Jag är inte mätt - bara lite noga

Bingo i går igen! Inte bara en häst som glatt kommer traskande när jag gastar Juppe utan merparten av en flock.

Trivsamt.

I dag ska grabbarna flytta hem till gården och ordinarie hagen igen, tror det blir perfekt. Det är ont om gräs i sommarhagen på grund av den envisa torkan och så tror jag att grabbarna börjar få tråkigt.

Underbart att de får den här omväxlingen. Bortskämda små grisar är vad de är.

Jag får hjälp med flytten eftersom jag ska sitta på jobbet fram till nio i kväll. Hå, hå, ja, ja.

I går var jovialiske Juppe tillbaks. Inte antydan till hetsgnägg.

Och eftersom cykeln stod parkerad på källarbacken halvvägs till stallet så fanns det ju gott om tid att inspektera utbudet av ätbart längs vägkanten. Det bjuder jag på. Jag förstår hur gott och mysigt det är.

Juppe? Du är väl inte mätt? Väldigt vad du bläddrar bland växterna innan du tar ett strå.

Vad är det för fel med att vara noga med vad en stoppar i sig, sa Juppe.

Har du inte läst att kroppen är ett tempel, inte en soptunna.

Jag är väldigt förtjust i den där otroligt välbyggde, trevlige och lagom runda Juppe, sa Juppe. Han är värd det bästa!

Ja, och det verkar som det är lite slut på den varan just här. Jag var rädd för det.

Tur att Juppen inte åt något sekunda.

Vi spanade på avelsflocken. Fölen sov räv, mammorna såg utsjasade ut.

Vad blev du så uppe i varv för i förrgår, frågade jag Juppe.

? sa Juppe.

En Juppe möter alltid farorna modigt. Kor, ingen match. Spöket på åkern där det brukar stå plastbollar, ingen fara (förutom vissa dagar då spöket är väldigt högljutt, en Juppe har känsliga öron), lilla räven, ingen fara, fåglar, ingen fara, dovhjortar och älgar ingen fara. Nej. Jag kan inte komma på något som gör en Juppe rädd. Så vad pratar du om?

Vad är i förrgår förresten? Det låter lite gott. Smarrigt på något sätt, med många rrrrrr. Ge hit!

Sista natten i sommarhagen, tänk vad det går fort, sa jag till Juppe.

Kom så går vi då, sa Juppe. Fort, fort.

Bra spänst i magkliar-slyn i hagen. Slask!

Fast vi hann ingenstans innan killarna mötte upp och styrde mot grinden.

Ska vi kanske ta en liten promenad? sa Juppe. Hitta lite strån till lilla magen?

Näej, sa jag. Nu får du ge dig. Vi har ju precis varit iväg.

Ibland blir jag lite orolig för dig, sa Juppe.

Jag brydde mig inte om att svara på det (men kikade lite nöjt på att Juppe avlastade bakpartiet på benet med bandage - det kändes bra).

Och när åskmoln drog ihop sig över oss på hemvägen tyckte jag det blev otäckt och raskade på rejält. Då gjorde vi flera snygga travfattningar utan hemska, vidriga dippen. Det blev fattningar med bakkärran påkopplad.

Gaphalsar överallt - fattar nada

Samma procedur som alla dagar, trodde jag i alla fall.

Det gick knappt att väcka Juppe. Han var långt borta i drömmarnas land.

Hästar kan få påsar under ögonen.

Men jodå, Juppen knallade snällt med. Men vad hände då? Då blev det pip och skrik hos någon i killflocken. Juppes sovkompis knallade lätt förvirrad med till grinden också.

Något var lite läbbigt, grabbarna var på tårna.

Men äh, Juppe är ju en cool grabb. Vi var snart på väg mot stallet. Matpaus vid åkerkanten, Juppe suckade nöjt. Rask promenad. Pillepill och mys i stallet och bandagebyte med lite lättare protester - som vanligt.

Vätska i bandaget, som vanligt. Såret så på något sätt mindre ut, med ett litet hål i mitten.

Det var på hemvägen som världen brakade samman för Juppe.

Vi stannade och kikade på fölen. Juppe käkade och stirrade förundrad på de där små. Någon i stoflocken började gnägga. Juppes ögon blev som tefat. Han svarade. Jag blev sur och sa åt honom att lägga av.

