Rådet jag aldrig trodde att jag skulle få

(En helt nyfiffad bakhov - så underbart)

(Och lika nyfiffade framhovar)

Uterittslektion och pepp med bästa Matilda. Som jag har längtat! Fasen vad välbehövligt.

Juppes och mina nerver dallrar ju i perioder. Nu är det läge brylépudding på min kompis. Jag lånar hans känsloläge lika gärna som han lånar mitt. Vi dallrar i takt. Det svänger i alla fall. Vi känner att vi lever.

Det är bra med sällis. Det är ännu bättre med ett styck 17-åring som inte har antydan av rädsla i sin smidiga och jävligt vältränade kropp. Bättre töltpolis och tantcoach finns inte när en ska ut på tur.

Vilken häst ska jag ta? frågade hon. Vad ska vi öva på? Ta något stabilt sa jag. Min skräck just nu är att Juppe ska sticka. (Såg jag en antydan av skepsis i Matildas ögon?)

Det blev Patti. Han hakar inte på även om hundra juppar galopperar. Matildas tidiga idé var att vi skulle öva på galopp, jag var inte alls säker på att jag vågar det.

På vägen bort från stallet fick jag öva på det jag övat på förut. Att våga lita på Juppe. Inte sitta där och smyghålla. Fan och hans moster, jag gör ju det. Jag har gjort det förut.

Vem blir inte knäckt av känslan "jag kan inte lita på dig. Därför blir det konstant korta tyglar". Jag blir det.

Långa tyglar ska det vara, även om tanten sitter och är rädd.

Helt okej på väg bort. Jag är med på tanken.

Sedan börjar både min och Juppes hjärna gnissla igång. Usch. Jag hatar tanken på en vettlöst rädd Juppe. Varför? Jag har ju för fanken aldrig suttit på en skenande Juppe. Faktiskt aldrig. Att sitta på en häst som sticker är en annan sak, det är beräkning och i viss mån livsglädje i det.

Varför, varför, varför sitter jag och är livrädd på min häst som jag jobbat så hårt för att få musklad, glad och stark nog att springa?

Kanske för att jag också vet att det är en egensinnig häst. Känslig, javisst. Men också hård om en makadamnöt mellan öronen. Annars hade inte en Juppe överlevt vad han överlevt.

Berätta vad du känner när du skrittar, sa Matilda. Vilken bra fråga! Svaret varierade under tiden vi var ute. För att villa bort min hjärna ska jag och Juppe träna på att göra halt när det kändes läbbigt eller för mycket. Står en still så ska hästen stå still, basta.

Då hinner en andas och tänka och vara rationell. Ett jättebra sätt att komma ifatt sig själv och lugna ned sig. Halter ska vi göra ofta hädanefter. En andningspaus för tanken.

Vi villade bort min hjärna ännu mer med att räkna steg. Tio steg skritt, halt i fyra sekunder, räkna ned ett steg skritt för varje halt och öka halten en sekund.

Möjligheterna är oändliga. Det ska vi göra mycket framöver.

När vi var vid breda dikeskanten där jag numera känner att Juppe vill skrämma mig så jag hoppar av så vek vi av. Det blev en krulledutt mot diket nära ett jakttorn istället. Vägen dit var bedrövlig. Jag var livrädd.

Matilda tröstade och sa, inte ens en Juppe skenar i is i nedförsbacke. Snart är det över, snart är vi vid diket.

Matilda tröstade ännu mer och sa att jag inte skulle vara så hård mot mig själv. Att jag gör mycket rätt. Det hjälper ingen att fokusera på det som är fel.

Jag vet. Det är bara så svårt i praktiken.

Jag vågade inte galoppera med min kompis längs diket. Jag hoppade av och erbjöd Matilda min springare istället.

Tillbaks berättade hon att andra hästar nog brukar slappna av i galoppen, men Juppe behöll spänningen i sin kropp. Han var kort sagt som en fiolsträng.

Han stannade lydigt efter galoppen, men hade jättesvårt att slappna av (och lyda) på vägen tillbaks. Det var svårt för Matilda att göra halt och få Juppe att stå still.

När jag skulle hoppa upp på Juppe igen såg jag hur upprörd han var. Riktigt så det skakade i huvudet. När min kompis kommer på kant med världen ser han ut som en liten farbror, huvudet vickar och det syns hur han grälar i huvudet. Vick, vick ,vick. Från sida till sida.

Jag klarade att låta honom knalla fritt på vägen mot dungen (samma väg tillbaks längs åkerkanterna). Genom skogen var det läskigt, jag kände hur han varvade upp. På rakan hemåt ville jag inte sitta på.

- Juppe ska ha en ryttare på ryggen när han är så här, sa Matilda och räckte Pattis tyglar mot mig.

När jag sa att jag inte vågade sitta upp på världens snällaste lektionshäst fick jag en blick som sa mer än tusen ord. Jo, en Juppe känns alltid tryggare än en Patti. Från backen är det alltid jag som bestämmer. Att jag inte alltid vågar sitta på är en annan sak.

Patti tittade förundrad på mig. Undrar om han någonsin har tagit en promenad vid hand förut.

En gång försökte han äta gräs. När jag sa nej så var han en fullständig gentleman. En gentleman med mörka brunnar till ögon som tittade lite frågande men snällt på mig.

Ska du gå? Och jag bredvid? Varför då?

Juppe skötte sig fint.

Efteråt fick jag ändå rådet jag aldrig trodde att jag skulle få från en vild Matilda.

- Jag tycker inte att du tänka på att öva kondition ute. Strunta i att rida ut. Jag tycker ni ska hitta lydnad och säkerhet och glädje på ridbanan och ovalen, där ni båda känner er säkra.

Jag tror det är rätt. Jag vet också att vi så snart vi kan utmanar vi oss själva, både jag och Juppe. Jag må vara en rädd tant med en nervig häst, men vi nöjer oss inte med det. Vi vill mer. Vi tar det när vi kan.

Frami tittade bekymrat på oss när vi kom tillbaks till hagen. Frami ville gosa lite och hålla sig nära. Jag vispade upprört bort honom.

Det är tre dagar sedan jag träffade Juppe.

Han hade gudskelov glömt bort att han nobbade lakritsgodisar förra gången vi träffades.

Du släppte upp en Matilda på min rygg, sa Juppe.

Är du inte klok?

Kommer du ihåg när isländska stränga gubben Toni släpptes upp på min rygg?

Lärare på Hólar och allt vad han är. Vad hände då?

Då låtsades jag att jag inte visste vad en skänkel är. 

Jag är en ENMANSTANTHÄST!

Gör inte om det här!

Den som vill uppmuntra världens absolut mest snälla och skickliga tränare som ger lika fina råd till VM-ekipage (och tränar landslag) som nybörjartanter ska ge sin röst på facebook.

Markera rutan där det står mer om Anton Páll och skicka rösten. Det är han värd, jag lovar.

Du är ju inte klok, fräste Juppe.

Jag hörde också att du sa att Matilda kanske skulle rida mig igen, ut.

Bland vargar och annat äckel. Om HON har tid.

Jag är tyvärr fullbokad.

För lång tid framöver.

Titta bara, där bygger Magnus och Ove ett nytt hus åt mig.

Och så har jag lite ont någonstans.

Mja, sa jag. Tror inte det. Du ser kanske lite mullig ut, men det gör inte ont.

Och du står ofta, ofta alldeles jämt och fint med hovarna när jag inte är där och petar.

Juppe. Jag tror det tar emot när det är jobbigt.

Det kan vara latmasken som spökar.

(Fast tanten som älskar bilar inte för att det går att åka fort, utan för att det är ett bra ställe att prata på, skyndade sig till bilen. En är ju instängda tillsammans ett tag från punkt A till B. Tanten älskar inte bara bilar för att det är ett bra ställe för samtal som inte avbryts utan också för att en får vara ifred i bilbubblan. Om en vill gråta en besviken skvätt över sig själv till exempel.)

