Hur fasen ska vi kunna samla oss?

Jag och Juppe har varit på dagskurs.

Vi nosade på det där med samling. Som ju inte har med nos och framdel att göra.

Jo. Ja.

Intellektuellt vet jag möjligtvis hur samling går till.

I praktiken känns det mer som här ovan.

Inne i mitt huvud ser jag hur Juppes fina bakben (som kan bli maffigare och mer musklade, men inte alls är så illa i dagsläget) liksom laddas som pistonger långt under magen.

Ett kraftpaket som ändå rör sig med lätthet.

Men utan tvång . . .

Samling; föra, bringa, skaffa tillsammans.

Samman, sammanföra, sammanbringa, sammanleta.

Ja, jag är svag för gammalsvenska.

Kurs är fina grejor. 

Jag är glad just nu för jag känner att flera polletter har trillat ned för mig som ryttare. 

Jag har blivit tydligare för Juppe.

Och så går en på kurs och får nya saker att tänka på.

Famla. Svamla. Klura kring.

Det jag inte har i mitt huvud är kvickheten.

Nä, jag menar inte att jag är dum (dummare än andra).

Jag menar kvick som i en kvick energi som kan smitta min springare och få honom att trippa ihop sin bakdel, packa framåt - och samla sig.

Ibland tänker jag att både jag och Juppe kommer att hinna gå i pension innan vi fattat en bråkdel av vad ridning går ut på.

Sedan tänker jag att det nog inte är så illa.

Vi kommer att ha fullt upp och vi kommer att ha roligt.

Glad målbild.

Sammanplocka.

Hopbringa.

Hopföra.

Uppbringa (alla sina krafter)

Fokusera.

Reda (sina tankar)

ta(ga) sig samman

Skärpa sig - samlas

Samling är ändå det sista steget i hästens utbildningsskala.

Takt, lösgjordhet, stöd, schvung, rakriktning och samling.

Klart det är svårt.

Sju kilometer pratstund och Juppes öron

Ah. Jag behövde dagens sjukilometerspromenad i skogen.

I mitt nästa liv hoppas jag på att bli slädhund. 

Jag har stort behov av att själv få traska mig varm, glad och svettig.

Och - bäst av allt, med trevligt sällskap!

Embla och Juppe höll sig ganska tysta när jag och Elisabeth höll låda i en och en halv timme.

Juppe gjorde ett imponerande dödshopp över en bäck och Embla tog verkligen sats för att ta en trädstam typ jämfota. Fast då ångrade sig Elisabeth och så tog vi en annan väg. Det stack ut dumma pinnar på stammen och det är ju fullständigt onödigt att göra illa sig eller att pållen gör det.

Du, sa Juppe. Skulle vi kunna prata om det här att du måste prata så mycket när du är i stallet?

Eller vänta! Vänta!

Neeeej, vi ska inte prata!

Jag ångrar mig!

Öronen trillar av.

Tacka vet jag hästar. Vi kan det där med finlir.

Ett litet vinklat öra och vi greppar vad den andra vill. Eller inte vill.

Du bara låååååter. Hela tiden. Oavbrutet. Och så det där skrattet på det.

Tsss, sa jag. Jag gnäggar i alla fall inte gällt varje gång jag blir lite uppjagad.

Då bad Juppe att jag skulle stoppa in godisarna i öronen på honom istället för i munnen.

Periskop i höften - då blir det lätt att styra

Du är medveten om att du är fullständigt knäpp? sa Juppe.

Japp, sa jag.

Tur att jag har en häst som matchar mig.

Tyst, jag leker ubåt här, sa Juppe.

Det hela började med en lektion för bästa Annica.

Hon hjälper mig att komma tillrätta med olika hyss som min kropp håller på med.

Vi finlirar.

En grej som jag håller på med är att jag vaggar med höfterna i sidled, som en båt som guppar.

Inte bra.

Guppande höfter låter Juppes bogar sticka både hit och dit.

Juppe ska lyfta mina sittben prydligt upp och ned. 

Inget gupp.

Jag tänker ofta bra när jag tänker i bilder.

Annica tänker sig att ryttaren ska ha som ett tredje öga i magen.

Ögonen som sitter på huvudet ska inte svänga mer än det ögat gör som sitter i magen.

Allt är en stabil helhet.

Jag brukar vrida bra på nacken, men resten av mig hänger liksom inte med.

Det blir inte tydligt för Juppe varthän och vartåt då.

