En google-häst - full med förslag

Huvudet är tokfullt av prylar som jag och Juppe vill blogga om.

Det kommer bara inte ut ur huvudet så att säga.

Det nöjer sig med att koka runt därinne.

Dra inte in mitt huvud i det här! sa Juppe.

Här försöker jag vara kreativ, stötta, peppa, komma med förslag. 

Mer förslag. Lite mer förslag.

Vad har Maestro Juppe för det?

Jag blir kallad gooogle-häst!

G-O-O-G-L-E-H-Ä-S-T.

Bara för att jag har lite fräscha nya idéer och är rätt snabb på att testa dom under tiden du sitter som en zombie i sadeln.

Är det rättvist det kanske?

Mjuäe, sa jag.

Spakt.

Fast jag vill ju faktiskt göra ett kärleksblogginlägg.

En ode till en sällsynt vacker, klok och personlig häst.

Det är RÄTT! sa Juppe.

Kör så det ryker!

Jag väntar, sa Juppe.

Vad fan, sa jag då.

Here it comes:

Vissa dagar ser Juppen lite tufsig ut när jag kommer till hagen.

Men det spelar ingen roll. Han möter upp ändå.

Mer eller mindre välvilligt inställd till det där med arbete.

Precis som jag är, även om jag inte är lika benägen att erkänna det ens för mig själv.

Vissa dagar är man ju helt enkelt mer introvert än andra.

Det är här både Juppens och min storhet finns.

Vi jobbar ändå.

Vissa dagar vågar vi inte - vi gör det ändå.

Vissa dagar är vi sura som citroner - vi gör något ändå.

Vissa dagar är vi som solar - och utför stordåd.

Min Juppe gör det lätt att åka till stallet.

Ibland känns det ju som vi aldrig kommer vidare till någon form av mer avancerat arbete.

Vissa dagar är jag så trött på att vara en före detta och kanske nuvarande ridrädd tant.

Vissa dagar vill jag ta en klyvyxa och slå i huvudet på min fina häst och sedan i pannloben på mig själv.

Men - hur det än är.

Faktiskt oavsett dagsform.

Alldeles oavsett så är det kul att hänga med min Juppe. Jag tröttnar aldrig.

Och okej. Det borde kanske inte kännas som ett stordåd att rida iväg ensam trots att jag innerst inne vill ha sällis.

Det borde väl alla klara.

Men - när vi tålmodigt nöter på min Juppe och jag och Juppen börjar frusta på bortvägen och istället för att bli rädd när det dyker upp en skåpbil runt ett hörn bara visar att HALLÅ däruppe - det är något där borta.

Och jag fräser lite invant att ja, ja, men nu går vi faktiskt och Juppe svarar med ett frust. 

Då blir jag nykär. Igen.

Det är lite så vi har det varje dag.

Just nu är jag mest i luven på mig själv. 

Jag jobbar hårt på att vi ska få tillbaks vår berömda harmoni.

Jag vårstädar i min hjälpgivning med god hjälp av bästa ridfröken Annica.

Vissa dagar ger det fantastiska resultat.

Andra dagar får jag faktiskt vara glad över att rida ut ensam eftersom jag inte kan låta bli att skratta så det rullar över nejden när Juppe föreslår allt från öppnor till slutor och bjuder på små inspirerade skutt när jag bara vill göra en enkel halt.

Där satt den! sa Juppe.

Du kan ju när du vill gumman.