JAG VET! sa Juppe

Juppar äter inte vitaminer, sa Juppe dystert.

Två påsar hö skvalpade då runt i hans mage, så det var inte synd om honom.

Det dyra superspecial kosttillskottet kan ta död på en häst, tydligen.

Inte tjura, sa Juppe.

Vi har ju myst hela kvällen. Du har fått borsta min vackra kropp.

JAG HAR EN IDÉ! skrek pållen sedan.

Han fick de där klotrunda och glada ögonen igen.

Oh, my, tänkte jag. Ska jag skriva ett förnedrande blogginlägg igen?

Som det här blogginlägget alltså.

VI SKA GÖRA EN JULKALENDER!

Vad får du allt från? sa jag.

Hur ska jag hitta på prylar att skriva om varje dag fram till jul?

Jag har tänkt ut det också. Är det en morotsgodisplutt du har i fickan?

Du gillar ju att kamma världens ståtligaste häst. Högst begripligt.

Du har ju ändå några års erfarenhet av att hålla en häst prydlig.

Dela med dig av tips! Det kan behövas! Här finns en hel del slaskiga typer.

Så säger man inte, sa jag lamt.

Fast pållerusk har ju rätt.

Det vore himla kul att göra en kalender ihop med min kompis.

Jag kan vara modell! sa Juppe.

Såklart, sa jag. Fast jag orkar nog inte bara skriva om din vackra kropp.

Jag får hitta på lite annat också, kanske tips om vad man kan använda hästprylar till.

Förutom till hästar då.

Och tips vill vi ha!

Det är ju för sjutton gubbar bara en knapp vecka bort till dess att kalenderna ska börja.

Bomba mig och Juppe med dina bästa life-hacks. Please.

Så lovar jag och Juppe att fila på ett inlägg om det.

Lite lättare novemberlycklig

November brukar ju vara en ganska jobbig månad. Varken höst eller vinter.
Klaskig. Lerig. Mörk.
Men i år har den liksom bara svischat förbi. Om en månad vänder ljuset!

Jag är dålig på att blogga, men duktig på att åka till stallet.
I dag fick vi en underbar promenad på lite drygt 9 kilometer med hästisbästis Baldur och bästa Johanna.

Annars? Så hänger vi mest på ovalen. Tar lite lektioner.
Får aha-upplevelser och tar steg framåt just nu känns det som.

Fick hänga med när Baldur II fick ett equiband utprovat. Spännande!
Jag filmade och ska försöka få ihop en liten film om det.

Ja. Typ så.
Hur har du det?

Visa det här inlägget på Instagram

Wait for it! 😜 Juppe gives his rewiev of him walking by hand and his friend Baldur running. #jupiterfrånådalen 🦄🤸🏼‍♂️

Ett inlägg delat av Bettina Bäck (@bbettina) 24 Nov 2019 kl. 9:02 PST

Fatta så slanka vi skulle bli jag och Juppe om vi tog den här promenaden varje dag.

Juppe tipsar: Så här mjukar du upp din matte

Juppe kapade bloggen ikväll. 

Han har tvingat mig att skriva, annars skulle han få akut anfall av sadeltvång. Med mera.

Det skulle hålla i sig ungefär en månad.

Temat är: så får du din ryttare avslappnad och lösgjord.

Ja. Ni ser själva på bilden här ovanför att Juppe är lite taggad. Glad. På liksom.

Sekunden innan hade jag gjort något som han tyckte var rätt.

1. BELÖNA ALLTID MINSTA FÖRSÖK SOM GÅR I DEN RIKTNING DU VILL.

Jag är inte den som säger nej.

En lämplig belöning kan vara varm mule tryckt mot människans ganasch.

Det lugnar och verkar vara uppskattat. Ett varmt blås mot deras otroligt kortväxta mule är heller inte fel.

Improvisera. 

Du som ståtlig häst kommer att känna vad som känns bäst för din spinkiga humanoid.