Älskad - men försummad

I går traskade jag och Juppe runt på ridbanan. Det gick bra förstås.

På väg mot ovalen var grabben som ett spökdjur med artros. Så stora ögon, så stela ben. Till slut höll inte mina nerver för att sitta kvar på, vi halkade över gårdsplanen sida vid sida istället.

Fasen vad jag hatar känslan av att jag inte riktigt är säker på att Juppe lyder mig. Han var så på. Så springsugen, så tittig. En galoppfattning vågade jag mig på till slut efter en del tölt-trav-skritt-trav-tölt.

Jodå. Det tog stopp där jag ville. Phu.

Fick terapisession med Gullan som haft turridning. Hon peppar alltid och säger: ta det i din takt. Så vi ska göra det. Det får bli tvåhundramiljoner galoppfattningar tills jag känner att Juppe verkligen lyssnar på mig.

Självklart hade jag med två fina presenter till Juppe. En hel hink lakritsgodisar (hans favorit!). Han spottade misstänksamt ut alla godisar, förlåter inte försöket med morotssmakande pluttar.

Som plåster på såren strödde jag nypon som precis hämtats ur frysen, orangea, blanka och doftande.

Juppe välte sin skål och letade fram de torra mineralpelletsen med överläppen. Sorterade nyponen åt sidan.

Och ikväll bara orkade jag inte åka till stallet efter jobbet (slutade 20.00). Trodde jag skulle mäkta med, men näej. Det går inte.

I morron jobbar jag till 21. Snäll kompis ska hjälpa mig att ta in Juppe till hovisen.

På söndag jobbar jag till 22. Phu. Mittemellanpassen suger verkligen. Det är snudd på omöjligt att hinna med en sväng till stallet före jobbet. En vill ju sova lite också.

Sopkrafset efter en session med Juppe. Titta vilka fina nypon!

Juppe misstror verkligen allt som jag bjuder på. Men jag har ju mig själv att skylla.

Bildbomb: Karburator urbränd - check

Det började fint med sällis på uteritt. Baldur och Juppe knogade på längs isiga vägar och slippriga åkerkanter.

Jo, jo. Det var på hemväg det hände, i går. Jag lät Juppe gå i serpentiner längs breda åkerkanten där vi brukar jobba. Rätt vad det var så kändes allt så lätt och fint. Juppe liksom dansade fram och bar sig.

Men så fint, hann jag tänka innan den förgrömskade mördarköttbullen tog ett galoppsprång med bra tryck i.

Bah.

Nu kan vi det där med entygelstopp. Jag hoppade av och gick hem. Jag vill inte slåss med en Juppe som inte vill prata med mig.

Baldur var piggelin förstås, men vi ska inte och kan inte skylla på honom. Juppe är en olydig gris.

Vi hade en himla tur. Det var precis paus i barnlägret som hölls på gården. Vi klädde av killarna och släppte ut på ridbanan.

Juppe var som en mördarköttbulle på kokain.

Han tog i som en vinthund i ett lopp på långsidorna. Ibland var jag inte så säker på att han skulle kunna ta kurvan efteråt.

Jag behöver det här! skrek Juppe (han såg lite skrynklig ut runt ögonen när jag hoppade av på turen).

Jag vet! skrek jag tillbaks.

De här killarna i kombo alltså.

Juppe jobbade och joxade med halsen.

Han vill gärna skritta och trava med mulen nere vid backen som en blodhund.

Lång överlinje och jättebra?

Näej.

Jag tror det blir jättefel för hans kropp, huvudet behöver komma upp lite för att han ska vara i balans.

Och så vansinnesruscher där han tog kurvorna som ett kassaskåp på glid.

Intressant och inspirerande.

Juppe och jag måste jobba med att han ska ta ansvar för sin kropp och hålla den i hälsosam balans.

Nu ska jag boka straightnesslektioner igen, snart börjar jag jobba heltid och får hel lön (hurra!).

Jag vill inte titta på dig när du springer sådär!

Har du hört talas om att böja sig som en banan?

Blunda! skrek Juppe till svar.

Baldur var inte lika ambitiös som Juppe.

Jag trodde aldrig att Juppe skulle bli nöjd.

Och så en liten flämta-paus.

Nej, nu kör vi! sa Juppe.

Färdiga nu då?

Nja.

Juppe tog i så det hette duga.

Det är jättejättejättelänge sedan jag såg honom så flåsig.

Jag och Juppe fick spankulera både länge och väl på ridbanan innan hans andning började närma sig det normala.

Han var fortfarande flåsig när han hoppade in i stallet för check och mineraler.

Båda killarna var så nöjda när de hoppade ut i hagen. Lite av det vildögda i Juppes blick hade försvunnit. Jag kan verkligen förstå behovet av att få springa av sig.

Jag är glad att jag inte satt på Juppes rygg.

Juppe - the story och nyårslöften

Den 12 maj 2013 kom jag och Juppes uppfödare överens om priset på min häst. Dagen efter var det dags för veterinärbesiktning och flytt hem till "mig".

Så här hjärtknipande söt var min kompis på veterinärbesiktningen:

För att kunna skramla ihop några slags nyårslöften eller fokuspunkter för året behöver jag sammanfatta vad vi varit med om jag och Juppesnupp.

Vi fick två friska år kan man säga. Tur det.

I april 2015 blev Juppe halt. Veterinären tror att det är en sparkskada på bogen, vi provar allt från operation till irap. Efter ett år vill inte veterinären behandla längre, det vore oetiskt.

Jag får höra att jag nog ska vara glad för den tid jag får med Juppe, med en skadad bog lär det bli hans parallella bakben som tar stryk först. Tveksamt också om det blir så mycket rida, mer än promenader.

Juppe hade nästan inga muskler kvar på den skadade sidan på bogen. Det var bara en tom påse.

Men veterinären Chris Johnston sa också:
- Åk hem och rid och njut. När Juppe är halt rakt ut, då är det dags att fatta ett beslut och det beslutet kräver jag att få vara med om att fatta. Ni kan säkert få flera år.

Juppe och jag älskar promenader (här fick vi låna avelsflockens hage för att busa). Från bottenlös förtvivlan gick vi sakta till ganska gott humör, trots allt. Det tog sin start med att vi gick vilse i skogen (plan grusväg vore bäst för Juppe tyckte veterinären, fy oss. Men huvudet ska ha sitt också).

Juppe har varit med om mer elände än så. Mitt i ändlösa behandlingar med vistelse i box och sjukhage händer det riktigt otäcka.

I september 2015 får Juppe ett sår ned till skelettet av ett elstaket på ett bakben.

Och jag fick lära mig en ny sak, att lägga bandage som ska låta som en pumpa när man knackar på det.

Undrar om inte Juppe har någon hästängel som vakar över honom. Det såret hade inte många överlevt, nu drog tråden åt på precis de ställen där det inte finns några viktiga senor.

Kort sagt: Juppe älskar livet. Jag älskar Juppe. Nu njuter vi båda av att han går att rida och känns stark och fin.

För det är faktiskt så att Juppe har muskler på hela sin bog nu (tack snälla vakande hästängel och tack till mig som har lust, tid och tålamod att jobba med min häst. Klapp, klapp, klapp på axeln).

Sedan fick min självkänsla en törn när jag åkte av Juppe.

Japp. Där är vi nu.

Jodå. Jag får ofta höra lite menande kommentarer om Juppes klena nerver, själv är jag trött på mina lika lättpåverkade nerver. Men ingen ska säga att vi inte kämpar. Vi är faktiskt typ bäst.

