Jag har blivit en fartgalning.
Till Juppes förtjusning.
Vi flänger runt en dikeskant och kör intervaller. Eller intervaller och intervaller.
Vi galopperar. Saktar ned. Svänger runt diket och vänder och - galopperar.
He, he. Galopperar, sa Juppe.
Min lördagsrundekompis Johanna uttryckte det så fint:
Juppe tog hand om dig när du var ridrädd.
Nu betalar du tillbaks genom att våga igen.
Det är något som knäppt till i huvudet.
Jag är på väg tillbaks till mitt tillstånd innan Juppes skador och min avåkning.
Jag försöker komma ihåg att mäta varje runda vi gör.
Det första jag kollar när jag hoppat av Juppe är hastigheten på galoppen.
En kilometer fortare för varje runda, nej, vi är inte snabba alls . . .
Senast så skvätte tårarna av fartvind och pollen för varje galoppsprång.
Och så satt jag och skrattade åt oss. Hoppas ingen ser.
För varje runda känner jag att Juppe släpper på handbromsen och ÖSER PÅ.
När jag säger: kom AN DÅ, trots att det är med mulen mot stallet så svarar han med korta nöjda frust.
Små trumpetanden mot världen.
Inte det där lugna, nöjda frustet utan mer ett TUT TUT nu kommer vi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar