Juppes valanalys: Alla vill vara med i flocken

Juppe var på strålande humör i dag.

Det var frust från start. Sällis av två stallkamrater på turen fick vi också.

Jag?

Valresultaten malde runt i mitt huvud. Nej, jag röstade ju inte alls på det där partiet som nu är Sveriges tredje största. Så jag är inte så glad.

Inte deppa nu, sa Juppe.

Eran flockledare har fått en knäpp på mulen, det är allt.

Kanske behövdes den?

Min flockledare, sa jag? Jaha, okej, okej. Jo, det kan man väl säga.

Värst vad du är påläst, sa jag också.

Gaska upp dig! sa Juppe.

Ni människor tror att ni inte är flockdjur. Det är ni visst.

Och känner en grupp individer att man inte får vara en del av flocken, då blir det så här.

Då är det ju sunt att säga ifrån, eller hur?

Ni har ju hittat på demokrati. Alla får vara med och bestämma, då kan man inte sura efteråt.

Men vad fan? sa jag.

FY! sa Juppe.

Vilket s-p-r-å-k.

En ledare - och en flock - måste ha lite känsla för feeling.

Är alla med här?

Jag förstår ju att du har det bra, för jag har det bra, sa Juppe.

Men va f-n. Har du läst nationalekonomi nu också, sa jag surt.

Ge dig, sa Juppe.

Det är inte så ofta som jag måste ha fjolårets modell av grimma.

Tänk på det som irriterande flugor. Det går över.

OM de där som känner att de inte får vara med blir lite gladare.

I min flock finns gammelgubbar. Visst, jag vill inte hänga med dom. Men - jag ser ju att de får müsli och andra godsaker som passar när man blir gammal och tänderna inte orkar med.

Så borde alla få ha det. När man behöver.

I en demokrati.

Där alla till exempel åtminstone borde få bestämma vilken frisyr man vill ha.

Jag sa, bestämma vilken frisyr . . .

Cheesus Juppe, sa jag då.

Du har nog rätt både om det ena och det andra. När det gäller frisyren så var det för din skull.

Jag tänkte det var luftigare nu när det är en så varm höst. Och så hamnar hälften av manen på ena sidan av halsen. Bara en sån sak. Då har jag en större chans att se hur du håller huvudet.

Tänk om de som röstat på det där missnöjespartiet bara är gnällhögar då? Tänk om de aldrig blir nöjda? Tänk om de inte vill andra väl utan bara tänker på sig själva?

Hå, hå, ja, ja, sa Juppe då.

Inget kunde knäcka hans goda humör.

Ute på turen fick jag kliva av min Juppe flera gånger, för jag kände helt enkelt att jag inte ville trigga igång min ridrädsla.

Nejdå. Juppe var godmodigheten själv.

Det var jag som ballade ur.

Jag klarade helt enkelt inte av när en av sällisarna på turen började konstra.

Den pållen har hittat på att hon vill gå hem igen ganska ofta. När tanken på att gå hem dyker upp brukar matte backa hästen och göra det jobbigt för henne på så sätt.

Det klarade jag inte av att hantera, samtidigt som jag tänkte på hur Juppe var på första lektionen efter sommarlovet.

Alltså hoppade jag av.

Juppe var lika snäll varje gång jag hoppade upp igen.

Jag lät sällisarna gå hem i förväg, så stannade jag och Juppe vid en av kanterna runt åkrarna för att han skulle få lyx-äta.

Om jag fick rösta, så skulle jag rösta på dig! sa Juppe.

Jag med! sa Dagny i grannhagen.

Bara jag får hänga med till den där, vahettere åkerkanten.

En dam äter ju förstås fruktansvärt lite.

Men jag är beredd att smaka! sa Dagny. Värre än så är det inte.

Vi syns i morrn! sa Juppe.

Då känns det nog lite bättre, fortsatte han.

Alla vill bara ha sin slick på saltstenen vettu, sa Juppe.

Mäh, sa jag. Det är väl inte jag som ska ha tröst av hästen. Jag ska väl vara den där som vet bäst.

Jaså du, sa Juppe.

Jag har kliat mitt föl - fick röra Titania för första gången

I dag var det dags för avelsflocken att flytta från sommarhagen och Bäjeby-Annicas föräldrar i Karkesta till hagen vid Bäjeby gård.

De flesta av Bäjebys föl har fötts i den underbara hagen i Karkesta.

Och de flesta åringar, tvååringar och äldre hästar vet vad det är fråga om när hästtransporterna åker in i hagen framåt höstkanten.