Du känner också av vilken nivå av uppskattning som behövs. Hästar känner sånt. 

Människor vet inte ens hur dom själva mår. Oklart varför.

Är det riktigt illa: Tugga hö demonstrativt långsamt och sänk pulsen.

Människoråttan härmar utan att veta det. Den artistiske kan lägga till ett lagom högt frust.

Det var basnivån det. Lämplig start för nybörjare.

Nu över till balansering av människa samt utluskning av vad sjutton de vill egentligen.

Som uppvärmning: Låt människan ruska runt där uppe och hitta sin egen balans.

Med bra sprutt i traven och juste bogarbete så känner du ganska snart när värsta stelheten släppt hos din passagerare. När dina bogar kan jobba fritt utan att det känns som att ha en gigantisk klädnypa som klämmer åt kan du belöna med ett frust.

Det funkar varje kväll! ylade Juppe.

Ruskandet av passageraren gör också att den hittar sin egen balans. Om den har någon.

Börjar den där uppe liksom vissna i sidled, böja sig för mycket är det dags att låta den vila.

Ibland får man hjälpa till med balansen.

Kniper den där uppe mer och mer får du öka ruskandet markant.

GÖR EN SAK I TAGET. Människor klarar inte att hålla reda på mer.

Jag brukar kalla tillståndet där flera saker är på gång för "simultanförvirrad".

Inte nog med att du ska hålla reda på dina fyra ben, den där uppe håller på med order och kontraorder. Då är det dags att göra en halvhalt.

Jag kallar den "Titta pippin!"

Titta pippin funkar dag som natt och gör att din passagerare vaknar till.

Halvhalter är en slags koll av om din människa är samarbetsvillig eller om den är någon helt annanstans.

Gör en Titta pippin ganska snabbt i sidled.

Adrenalinpåslaget gör att du får en ganska alert människa. Skärpt.

En Titta pippin per kväll är absolut max.

De får inte vänja sig vid mannövern och bli Titta pippin-döva.

Till sist: njut av att ha en egen gullig människa.

De är bra på att köpa godis och snygga grimmor. Det är värt att uppmuntra.

Skriv gärna och berätta vad du har för taktik för att mjuka upp din människa.

Vi hästar kan ha stor nytta av varandras tips.

Vänliga  hälsningar

Juppe, Sveriges ståtligaste islandshäst.

Det var kanske ett sömstick?

Det här är lördagsutgåvan av Juppe, världens bästaste häst.

Det är ju svårt att tro att han för en vecka sedan stapplade fram och inte ville stödja på vänster framhov. När han gjorde det darrade benet och det syntes att han hade ont.

Här är en länk till det förvivlade blogginlägget då.

Jag trodde det var början på eviga resor till klinik igen.

I tisdags kom hovis och undersökte hoven. Då hade Juppe stått med avtagen sko och gipsad hov sedan lördagen.

Hovis såg inget läbbigt alls. Det blev sko på.

Ibland kan det bli så om hovis råkar slå i en söm för nära läderhoven. Så skönt med en hovis som är ärlig och rättfram och hjälper till att hitta förklaringar. Det uppskattar jag.

Så, tisdag kväll fick Juppe bo på hotell för sista natten.

Han var gruvligt trött på det då.

Vi tog en promenad på kvällen för att Juppe skulle få röra lite lagom på sig med påslagna skon.

Det kändes som att promenera en heliumballong.

Sedan har jag ägnat kvällarna åt att trava helt kort på ovalen för att på det mest misstänksamma vis försöka känna om Juppe blir halt när han rids.

Det blev han inte.

I lördags fick vi sällis av Baldur och Johanna. Vi tog en racerdejt på ovalen.

Ha. Jädrar i min lilla låda. Det behövde Juppe.

Han bjöd på härlig tölt och gott humör.

Som avskrittning tog vi en tur till avelsflocken och tittade på brudar.

Jag är så glad att min fina lilla Titania med de milda ögonen behåller sina vita strån i pannan.

