Äventyrsrunda till förfallen lada i skogen

Lördagsgänget (jag, Juppe, Johanna och Baldur) tog en promenad i dag.

Vi ville utforska en förfallen lada som står så vackert på en äng i skogen.

Bilden ger inte känslan av att skogen omger den här gläntan, men det gör den.

Ganska ofta rider vi förbi, men jag har faktiskt aldrig traskat dit och kikat noga.

Det gjorde vi idag.

Vi blev rikligt belönade.

Så mycket fint fanns det att titta på, i alla fall fint för sådana som uppskattar vackert förfall och får skjuts på fantasin av att se övergivna prylar. Prylar som varit värdefulla en gång i tiden.

Vagnar som ordentligt dragits in under tak i ladan (?) för att skyddas mot väder och vind.

Ja, tänka sig, sa Juppe.

Drivor av fint gammalt tegel som fortfarande är helt.

Får genast lust att bygga något trots att jag inte kan.

Vill ta hand om och bevara.

Släpa hem och lägga på hög.

En plintsten. Tänk om Juppen kunde bära . . . och så vidare.

Nej. Jag tar inte prylar från andras gamla lador.

Men tänk om . . .

Vilket äventyr, sa Baldur när han och Johanna tog en svängom för att få se baksidan av ladan också.

Verkligen, sa Juppe. Verkligen.

Ta god tid på dig och undersök alla fina saker noga nu.

Det tycker jag du kan unna dig.

Gulligt av dig! sa jag. Då går vi runt och ser om det går att ta någon spännande bild från håll.

Aschpelut, sa Juppe.

Schå mycket fint.

Tänk bara, sa Baldur. Först ett hus och nu poff, borta.

Det fanns säkert hästar här, sa Baldur.

Undrar om det satt takspån under teglet, sa jag.

Mmmmm, sa Juppe.

En liten vagn eller släde som ordentligt stoppats undan för säsongen.

Undrar vad den lilla luckan är till för?

När åkdonet var blåmålat och nytt måste det ha varit anslående.

En sko är kvar i vagnen! såg Johanna.

Fantastiskt att den klarat sig så fint ändå. Vackert grön av mögel, men håller ihop trots allt.

Den andra skon hade hamnat mer olyckligt.

Måste kolla här om det finns mer kvar, sa Johanna.

Ja, ja, sa Juppe. Vi böjer oss ned och kollar här.

Jag tittar noga här, sa Juppe.

Åååå, kved jag. Tänk att få göra en trädgårdssoffa av den här vagnen.

Den bara väntar ju på att en rad rumpor ska slå sig ned.

Tänk när det ultramarinblå fått lysa.

Tänk att ha en blå vagn att dra, sa Baldur.

Verkligen, sa Juppe.

Verkligen.

Johanna tog en sista bild av skon i vagnen.

Det gör hon rätt i, sa Juppe.

Vi traskade vidare i skogen, längs vår vanliga runda.

Stannade och beundrade ett äppelträd med järnvilja.

Det står vid randen av ett dike mot en granskog.

Det vore ju himla kul om det fanns fler spännande utflyktsmål av det här slaget.

Jag är helt slut, sa Baldur. Så mycket intryck.

Mmmmm, ska drömma om intrycken, sa Juppe.

Saftiga intryck, långa intryck, små späda ljusgröna intryck, intryck med små blommor på, intryck som har lustiga blad och andra intryck.

Vilken dag!

Vitt stöv - äääääntligen!

Två bästisar.

En har låtit dagens regn skölja genom pälsen.

Gullgrisen.

Den andra bästisen passade på att göra en närande lerinpackning.

Okej, okej, okej. Jag erkänner.

Jag ryktade så mycket att jag knappt orkade rida.

Mitt enda försvar är att vi njuter båda två.

Mmmmmmm.

Du. Kolla när jag ruskar manen då!

Kolla då!

Men du! Koooooollla här då!

Fluff. Alltihop.

Knäppgök, sa jag då.

Ärligt. 

Varför ska man stretcha hästar när de kan forma sig till korkskruvar när de själva vill och tycker att det passar?

Korkskruv . . . sa Juppe.

Men skärp dig nu då, sa jag. Jag vill ta en stilig bild på dig.

Låta kvällssolen spegla sig i din glansiga hårrem.

Säg något fint!

Mmmmmuuuuuuu.

(Fnitter, fnitter)

Gullegris fick vara ifred.

Han gör säkert en lerinpackning han med, men det gör inget.

Kvällen var fantastisk.

Tårarna sprutade under galoppen

Jag har blivit en fartgalning.

Till Juppes förtjusning.