Nu är det flytt "hem" igen.

Jag har längtat.

Jag har tänkt att det blir lite mer på riktigt det där med fölet när hon bor nära stallet.

Flyttgeneral var såklart Annica.

Jag höll mig mest undan och försökte följa order och hjälpa till med det jag kunde.

Jag tycker unghästarna är så härliga. De var nyfikna och klev runt både bilar och transporter och kikade.

Jag fick vakta kopplingen mellan bil och transport så att de inte skulle kliva över där och skada benen.

Så sunda roliga pållar. Nyfikna och skeptiska - men inte rädda.

Mettun bestämde sig helt sonika för att kliva in i transporten och åka själv till Bäjeby vid lastning två.

Först inspekterade hon åkdonet.

En slurk havre avgjorde saken.

Bäjebyarna trodde att Queen Tinna kanske skulle hålla sig så långt borta som möjligt från spektaklet.

Nejdå.

Hon råkade bara stå vid sin favoritsten och klia sig. Tänka sig så det kan vara.

Därifrån var det bra utsikt.

Mjahaja.

Så gick första transporterna med unghästar till Bäjeby.

Tinna begrundade detta.

Märkligt att hon släppte fölet så fritt, Titania rände runt och spanade med sina äldre kompisar när släpen kom in i hagen.

Lite läbbigt blev det efter ett tag och då gnäggade hon fölsött efter mamma.

Transporterna backades till stalldörren och schvopp in med hästarna.

Det gick underligt bra.

Inga krusiduller.

Tillbaks i hagen. Hö i transporten.

Teamwork för att stänga snabbt och få allt att flyta.

Mettun var som sagt uppmärksam, men inte rädd.

Tinna var. Mjaäh. Medveten om sitt eget värde.

Är man matriark så är man. Det är väl inte mer med det.

Titania for runt och var lite småstressad.

Inte mer stressad än att det blev lite habrovinker i landskapet.

Tinna ville helt enkelt bara ha koll på att fölisen var med på det hela.

Titania var inte övertygad. Men till slut så. Nyfikenheten tog överhanden.

När Tinna hade placerat oss lydiga redskap där hon ville ha oss klev hon lugnt på.

Hon visste vart färden skulle gå.

Bort med grimma och flughuva för att minimera skaderisker.

Väl istallet fick jag faktiskt både klia mitt föl och sätta på grimma två gånger utan att det blev traumatiskt för någon av oss.

Om jag klarat det utan Tinna och resten av gänget.

Icke.

Tinna fick en grundlig spabehandling av mig med en nyköpt skön plastpiggborste.

Hon tittade snällt på mig när jag försökte nudda hennes föl och baske mig om hon inte hjälpte till att blockera vägen också. Maken till klok och vänlig häst.

Min absoluta mardröm hade ju varit om hon vaktat sitt föl, men icke. En Tinna hjälper till, jag kunde hänga över henne för att komma åt Titania och till slut hittade jag Titanias favoritkliställen.

Då var slaget vunnet på något sätt.

Jag som underlig människa kunde stå bredvid henne med båda mina konstiga armar på varsin sida av henne bara jag bjöd på kli.

Med hjälp av Tinna och kli så kom grimman på också.

Jag är så himla glad, stolt och lättad över att Titania verkar vara en cool liten typ. Hon försökte varken kicka med bakbenen när jag kliade på rumpan eller resa sig när jag smög på grimman.

Vilken dag!

En lång dag med en god smak i munnen som min danske mannenvän brukar säga.

Jo, vi blev filmade i boxen jag, Tinna och Titania. Det orkar jag inte pyssla med i kväll. Ville bara berätta hur bra det gick!

Cykla baklänges med sittbenen - hämta bakben

Onsdag betyder lektion.

Jag preppade Juppe med lång stund av betning av grönt gott gräs och flera påsar hö (nej, nej, inte fulla).

Hur får han plats med allt?

Ibland tänker jag på Juppe som en akrobat som ska balansera runt mig där uppe och samtidigt ska försöka förstå vad jag vill. Ibland får han stå ut med att jag klämmer runt benen i panik för att jag tappat kontrollen över min hjärna, det kan ju vara andra kroppsdelar som strejkar på mig också för den delen.

Händer som blir elaka.

Sittben lika följsamma som ett kassaskåp.

Stelopererade axlar.

Kvällen började med att vi fick börja jobba med oss själva.

Med våra sittben.

Ni vet det där med att följa med i hästens rörelser. Jo, det kan missförstås. Av somliga. Jag pratar om en vän.