Jag har också fått höra att Juppes stora godisintag inte är till fördel för oss. Nåja. Vi har ju ändå kämpat oss tillbaks och vi har båda stor upptäckarlust och god arbetsmoral. Klart vi är värda godis då!

Kanske skulle vi ha funkat bäst med en fullständigt lobotomerad partner. Kanske inte. Det är ointressant. Vi hör ihop nu, möjligtvis på ett sätt som andra hästägare inte gör med sina pållar. Det kan ju inte jag veta.

Tror du att du varit duktig och läst färdigt nu? Nejnej. Det kommer mer.

Nu laddar jag för vad jag ska tänka på under det här året. Ett helt nytt härligt år med min Juppe Von Schnuppe.

Och ett nytt härligt år på upptäcksfärd i min egen kropp!

För det är faktiskt så, tack vare min härliga kamrat får jag lära mig massvis om min balans, min kropps styrkor, svagheter och - spänningar.

Löfte 1.

Jag ska få mjukare och mer följsamma händer.

Jag ska nörda mer om det där med följsam hand kontra stadig tygelkontakt.

Jag har inte fattat grejen. Läget nu är att jag vågar ta mer tygelkontakt och tror att jag är tydligare mot Juppe. Juppe blir sur och knixar med huvudet. Då blir jag sur och låser mina armar vid midjan, inte bra.

Vi har tur. Vi har Annica Strömberg som är utbildad ridlärare inom centrerad ridning, det passar mig så bra. Och så har vi Karin Wåhlin som är straightness-instruktör. Tänket är mer lika än de kanske tror.

Här känner jag också att ridglädjen bubblar upp igen, det har varit skralt med det de senaste månaderna. För mig handlar det tydligen om att ta en sak i taget, upptäcka en kroppsdel i taget både på mig och pållen.

Det här ska bli spännande.

Löfte 2.

Vi ska hitta Juppes bakben.

Jag har blivit bättre på att känna var Juppe har sina ben. Det här året ska vi bli bättre på att koppla på utombordaren där bak.

Juppe är en biffig, härlig häst som mår bra av att jag rider fram honom.

Löfte 3.

Leta efter ridglädjen.

Försöka göra lite som killen här på bilden. Låt Juppe stirra mot farorna, försök njuta ändå.

Inte gnälla på avsevärt minskad social samvaro på ridturer, det är som det är. Det kanske blir bättre, kanske inte.

Det jag kan göra är att bjuda in till sällis själv, så jag ska bli duktigare på det då även om det sällan blir napp.

Det får räcka så. Alla goda ting är tre. En kopp kaffe till och en macka i magen, sedan tjoff iväg till stallet!

Undrar du över något jag skriver? Lämna gärna en kommentar här eller på Juppes facebooksida. Jag svarar så gärna, inget ämne är känsligt, fråga loss.

Grattis på födelsedagen alla hästar!

Den första januari blir alla hästar ett år äldre. Det är alla hästars födelsedag.

Inte mig emot, sa Juppe. Då får jag fler födelsedagar!

Det blev ett kort men bra pass på ovalen. Vi hade tur att få sällskap av Frami.

Juppe var lite nervig efter gårdagen, men inte så farligt. Lite extra rädd om rumpan, lite extra stora ögon. Lättare hoppig.

Jag tog med morotsgodisar som present. Blä, sa Juppe och spottade ut! Frami fick ta över påsen.

Jag vågade inte galoppera kompisen när nerverna låg lite på ytan, vi nöjde oss med trav och tölt. Juppe blev knappt flåsig. Ja, ja. Det är en dag i morron också.

Inne i stallet fick Juppe prova nyårsslipsen också. Den satt lite tajt runt hans manliga hals. Kul idé dock som kan sparas i lilla hjärnbarken för andra tillfällen. En kan ju ha en mer generös längd på resårbandet som slipsen sitter i.

Jag tänker vara en ordentlig typ och sätta mig ned och spalta upp några saker jag och Juppe vill jobba extra med under året som kommer. Brukar du göra så?