Hon hade dessutom gjort sig lördagsfin genom att sätta upp luggen med lite kardborrar. Sött.

Lille Vikivaki var lite kaxigt nyfiken och fick en rejäl tjolablängare av elstaketet.

Det blev nog en läxa han kommer att komma ihåg länge.

Juppe blev rejält svettig.

Så skönt att få köra igenom maskineriet ordentligt. Juppe har varit lite fnoskig, han har väl haft för mycket lagrad energi helt enkelt.

Ikväll löslongerade jag och där blev det minsann lite mer rörelseglädje. :-)

Så lättad och glad. Vad är väl ett sömtryck (sömstick) och vad gör det om hundra år?

Naturligtvis inträffar sådan på en lördag och då ryker ovillkorligen cirka 4 papp.

Jag hann precis tänka att nu verkar det ändå som om min ekonomi vill rätta upp sig lite när lönen damp ned. Så får man inte tänka va? Nästan så det är mitt fel att det hände. (Magiskt tänkande à la Luther).

Balett-Juppe gick riktigt fint idag

Nej. Jag ropar inte hej. Det gör jag aldrig.

Men.

Idag gick Juppe glatt visslande till skötselplatserna från boxen.

Tog sin vanliga snäva sväng. Icke ett knix.

Skulle bara se om du var vaken, sa Juppe.

Det var jag ju.

Det är så skönt att både få och att kunna ta med sig jobbet till stallet när det kniper.

Först åt jag microvärmd lunch under tiden Juppe åt sitt lunchhö.

Sedan hann jag mocka undan boxen också under rasten.

Sedan kunde jag hoppa lite fram och tillbaks mellan jobb och Juppe.

Som sagt. När Juppe fick flytta till skötselplats för att få lite omväxling från sitt inspärrade liv så gick han väldigt obehindrat.

Han hade också sådan fantastisk tur att han fick syn på sitt hatobjekt nummer ett, jag tror faktiskt att det är hans enda hatobjekt: Den svarta stöddiga shettisen!

Juppe imiterade en sjöhäst och gjorde sig redo för tigersprång.

Ge dig, sa jag.

Stöddiga shettisen lipade hela vägen in i boxen. Han är inte ett dugg rädd för Juppe.

Stöddiga shettisens matte höll med om att Juppe gick väldigt fint.

Ska bli så skönt när hovis kommer i morgon. Nu känns det lite mindre läbbigt.

Och så är jag så himla stolt över Juppe som tar hotellvistelser med ro.

Jag har hängt några timmar med honom mitt på dagen för att det inte ska bli så tråkigt för honom.

Han frustar nöjt när han ser mig städa utanför boxen.

Han har klara mellanchefs-talanger.

Hovböld, stengalla eller fraktur?

Trots att min kompis stod i lera och fick klafsa fram till grinden så såg jag det direkt.

Han var halt.

F-n och hans h-vetes j-la moster.

Det tog ett tag att få fram hovarna så att man såg lite mer.

Inga sår, ingen sko på sniskan. Inget läbbigt alls på utsidan.

Underligt så fort det går att komma in i gamla rutiner.

Tempa. Fota. Ety man vet med sig att minnet sviker annars.

På fredagskvällen kämpade Distriktsveterinärerna i Fjärdhundra med kolikhäst och lite till. Men på lördag morgon fick vi besök av trevliga Camilla.

Vi har setts förr.

Av med sko på vänster fram där Juppe har ont.

Innan dess hade vi skrittat på betonggolvet i stallet och visat trav på gårdsplanen, samt vänt åt både vänster och höger. Det blev solklart och bekräftat att det är vänster fram som är problemet.

Juppe visade smärta när Camilla klämde med visitertång på insidan av hoven.

 Därför byggde hon upp som en liten klack av gips på utsidan - så att den ska ta mer vikt och avlasta det smärtande området.

