådär skuttigt glad som man känner sig (jag kände mig) när man var runt 12 år och inte brydde sig så mycket om att vara vuxen. Bekymmerslös.

Mannen skulle fixa middag, jag tog i med en timme extra och sa till klockan sju på kvällen. Gött, ingen stress.

Tralalaalalalalaala! Putsa, putsa liten söt mule.

Häpp och ut. Killen står stilla och tittar på mig med stora blanka ögon nu för tiden när jag ska sitta upp. Han vet att han får en godis när han står still. Det är ok. Jag tycker det är lika kul.

Jag har läst och läst om och läst igen i Atli Gudmundssons handbok för islandsryttare. Så bra. Så mycket att tänka på. Slog upp övning ett i boken och skummade igenom den innan jag gick upp till stallet. Övningen handlar om att kunna stanna sin häst bara genom vikthjälper - då slipper man använda tygeln så mycket och får en känslig häst.

Jodå, några gånger funkade det för mig och Juppe. Till slut märkte jag att han tyckte det var tråkigt. Då slutade vi.

Jag tog ett djupt andetag och så gick vi in i ridhuset istället. Bort med tyglarna, Juppe följde mig som en liten hund. So far so good.

F-n. Jag tycker så fruktansvärt j-a illa om att skrika och vara bestämt åt min häst. Men jag klarade inte att få fram vad jag ville utan att snärta med piskan i luftan och snärta till med några tämligen höga HO!

Till att börja med sprang han lite tjurigt runt, och slöstannade vid HO! Ställde sig med rumpan mot mig och var tämligen ointresserad av vad jag ville, jävla skitkärring. Påminner om två tonåringar i min absoluta närhet.

Tvingade mig själv att vara lite jävlig, vi bytte varv och stannade. Till slut varvade herrn ner lite grand. Jag var nämligen nöjd med skritt, och till slut gick han ned i det.

Öronen började söka av mot mitt håll. Bra. Jag har ingen aning om vad jag gör, men något blev lite rätt. För när jag kände att han lyssnade på mig och stannade när jag ville så fick han beröm. Och jag kunde sänka rösten (mycket skönt). Då - äntligen kom gullesnuppen in till mig i mitten av volten. Godis och tajm att sluta.

Jag var så glad att jag kunde ha grinat om jag inte skärpte till mig. Det är ju jag som ska bestämma över pållen. Och han ska veta att jag är hans flock. Och man söker sin flock, det vet ju alla.

Och ja, jag kom hem en halvtimme försent till middagen. Kände mig ännu mer som en tolvåring, jag glömde alltid bort tiden - då med. Tur man har en maräng till karl också.