Juppe och jag experimenterade på ridbanan och ovalen.

Först tänkte jag att min ryggrad var en järnstång och att höfterna liksom stack ut som ett ankare.

Mja, funkade på sätt och vis. Men inte helt.

På lektionen såg Annica förstås direkt när jag försökte vrida kroppen mer än jag kunde.

När fysiken säger nej så blir jag som en vissen tulpan i sidled.

Och si, när jag och Juppe trixat och joxat och känt efter så fick vi en gemensam bild.

Mina höfter är styrstaget till ett periskop och mitt huvud är själva periskoptoppen.

Man måste vrida periskopet för att kunna titta.

Och se, jag är tydligen inte så himla vridbar - men det räcker.

Juppe började lyssna så fint, så fint och förstod mycket bättre vad jag ville jämför med när jag sitter och svajar och tror att jag är tydlig.

Vi roade oss med att tuffa fram på ovalen i små böjar. 

Vrid-vrid-vrid, allt måste hänga med annars ser man ju inget där uppe.

Jag fick mycket lättare att använda överskänkeln rätt när jag tänkte så.

Juppe hade inte tid med mig, han lekte ubåt och forsade fram.

Hallå, kommandobryggan! Nu svänger vi - ska bli!

Tur att pållen är lika barnslig som jag är.

Du kan kalla mig Golem-Juppe!

BU!

Du kan kalla mig Golem-Juppe hädanefter.

Bäjeby Gård har nämligen fått sitt eget lermonster, precis som staden Prag hade i slutet av 1500-talet.

Var får du allt från? sa jag.

Ja, du var i Prag och berättade om den där killen som totade ihop en Golem av lera.

Jag totade ihop mig själv till ett lermonster.

Snart kommer jag att löpa amok och äta upp allt i min väg. Kanske dig också.

Men du, sa jag. Golem var ju inte något levande från start. Det var bara en lerhög som en rabbin skapade en konstgjord människa av.

Golemen fick tydligen namnet Josele.

Just, sa Juppe. Josele-Juppe.

Okej, okej. Jag kanske inte äter upp alla.
Jag bara torkar mig torr på alla som dyker upp i min väg.

Mjaha, sa jag.
Rabbinen lade en formel i Golems mun för att han skulle bli levande. Och tog ur formeln varje sabbat så att han skulle hålla sig lugn (alla gånger utom en, och då gick Golem bärsärk).

Går det lika bra om jag stoppar in en godisbit i hålet du har där fram på mulen då?

Håller du dig lugn och fin då?
Eller blir det tvärtom?

Juppe: "Du är inte min mamma"

Ni kanske undrar vad som hänt med både Juppe och mig?

Vi har det bra, vi bloggar tydligen inte bara.

Lite grand beror det på att bloggar inte längre verkar vara så populära.

Det är ju absolut roligast att blogga när man får mycket respons på sina inlägg.

(Hurra för all respons på adventskalendern!)

Men i dag märkte jag att Juppe hade något på hjärtat.

Vi hade varit ute på en tämligen fartfylld femkilometersrunda med sällis av både rödhårig brud och bästisbaldur.

Men säg då, sa jag till slut.

Du vet att du kan prata med mig om ALLT.

Okej, sa Juppe.

Jag hoppas vi är överens om det här.

Du är INTE MIN MAMMA!

Jag upprepar, inte min mamma.

Först blev jag ganska paff och mållös.

Sedan förstod jag vad Juppe ville lufta, och killen har tur.

Vi tycker likadant. Så det var inte något laddat ämne att ta upp.

Phu, sa Juppe. 

Jag hör ganska ofta människor som säger "kom till mamma", "längtar du till mamma", "vill du gömma dig bakom din mamma" och så vidare till sina ståtliga riddjur.

Sååååååå pinsamt.

Jobbigt faktiskt.

Människorna får förstås säga som de vill, men jag är ju glad över att du inte tar till det där.

Jag vill till och med försäkra mig om att jag slipper höra det. Någonsin. Ever. Ever.

Men jag håller fullständigt med, sa jag.

Jag har ju två människobarn, så jag är nöjd med att de kallar mig mamma.

Du är ju min bästishäst. Min polare. En bra kamrat. Men min unge är du inte.

Jag fattar inte heller varför jag reagerar så hårt när någon säger sådär.

Det är ju väldans harmlöst faktiskt.

He, he. Vi är nog ganska lika du och jag, sa Juppe.

Inuti alltså, förtydligade han och muttrade något ohörbart om klen skäggväxt och pinnig kroppsbyggnad.

Ja, jädrar i min lilla låda, sa han sen.

Du är alltid så bra att resonera med. Jag gillar det.

Det jag inte gillar är att du tydligen har bestämt att vi ska springa av oss vårt vackra fett.

Å andra sidan var det lite roligt i dag. Det var det sannerligen.

Kompis.

Pälskling, sa jag då.

Det där är på gränsen! sa Juppe då.

Nu vill jag ha en godis som plåster på de själsliga såren.

DIY: ett bolster för att ge bomlösa sadeln en midja

Det här inlägget kommer att få en uppföljning.

Lovar. Och bättre foton.

Jag vill bara ge er en bild av ett pågående arbete (som är jättekul. Känner mig lite som professor Balthasar).

Jag har alltid gillat min bomlösa sadel som jag köpte när jag köpte Juppe.

Då var tänket - jag köper en bomlös som hänger med Juppe i bredd, när han ändrar sig och musklar sig.

Sedan har den hängt kvar.

Nu vill jag egentligen ha en bomsadel som gör att jag kan få en mer korrekt sits, men har inte råd just nu.

Jag är mycket svankryggig och sitter som en kråka (även om det är en glad kråka).

Jag måste säga att den bomlösa är av en fantastisk kvalitet.

Den har hängt med i vått och torrt. Mannenvännen har fäst en söm som släppt vid en bossa, det är allt.

Jag är ganska noga med att ta hem sadeln och tvätta med sadelsåpa och smörja med fett lite då och då.

Den är så mjuuuuuuk och skön så det finns inte.

Min sadel är som en soffa.

Problemet är att jag får stolsits och att den helt enkelt är för bred för att jag ska ens kunna försöka få en korrekt sits.

En liten del av min hjärna kom då ihåg att vissa ryttare som har höft-problem lägger på bolster ovanpå sadeln.

När man har höft-problem kan man nämligen inte ha för bred sadel.

Jag har inte ont i höfterna, men lite grand av samma problem ändå.

Det är den breda sadeln och Juppes tunna till kropp som gör att jag får stolsits, jag kan helt enkelt inte sitta som "man ska", som en klädnypa ovanpå Juppe.

Fysiken säger nej.

Rotade i garaget och hittade ett liggunderlag av billigaste modell i skumplast.

Klippte till tre lager och limmade dem med kontaktlim.

Tack vare att jag har en ridinstruktör (tillika stallägare) som är utbildad inom Centrerad Ridning har jag fått testa att göra avtryck på mina sittben och mitt pubesben på wellpapp.

Jag tog avtrycket som mall för skumplastbitarna. Jag har 10 centimeter mellan mina sittben, jag lade till en centimeter att flyta ut fläsket på. Det är bredden för det bolster jag skar ut (som vissa kallar twist-bolster).

Sedan ville jag ha en klack framåt som ger stöd åt pubesbenet och lite stadga åt mig.

En provritt kändes jättebra!

Nu ska jag be mannenvännen om hjälp att mjuka till lite kanter som kändes hårda.

Grundmodellen är utmärkt och gör verkligen sadeln smalare, ger den en midja.

Formen på bolstret är lite som ett hammarskaft med brett skaft att sitta på.

När den känns helt bra ska jag limma fast skinn på den så att den smälter bättre in i sadelns färg och kanske ska jag också limma fast kardborrefästen både på bolstret och sadeln.

Du är rolig du, sa Juppe.

Ge mig lite mer hö!

Är du snäll, alltså. Menar jag.

(SOL och fuxar, tänkte jag och smälte som en klick smör).

Klart han fick.

Juppe är rolig när jag testar nya prylar.

Han som kan vara lite "vaken" väntade snällt med att jag pillade in plastbolstret mellan sadel och rumpa i hård blåst på ovalen.

Vi var båda lite ställda över vad det gjorde med vår kontakt, men listade ut hur vi skulle prata med varandra ändå.

Jag har också köpt nya stigbyglar som är lite tyngre än de gröna fina i aluminium.

Bild på dem kommer också.

Han är toksnäll min häst.

Och mycket speciell.

Han säger att det gäller mig med.

(Fnissa).

Här hittar du mer inlägg om vår bomlösa sadel:

"Med bomlöst kan det inte gå fel"

Jag vill bli rik på en pygmésadel

Använder du någon typ av gelpad eller bolster? Varför? Berätta!