Det gick inte att se någon slags ingångshål som skulle kunna ge hovböld, men det vet man aldrig.

Stengalla är som ett blåmärke i hoven, det kan hända att Juppe trampat på något hårt och gjort illa sig.

Alternativet fraktur som finns med på listan men längre ned vill jag inte tänka på ännu.

Gipsningen av hoven är ändå åtgärd ett för de diagnoserna.

En fraktur syns dessutom bättre på röntgen cirka tio dagar efter olyckstillfället.

Juppe är både nöjd och missnöjd.

Han ÄLSKAR att bo på hotell.

Jag älskar att han älskar att bo på hotell.

När fötterna ser ut så här måste de hållas torra  - förstås.

Det gäller mannenvännen med.

Männen i mitt liv ser ut så här just nu.

Mannenvännen har opererat ett nageltrång och fick tydligen in lite baselusker i såret.

Blä.

Jag hängde med Juppe på morgonkvisten och  förmiddagen på lördagen och tog en sväng till honom på eftermiddagen.

Han har synpunkter på rummet.

Det finns SKATOR här, sa han.

SKATOR som skriker utanför fönstren.

Jag. Hatar. SKATOR.

Mjo. Jag har kanske märkt tendenser när vi ridit ut på att han varken gillar skator eller kajor.

Men jag älskar ju fåglar (också) så det får han bara ta. Och vi hälsar ju på i deras hem när vi rider förbi.

Men nu skriker de utanför mitt hotellrum! Ta bort dom!

Mjaäh, sa jag då.

Vi ska hitta på roliga saker på söndag, försökte jag. 

Metacamen ställde till med lös mage, så vi ska tvätta din otroligt vackra, ståtliga, mångfärgade, fantastiska svans! sa jag.

På tisdag kommer hovis och ska klämma på hoven och se vad han kan se.

Sedan tar vi det därifrån.

Lervälling och "vem bestämmer"

Jag förstår inte vart veckorna tar vägen. Och helgerna säger bara slörp så är dom borta.

I lördags gick tre Amigos på skrittur längs åkerkanterna. Vi red på alla kanter vi kunde hitta på och se (som vi får rida på förstås).

Vi höll igång i en och en halv timme och kom upp i över sju kilometer.

Pållarna var bra slut, leran och vätan sög nog bra. Alla hade skorna på när vi kom tillbaks till stallet också, bra grej.

Jag har lovat mig själv att aldrig gnälla på väder.

Väder är kul. 

Det är skönt med årstider. Regn är en bra grej.

Lördagen bjöd ju på heldagssol, så en får tacka och ta emot när det är så.

I dag löslongerade jag Juppe.

Vårt respektive personal space är ungefär i storlek av ett frimärke.

För det mesta är det okej att det är så för oss båda. Men - det finns alltid ett men.

Jag gillar inte att Juppe nästan hamnar i mitt knä när det ska löslongeras. 

Jag gillar heller inte att han KRÄVER godis istället för att han är värd en belöning.

Detta jobbades det på i dag.

Juppe är en schysst typ på alla sätt och vis. Han förstår en vink även om den är fin.

Juppe gick mycket lydigt och fint ut mot fyrkantsspåret när jag bad honom istället för att gå tryckt mot mig.

Japp.

Men jag såg glimten. Det där hårda i kompisens ögon.

Jag bad om galopp.

Jädrar i min lilla låda.

Det som var roligt var att han var som en räv på en hundkapplöpning. Han behövde väl få det ur kroppen helt enkelt.

Det som var ännu roligare var att när jag härmade hans galopp inne i mitten av ridbanan och ändrade takten så ändrade även Juppe takten/alltså farten. Så kul.

Han fick sluta galoppera när han slappnat av lite. Det firade han med en drakblås. :-)

Vi körde lite i andra varvet med, sedan hade jag en mildögd kompis med mig in i stallet.

Klart han fick lite varuprover från en clinic i Strömsholm. Han var definitivt värd lite gottelimums.