Jag har liksom tänkt mig en liggande evighetsåtta runt min höft (och därmed sittbenen).

Hästen flyttar en skinka i taget på mig, jag följer med i liggande cirkel.

Nope. Nope. Nope.

Vi fick börja med att cykla med våra sittben. Baklänges. Ett cykelhjul, eller benen när man cyklar, går baske mig inte som en liggande åtta. Den är rund och fin och håller sig på ett rakt spår.

Jag cyklade med sittbenen. Höger gick jättebra, vänster var märkligt stel, där blev cirkeln mindre.

Ah, så mjukt och skönt det blev därinne i kroppen till slut.

Om jag inte var så ermbarmligt lat så skulle varje ridpass börja så här.

Juppe zzzznozade nöjd bredvid mig.

Annica lyssnade på berättelserna om våra kroppsliga tillkortakommelser.

Vad gör man då om det ena cykelhjulet är större än det andra?

Svar: minskar det stora.

Man försöker inte bända och tvinga sin svaga del att försöka hänga med på en lika stor cirkel. Man minskar den stora för att hästen ska få känna lika stora cirklar.

Ah, det kändes skönt på backen och funkade lika bra till häst.

Vad gör då varje litet varv med cykelhjulet?

Hämtar hästens bakben,

Varje pedaltag med sittbenet säger åt bakbenskompisen att hänga med - följ med fram!

Jag vet. Det är genialiskt. Det funkar så jädra bra.

Jag hoppade upp barbacka på Juppe. Han körde med lite griniga slängar med huvudet bara för att visa att han minsann inte är död än. Sedan började han lyssna.

Ah.

När det är kul att rida en Juppe ler en Bettina alldeles automatiskt.

En stilla frid sprider sig.

Jag hade bara utrymme för att tänka på mina cykeltag och att de skulle synka med Juppes bakben.

Vi reglerade steglängd, vi började experimentera med att samla våra hästar med hjälp av cykeltag och bakben. Någonstans där kraschade hårddisken. Jag var så trött, så trött. Började göra fel och cykla tvärtemot och sidådär.

Fridsamme Juppe var lika slut i rutan han (så bra! En Juppe behöver bli slut i rutan mer än i kroppen tror jag. Eller både och).

Vi slutade i tid och traskade runt på ridbanan bredvid våra fantastiska hästar.

Hoppas, hoppas, hoppas jag får till det här när Juppe och jag tränar i vår ensamhet.

Cykelhjul, sittben och bakben kan vara så jädra mycket att tänka på. Längtar tills det sitter mer av sig självt, det känns att det här kommer vi att ha nytta av.

Ja - något är det

Världen var full av spöken i dag igen.

Hå, hå, ja, ja.

Jag fick jaga Juppes bakben för att få kontakt med honom.

Det gick till slut.

Det enda Juppe vill göra är att äta på ett ganska hetsigt sätt.

Jobbar man duktigt får man hetsäta lite. Och så jobba lite igen.

Tror Juppe håller på att landa i alla fall.

Det ska bli kul att rida lektion i morgon, trots att våra egna turer på ridbanan varit sådär kul. Juppe har varit så himla spänd och plockat fram gamla dumheter som knackig trav.

I dag träffade vi en kompis från förr också. Kul.

Trevliga Tina har börjat rida lektion på Bäjeby och ska lära sig rida islandshäst.

Så kul.

Hoppas faktiskt att hösten blir lite mindre varm framöver.

Det verkar så jobbigt att vara Juppe just nu.

Svettig lydig kompis

Nåja. Både Juppe och jag var väldigt tillmötesgående i dag.

Lite sådär skämsiga.

Visst har Juppe varit svinaktigt jobbig, men jag har nog min del i det också.

Som vanligt.

Juppe verkar också ha grubblat på det hele och kommit fram till samma sak.

Juppe hade en miljon flugor i ögonen när jag kom och hämtade honom i hagen.

Han var svettig från start, han har ju kommit ganska långt i tillverkningen av en ny och fin vinterkostym.

Stackars.

Vi tog en svängom på ridbanan. Nej, inte blev det perfekt, men det blev trevligt.

Det får minsann duga ibland.

Älskade Juppen ser för rolig ut nu när han äter halm ur lösdriften och glufsar i sig allt han kommer åt med manisk frenesi.

Han ser ut som om han svalt en badboll.

Det ordnar sig det med.

Jag servar med proteinpellets och skämmer bort med betning. Nä, jag är väl inte speciellt långsint när det kommer till kritan.

Klart en Juppe är värd vartenda strå.