Juppe blev en gnäggande giraff. Ekot i avelsflockens hage var lika ihärdig. Till slut fick jag tyst på honom. Jag VILL INTE ha en ylande häst. Det är inte okej. Till ylandet hör den där j-a lemurhalsen och ögon som på ett spökdjur.

Inte kul.

Vid källarbacken fick jag ge upp och lämna cykeln där. Juppe snodde runt och jag ville inte att han skulle lindas runt ett hjul eller så.

Hå, hå, ja, ja.

Tillbaks vid hagen var livet rätt okej igen. Lite studsigt, lite nervigt, men han lyssnade som vanligt.

Undrar varför gnägget i avelsflocken körde igång honom så?

Tröstad och lugnad

Juppe lösgör sig ur barocktavlan varje gång jag kommer. Världens bästa Juppesnupp är nog rätt säker på att få flera omgångar middag av sin egen matteköttbulle. Världens bästa godisautomat.

Jag har baske mig inte lyckats luska ut hur flocken funkar nu när Frami är på semester. Vem sjutton bestämmer över vad. Fattar inte.

Stallisen Jessica hade lovat att kika på Juppes sår. Hon väntade i stallet på oss. Och jodå. Jag såg själv att svullnaden i Juppes ben nedåt kotan hade gått ned helt.

Geggigt som vanligt i bandaget, men inget som luktade illa eller som var tjockt av var. Jessica tyckte det såg helt okej ut. Och som hon sa, ett sår måste ju få vätska när det läks. Och att ett sår läks nedifrån och ut mot ytan är ju bara finemang. Då kommer skiten ut.

Phu.

Och jag behöver den trösten och kloka orden. Det finns någon slags gräns för vad en orkar med vid olika tillfällen. 

När Juppe och jag var som mest illa ute orkade vi med vad som helst, stod i givakt framför veterinärer och gjorde exakt vad som krävdes utan knot. Nu har vi nosat på friska livet, sänkt axlarna, vågat släppa fram ett mer avslappnat jag.

Juppe vill inte ha något jävla bandage, men okej då - om du tjatar så.

Jag vill bara ha en frisk och stark och vacker häst och har börjat hoppas och tro på det. Ett litet sår blir lätt mer än ett litet sår, har ingen motståndskraft kvar. Blir läget riktigt illa är jag väl en tiger igen, men nu slokar jag tillfälligt. Det är ju faktiskt helt okej att inte orka allt i hela världen - hela tiden. Jag behöver också vänliga klappar och jag har tur, jag får dem.

När en måste orkar en precis allt som krävs, oavsett krav. Nu är vi inte där på Red Alert, gudskelov.

På hemväg mot sommarhagen och med sällis av Jessica och Ess och Baldur fick vi se FÖLEN.

Embla och lilla Mettun visade verkligen upp sig.

Grabbarna åt mest gräs, men vi kikade i alla fall.

Jag var helt trollbunden av Mettun. Tror ärligt talat att jag liksom inte såg vad som hände runtomkring.

Embla har verkligen programmerat sitt lilla föl att följa henne som ett frimärke.

Det räckte med att mamma ändrade riktning eller tittade åt ett håll för att fölet skulle följa. Varför skulle då inte en vuxen häst förstå oss?

Det är klart att vi ska ställa samma krav på lyhördhet och följsamhet tänker jag.

- Åh, sa jag. Embla ville verkligen visa upp Mettun, sa jag till Jessica.

- Ja, det tror jag, sa Jessica och fyllde i med att det var nog ett himla närgånget fuxsto med i bilden också.

Tänk, det såg inte jag när jag tittade i hagen. Nu på bilderna ser jag det. Jag var så otroligt fokuserad på samspelet mellan Embla och fölet.

Kolla bara här, vända på en femöring. Inga problem!

Makalöst. Tänk vilken tur att Embla fick bli mamma, hon är ju en så bra sådan. Här läser Mettun av varje liten öronvink.

Bättre än vilket tv-program som helst. Ska be Bäjebyarna ställa upp en bänk så vi kan sitta och titta jag och Juppe.

Och jo, nu är Tinna tillbaks till hingsten. Annica skjutsade Tinna åt mig snäll som hon är.

Kvällens bandage. Finska flaggan, sa Jessica.

Himla tjat om söta fölisar, sa Juppe. Men jag då?

Makalöst gullig - och ändå manlig, sa jag.