Vi flänger runt en dikeskant och kör intervaller. Eller intervaller och intervaller.

Vi galopperar. Saktar ned. Svänger runt diket och vänder och - galopperar.

He, he. Galopperar, sa Juppe.

Min lördagsrundekompis Johanna uttryckte det så fint:

Juppe tog hand om dig när du var ridrädd. 

Nu betalar du tillbaks genom att våga igen.

Det är något som knäppt till i huvudet. 

Jag är på väg tillbaks till mitt tillstånd innan Juppes skador och min avåkning.

Jag försöker komma ihåg att mäta varje runda vi gör.

Det första jag kollar när jag hoppat av Juppe är hastigheten på galoppen.

En kilometer fortare för varje runda, nej, vi är inte snabba alls . . .

Senast så skvätte tårarna av fartvind och pollen för varje galoppsprång.

Och så satt jag och skrattade åt oss. Hoppas ingen ser.

För varje runda känner jag att Juppe släpper på handbromsen och ÖSER PÅ.

När jag säger: kom AN DÅ, trots att det är med mulen mot stallet så svarar han med korta nöjda frust.

Små trumpetanden mot världen. 

Inte det där lugna, nöjda frustet utan mer ett TUT TUT nu kommer vi!

En google-häst - full med förslag

Huvudet är tokfullt av prylar som jag och Juppe vill blogga om.

Det kommer bara inte ut ur huvudet så att säga.

Det nöjer sig med att koka runt därinne.

Dra inte in mitt huvud i det här! sa Juppe.

Här försöker jag vara kreativ, stötta, peppa, komma med förslag. 

Mer förslag. Lite mer förslag.

Vad har Maestro Juppe för det?

Jag blir kallad gooogle-häst!

G-O-O-G-L-E-H-Ä-S-T.

Bara för att jag har lite fräscha nya idéer och är rätt snabb på att testa dom under tiden du sitter som en zombie i sadeln.

Är det rättvist det kanske?

Mjuäe, sa jag.

Spakt.

Fast jag vill ju faktiskt göra ett kärleksblogginlägg.

En ode till en sällsynt vacker, klok och personlig häst.

Det är RÄTT! sa Juppe.

Kör så det ryker!

Jag väntar, sa Juppe.

Vad fan, sa jag då.

Here it comes:

Vissa dagar ser Juppen lite tufsig ut när jag kommer till hagen.

Men det spelar ingen roll. Han möter upp ändå.

Mer eller mindre välvilligt inställd till det där med arbete.

Precis som jag är, även om jag inte är lika benägen att erkänna det ens för mig själv.

Vissa dagar är man ju helt enkelt mer introvert än andra.

Det är här både Juppens och min storhet finns.

Vi jobbar ändå.

Vissa dagar vågar vi inte - vi gör det ändå.

Vissa dagar är vi sura som citroner - vi gör något ändå.

Vissa dagar är vi som solar - och utför stordåd.

Min Juppe gör det lätt att åka till stallet.

Ibland känns det ju som vi aldrig kommer vidare till någon form av mer avancerat arbete.

Vissa dagar är jag så trött på att vara en före detta och kanske nuvarande ridrädd tant.

Vissa dagar vill jag ta en klyvyxa och slå i huvudet på min fina häst och sedan i pannloben på mig själv.

Men - hur det än är.

Faktiskt oavsett dagsform.

Alldeles oavsett så är det kul att hänga med min Juppe. Jag tröttnar aldrig.

Och okej. Det borde kanske inte kännas som ett stordåd att rida iväg ensam trots att jag innerst inne vill ha sällis.

Det borde väl alla klara.

Men - när vi tålmodigt nöter på min Juppe och jag och Juppen börjar frusta på bortvägen och istället för att bli rädd när det dyker upp en skåpbil runt ett hörn bara visar att HALLÅ däruppe - det är något där borta.

Och jag fräser lite invant att ja, ja, men nu går vi faktiskt och Juppe svarar med ett frust. 

Då blir jag nykär. Igen.

Det är lite så vi har det varje dag.

Just nu är jag mest i luven på mig själv. 

Jag jobbar hårt på att vi ska få tillbaks vår berömda harmoni.

Jag vårstädar i min hjälpgivning med god hjälp av bästa ridfröken Annica.

Vissa dagar ger det fantastiska resultat.

Andra dagar får jag faktiskt vara glad över att rida ut ensam eftersom jag inte kan låta bli att skratta så det rullar över nejden när Juppe föreslår allt från öppnor till slutor och bjuder på små inspirerade skutt när jag bara vill göra en enkel halt.

Där satt den! sa Juppe.

Du kan ju när du vill gumman.