Du är medveten om att du är fullständigt knäpp? sa Juppe.
Japp, sa jag.
Tur att jag har en häst som matchar mig.
Tyst, jag leker ubåt här, sa Juppe.
Det hela började med en lektion för bästa Annica.
Hon hjälper mig att komma tillrätta med olika hyss som min kropp håller på med.
Vi finlirar.
En grej som jag håller på med är att jag vaggar med höfterna i sidled, som en båt som guppar.
Inte bra.
Guppande höfter låter Juppes bogar sticka både hit och dit.
Juppe ska lyfta mina sittben prydligt upp och ned.
Inget gupp.
Jag tänker ofta bra när jag tänker i bilder.
Annica tänker sig att ryttaren ska ha som ett tredje öga i magen.
Ögonen som sitter på huvudet ska inte svänga mer än det ögat gör som sitter i magen.
Allt är en stabil helhet.
Jag brukar vrida bra på nacken, men resten av mig hänger liksom inte med.
Det blir inte tydligt för Juppe varthän och vartåt då.
Juppe och jag experimenterade på ridbanan och ovalen.
Först tänkte jag att min ryggrad var en järnstång och att höfterna liksom stack ut som ett ankare.
Mja, funkade på sätt och vis. Men inte helt.
På lektionen såg Annica förstås direkt när jag försökte vrida kroppen mer än jag kunde.
När fysiken säger nej så blir jag som en vissen tulpan i sidled.
Och si, när jag och Juppe trixat och joxat och känt efter så fick vi en gemensam bild.
Mina höfter är styrstaget till ett periskop och mitt huvud är själva periskoptoppen.
Man måste vrida periskopet för att kunna titta.
Och se, jag är tydligen inte så himla vridbar - men det räcker.
Juppe började lyssna så fint, så fint och förstod mycket bättre vad jag ville jämför med när jag sitter och svajar och tror att jag är tydlig.
Vi roade oss med att tuffa fram på ovalen i små böjar.
Vrid-vrid-vrid, allt måste hänga med annars ser man ju inget där uppe.
Jag fick mycket lättare att använda överskänkeln rätt när jag tänkte så.
Juppe hade inte tid med mig, han lekte ubåt och forsade fram.
Hallå, kommandobryggan! Nu svänger vi - ska bli!
Tur att pållen är lika barnslig som jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar