Ah. Jag behövde dagens sjukilometerspromenad i skogen.
I mitt nästa liv hoppas jag på att bli slädhund.
Jag har stort behov av att själv få traska mig varm, glad och svettig.
Och - bäst av allt, med trevligt sällskap!
Embla och Juppe höll sig ganska tysta när jag och Elisabeth höll låda i en och en halv timme.
Juppe gjorde ett imponerande dödshopp över en bäck och Embla tog verkligen sats för att ta en trädstam typ jämfota. Fast då ångrade sig Elisabeth och så tog vi en annan väg. Det stack ut dumma pinnar på stammen och det är ju fullständigt onödigt att göra illa sig eller att pållen gör det.
Du, sa Juppe. Skulle vi kunna prata om det här att du måste prata så mycket när du är i stallet?
Eller vänta! Vänta!
Neeeej, vi ska inte prata!
Jag ångrar mig!
Öronen trillar av.
Tacka vet jag hästar. Vi kan det där med finlir.
Ett litet vinklat öra och vi greppar vad den andra vill. Eller inte vill.
Du bara låååååter. Hela tiden. Oavbrutet. Och så det där skrattet på det.
Tsss, sa jag. Jag gnäggar i alla fall inte gällt varje gång jag blir lite uppjagad.
Då bad Juppe att jag skulle stoppa in godisarna i öronen på honom istället för i munnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar