Mjuka och dallriga som två spänstiga puddingar

Jag tror att Juppe har hunnit ikapp sin vårkropp. Det där att alla håren lossnar, det kanske är ganska skönt ändå.

Och sedär! Små gröna strån. Ingen dum sak.

Vad gör väl en tappad sko när man har en gympadoja att stoppa hoven i?

Juppe och jag fick hoppa in på en lektion och rida igen

Vad vi skulle öva på? HÅ. Halvhalter.

Juppe var liksom trevligt taggad från start, och inte taggad som uppskruvad utan taggad som - jag kan det här. Tyst, jag ska jobba.

Om jag får säga det själv så var vi fantastiska. Eller, det KÄNDES fantasiskt. Det är nog mer det.

Ännu roligare är det att det gick så bra att få mig lösgjord och följsam, för jag fick åka på läkarbesök i dag. Jag har varit dum på jobbet, ingen av oss i mitt jobbgäng fikar längre utan öser på framför datorn i åtta timmar.

Inte bra såklart. Nu har min kropp sagt ifrån. Jag har så jädra ont i höger arm, axel, nacke och ja, det är väl det. Från början var det som spängvärk innifrån, nu är det mer som ett envist molande.

Stackars, stackars människor som har kronisk värk. Vilket helvete det måste vara.

Nu ska jag knapra i mig inflammationshämmande och smörja in med antiinflammatorisk kräm utanpå armen också. Blunda och känna den där himla bra känslan från i dag.

Juppe behövde knappt beröm. Han såg så självmedveten och nöjd ut.

De här typerna som hittat till ett rapsfält nära ovalbanan såg också nöjda ut.

Fasen vad orädda de var.

Jag körde fram bilen på hemväg för att ta bilder.

Inte brydde sig de här polarna om det.

Undrar om Juppe tycker att det är okej om jag rider med ett par cymbaler? Kan ju slå ihop dom sådär lite mittpå, så att han slipper att dooooiiiinnngggg över hans vackra rumpa.

Eller om en ska ta med knallpulverpistolen kanske? Så får vi se vem som svimmar, Juppe eller älgen. Jag köpte en knallpulverpistol när jag skottränade Juppe. Han blev så himla rädd i gamla stallet när det pangade i skogen.

Nu är Juppe värd en ledig dag

Jag har en ridbloggkompis som brukar säga att hon aldrig planerar in vilodagar för sig och hästen. Det ordnar sig ändå.

Lite så är det. Jag hade ju tänkt ge Juppe ledigt i vilket fall i morron, för säkerhets skull drog han av sig en sko. Utifall att.

Jag släppte ut en rockstjärnefluffig och fiffad kompis i hagen.

Det är inget fel på den hästens självkänsla. Och det är ju bra.

Vi hade utetittslektion för Matilda i dag på förmiddagen. Vi var väl lite i geléhallonmode båda två före lektionsstart.

För att mjuka upp oss körde vi trav och övade på olika tempon i trav. Så jädra skitsvårt.

Och så galopp, med trav i kurvor på det. Jag tycker vi var bra. Lite svårt är det faktiskt att få sprutt på Juppe i galoppen, det känns hela tiden som att det skulle kunna bli motorstopp och det blir inte den där härliga känslan av att sitta på en kropp som låter galoppen bölja genom hela kroppen.

Till slut blev det så och då blev det belöningsavsaktning.

Undrar sa flundran om det inte var i skogen som Juppe tappade sin högra framsko. Han skuttade till rejält, jag trodde han blev rädd men han kanske helt enkelt fastnade med skon någonstans.

Efter det och på hemväg började Juppes hjärnkontor gnissla, det märktes. Särskilt på sista raksträckan längs en åkerkant med riktning mot trygga stallet märktes det att Juppe hade väldigt mycket att fundera på. Då är det himla skönt att ha en Matilda med som kan hjälpa till att föreslå till exempel en skänkelvikning.

Det gick ju bra. En härlig uppmjukande runda blev det, både för kropp och knopp.

Tappskohoven ser fin ut, inga läbbiga skärvor eller så.

Så skönt att veta att Juppe har sin joggingsko att ta till om det dröjer innan hovis kan rycka ut. Den står och väntar i stallet. Perfekt.

Du kan ta mitt porträtt nu, sa Juppe.

Möra och nöjda efter kurs

Ja, jag vet inte hur många halvhalter jag och Juppe gjort i dag. Annica höll kurs i centrerad ridning, temat var - halvhalter. Det vill säga bakben in.

Japp. Jordad och centrerad fröken.

Inget kunde störa vår koncentration. Lågt flygande flygplan till exempel.

Här är mitt och Juppes radarpar för dagen.

Nye versamhetshästen Spadi. En riktig snygging.

En bit in i första lektionen var jag och Juppe jättenöjda med oss själva.

Juppe var speciellt supernöjd med sig själv.

Jag höll med, precis som jag brukar göra.

Jag är för trött i bollen för att kunna sammanfatta dagens intryck. Det får komma senare.

Efter dagens andra lektion var Juppe och jag helt färdiga.

 Nöjda förstås. Men helt slut i roten.

Syns i morron! sa jag till Juppe. Då ska vi ha uterittslektion med Matilda.

Du är ju inte riktigt klok, sa Juppe.

Äh, sa jag. Det finns dom som har det värre. Grabben Vignir som flyttat till gården i dag till exempel.

Tänk att vara helt ny på ett ställe och lära känna allt.

Hu, sa Juppe. Tur att jag är född här.

? sa jag.

Du heter ju Jupiter från Ådalen, inte Jupiter från Bäjeby.

Det står väl fel i passet, sa Juppe.

Jag muttrade nåt om hästminne och alzheimer och gick för att spana in Vignir.

En ursöt typ.

Lång tunga har han också.

Nu är det egen hage som gäller i ett par veckor.
Bäjebyarna är noga med karantän för nya hästar, allt för att hindra eventuell smitta till någon av de andra flockarna.
Känns så bra.

Japp. Fin ur alla vinklar.

Lite i gasen förstås i ny hage, men ställde sig ändå och åt lite hö och kikade på mig när jag pratade snällt och gäspade alldeles naturligt.

Och så en liten svängom igen då.

Välkommen Vignir. Ska bli kul att lära känna dig.

Tror vi allihop kommer somna ovaggade ikväll.

Juppe är i alla fall ett geni när han vill

Efter en timme på ovalen i vilda Matildas och Pattis sällskap var Juppe faktiskt mildögd och nöjd.

Och nöjd med all rätt!

Jag tror Juppe njuter lika mycket som jag gör när allt känns rätt. Fasen så roligt att känna att jag faktiskt kunde komma åt Juppes smitande bog, känna att jag kunde få honom att resa upp manken, koppla på magen och stoppa in bakbenen under sig.

Hur?

Halvhalter. Halter. Bakdelsvändningar.

Knepigare eller lättare än så var det faktiskt inte.

Åååååååå, så härligt att höra underbart tjoffig tölttakt och känna Juppetrav när den är som bäst. Det känns som vi aldrig ska landa mellan stegen.

Skritten var fantastisk.

En ljuvlig, ljuvlig kväll som perfekt avslutning på en lite för stressig jobbvecka.

Vad stackars Juppe inte vet är att vi ska gå på kurs i morgon. Pass på förmiddagen och pass på eftermiddagen för vilda Matildas mamma. Tror det kommer att bli en toppenhelg! (För jag har nämligen bokat uterittslektion även på söndag för vilda Matilda).

Tror Juppe ska få ledigt på måndag. <3

Juppe från Bråkmakargatan och häxan Surtant

Som varje dag erbjöds jag tre hästar till priset av en när jag hämtade min kompis ur hagen.

Baldur II är alltid redo.

Han fattar verkligen inte varför jag inte faller för hans charm. Varför skriker jag, stampar med foten och viftar med grimskaftet på detta vis?

Min kompis är på underligt vårhumör. Men - jag märkte i dag han verkligen, verkligen gjorde sitt yttersta för att inte explodera och virvla runt som en tromb på ridbanan.

När andra mattar och hussar använder stålskrapor för att få bort håren på sin häst använder jag en mjuk gummigrunka. Det i kombo med en hundkam för att få bort underullen på skonsammaste sätt.

Juppe rycker till när jag kammar och stirrar anklagande på mig.

Livet är inte rättvist mot Juppe just nu. Så är det bara. Pälsen kliar och sticks och Juppe vill rymma hemifrån till en snällare matte.

Jag tycker nog ändå att Juppe var fantastiskt i dag på ridbanan när vi körde markarbete. Och jag tycker att jag var rentav lysande och makalös!

Om jag får säga det själv.

Lika bra att jag säger det, Juppe kommer inte att klämma ur sig det i alla fall.

Juppe fick gå lös i grimma på ridbanan. Han hade sina nuförtiden vanliga hårda ögon påkopplade. Jo, han gjorde som jag bad, men inte med glädje.

Yep, dags att trava runt mig, det gick också bra. Vi blir faktiskt bättre och bättre på det här!

Juppe fick en godis när han slappnade av och blev tillrättavisad när han ville gå in till mig. Jag vill komma till honom, när jag tycker att det är bra.

Yes. So far so good.

Steg två: att låta Juppe gå över till galopp från traven, fortfarande i en volt runt mig.

Phu.

Det gick bra några varv. Sedan började Juppe konstra. Han tvärnitade, bytte varv. Gick i stå. Föreslog att han skulle backa istället. Backade i raketfart istället. Snodde runt och ställde sig med halsen som en stång rakt upp och stirrade på mig.

Hå, hå, ja, ja.

Gäspade. Kröp ihop lite och bjöd in honom till mig. Kliade kompisen ett tag, och - körde ut honom på spåret igen.

Gång två han gjorde om proceduren - igångkörning igen utan kli.

Jag hade varit förutseende nog att ta på mig hjälm. Det gör att jag känner mig mindre sårbar och blir mer självsäker. Det behövs.

Juppe backade igen, jag petade till honom rejält på rumpetussen och iväg for han. Precis som jag ville.

Galoppen var hemsk. Styltig och med pyttesteg. Halsen som en kalkon.

Tänkte att jag i alla fall inte ska ge upp innan galoppen ser någorlunda ut. Vi körde i rundor åt båda hållen. Mellan varven fick Juppe komma in och pusta lite, mest mentalt tror jag. Han fick en godis när han sänkte halsen och slappnade av.

Till slut gav det utdelning. Jag såg att han började njuta av pill i pälsen i pannan.

Det tog tamejruttan en timme, sedan greppade han en långsida i galoppen och jobbade genom kroppen. Då avbröt vi.

Min erfarenhet av Juppe är att det inte är en bra idé att sätta hårt mot hårt. Det gäller att lirka. Vara uthållig, listig. Aldrig falla till föga. Vara oändligt uppmuntrande när han gör det jag ber om.

Juppe är ju ingen elak häst, han vill väl. Men han är ack så hård mellan öronen.

Det blev en bra kväll. En bra upptakt för uterittslektion i morgon med vilda Matilda som töltpolis.

(Juppe: mutter, mutter, mutter). Och jag har ett hemligt vapen inför uteritten i morgon, känns också bra.

Vad är väl så härligt som andras olycka? Ibland är en glad att en inte har en "vit" häst, he, he.

Min stabila pålle stack med kuratorn

Vad ska en tro. Att det är våren kanske? Att det är en Juppe som faktiskt är i finfin form.

Här ber man kuratorn att rida pålle (och nog hoppades jag få lite beröm på något sätt och vis, vi har ju knogat på så gott vi kan). Och så sticker pållen. Tar bettet och vrroooooooommmmmm.

Juppe dundrade på en bra bit (han börjar ju plocka på i kondis nu). Det rödhåriga djuret hade inte listat ut att ryttarinnan skulle sitta på det mest lugna sätt och be honom öka istället.

Juppe fick springa både länge och väl tills Juppe låg i det tempo som vilda Matilda ville. Och så var det med det.

Jag tror Juppe lärt sig en läxa, han erkänner det bara inte ännu.

Han var en lättare vildögd kompis i dag också när vi övade på ridbanan. Det är faktiskt just ögonen som avslöjar honom, de är hårda.

Nu tror jag det är Juppes hjärna jag måste ha fatt i. Någonstans i det vårvilda måste han tycka att det är kul att jobba med mig och känna sig duktig med mig.

Vi tricksade och hade oss på ridbanan, han var faktiskt väldigt duktig. Vårt senaste tillskott i repertoaren, gemensam piruett börjar sitta. Och - han fattar att han ska följa min kropp när jag lägger ena benet i kors över det andra.

Juppe tar ett steg åt rätt håll även om det inte blir en elegant korsning. Och - han stannar upp efter ett steg. Jag vill att jag ska bestämma tempot. Det fick jag.

I morron blir en spännande uppsutten dag. Vi får se var det blir. Juppes vårkrulliga nerver får bestämma.

Juppe från Avigsidan aka Juppe Tvärvigg

Detta var ingen bra dag i Juppes liv. I alla fall inte när jag började hänga med min kompis. Allt ville anfalla honom. Bitas, rycka hårtussar, gnafsa, hota och nippra.

Det var mer än spännande att stå utomhus och bli borstad. Jag blev faktiskt sur ganska från start och knuffade bort Juppes huvud när han ville stirra på olika monster. Till slut stod han still.

Jag tycker det är obehagligt när Juppe varvar upp och stissar runt. Nu får vi ändå stopp på det någorlunda.

Nä. Jag ville inte ut och promenera med en sån typ. Men till ridbanan kan vi alltid gå. Ridbanan är vårt safe room.

På väg till ridbanan hälsade vi på en synnerligen, synnerligen aggressiv svart höpåse med lite prylar i. Den rasslade hotfullt i blåsten.

Juppe såg nästan lite besvärad ut när han såg att det var en sketen höpåse. Han fick inte godis förrän han slappnat av och sänkt huvudet och börjat leta efter strån på backen.

Det blev ett jättebra pass på banan! Kort men bra. Det var som om Juppe startat om hårddisken när det gäller markarbete, allt satt trots eller kanske tack vare att det är länge sedan vi körde ett sådant pass. Vi var grymt nöjda båda två.

Introducerade en ny typ av Följa John också, där Juppe fick följa efter min kropp så att vi snurrade båda två.

Som avslutning fick Juppe stå lös och så masserade jag hans hals och de där musklerna som går tvärs över gropen över bogen. Juppe blundade och tuggade. Ibland ryckte han till och skulle spana på något igen. Men det var lätt att få tillbaks hans uppmärksamhet och lugn.

Det blev trivsamt mot alla odds.

Den här grabben har verkligen, verkligen bestämt sig för att inget i hela världen är så intressant som jag är.

Tålmodigt står han och väntar på ett under: att jag ska överge Juppe och ägna mig lite åt honom.

Nu längtar jag så mycket efter vår och värme att det till och med känns trivsamt med lerslask. Och det bästa av allt, snön är borta så Juppe kan sluta med sin retfulla snöätning.

Retfullt för att han är för lat för att gå och dricka vatten ur tunnan och för att jag inte tror att det är bra med kall snö i en hästmage.

Grabbgänget stod i sin skogshage och hade träslöjd. De är så vackra när det står i sin pelarsal och grejar.

Baldur II var inte riktigt på humör. Jag har lärt mig att han är mycket intresserad av grindöppningen, så jag stänger alltid alla trådar efter mig när jag hänger i killarnas hage.

När jag skulle gå stod mycket riktigt Baldur II där och ville inte riktigt flytta på sig. Bah. Undrar vad han stod och tänkte på? Han kanske tittade på lektionen som precis dragit igång?

Nejmen! En skitig snöfläck! Vi äter så magen står i åtta hörn, sa Juppe och hans polare.

Ja, hästar kan hånle.