Följde med ut i hagen. Och som av en händelse höll sig hästarna mycket nära kvinnan som hyr sommarstugan som gränsar till hagen. Tur att hon är där så ofta.

Hela flocken stod noggrannt parkerad på ett mycket nedbetat parti och kikade på den snälla människan i grannhuset.

Det kanske är hon som är flockledare? :-)

Vi skulle inte ha travat en snutt

 Hej! sa Juppe.

 Nejmen, vad händer nu?

Trafikstockning i hagen helt plötsligt!

 Här är det vänsterregeln som gäller, sa Juppe. Kan ni ingenting?

Försvinn!

Phu, vilka typer. Där kunde det ha hänt en olycka, sa Juppe. 

Såg du? Vilka typer. 

 Och dom har du stängt in mig tillsammans med.

Då är det dags att äta lite kanske? Som tröst.

Klart en Juppe får äta kopiöst, annars är en inte en Juppe.

Byte av bandage gick hyfsat smidigt. Lite protester förstås. Fast jag blir inte klok på om såret är bättre. Det är ganska blött i bandaget, men sorbact-kompressen håller torrt mot såret.

I morgon vill jag nog se en förbättring så att jag märker av det, annars ringer jag veterinären igen.

På promenaden hem till sommarhagen mötte vi först en barnfamilj på promenad. Där var två barn som beundrade Juppe, barnvagn, vuxna och sisådär fem, sex hundar varav några var lösa.

Juppe blev beundrad (och nosad i rumpan) och ville helt enkelt inte fortsätta med mig som ynkligt promenadsällskap. Varför inte göra sällis? Alla säger ju så snälla saker?

En bit bort mötte vi ett glatt ryttargäng också från grannstallet. Nu gick det ännu mer trögt.

Vi travar! sa jag till Juppe.

Efter mycket om och men fick Juppe till trav. Det blev en fasansfull mental resa tillbaks till när Juppe var som mest halt. Huvudet gick som en pistong, vidrigt.

Vi testade en gång till, likadant.

Jag ska försöka att inte panikera över det här. Juppe gillar inte bandaget och är säkert stel och öm och har hamnat i gamla mönster. När Juppe är bättre i såret ska jag markarbeta igen och påminna om alla fötter och var man ska ha vikten av kroppen, nu är den fel.

Ledsen i ögat? Jo, kan inte låta bli. Försöker tänka att: herregud det är bara ett litet sår. Men vi har haft våra resor, med resminnen.

Har du sett Juppe vilken lång lugg jag har. Har inte haft så långt hår på många år.
? sa Juppe.

Inget föl i Tinnas mage

Först fick veterinären Hans Kindhal ta bort allt bajs i Tinnas tarmkanal, sedan gick det bra att stoppa in en givare för ultraljud.

Det gick fint att se hela livmodern. Men näej, där fanns ingen liten början på ett föl.

På avelssto.se berättas det tydligt om ultraljudsdiagnostik:

Det är idag den vanligaste metoden att diagnostisera dräktighet och kan användas redan från dag 14. Vanligast är undersökning från 17:e dygnet då embryoblåsan har en diameter på 2-3 cm och syns tydligt i ultraljudsutrustningen. Genom denna metod kan man följa och kontrollera fostrets utveckling samt på ett tidigt stadium upptäcka tvillingdräktighet (lättast att se dag 11-16). Detta är relativt vanligt, men oftast dör ett av embryona tidigt. Tvillingdräktighet innebär ofta stora problem med tidig fosterdöd, kastning eller svaga föl som följd.

Tinna fick övertalas vänligt men bestämt att stå kvar när ultraljudsunderökningen gjordes.

Och som tack fick hon en spruta i halsen, det är helt enkelt bäst att spruta igång hennes brunst när läget är som det är. Om allt funkar som det ska får hon då en kraftigare och mer distinkt brunst om sisådär två dagar.

Vi hade ju otur när brunsten krockade med SM, men nu vore det väl själva den om det inte ville ta sig?

Hå. Spännande.

Juppe testar: honungssalva mot sår

Här är den då, mirakelsalvan som veterinären gav oss. Steril honungssalva att ha på sår: Kruuse Manuka G.

Honungssalva av den här typen (fast för humant bruk - vad är skillnaden?) används tydligen till och med till brännskadepatienter. Honung är omskrivet just nu, här påstås att om honungens positiva effekter upptäckts före penicillinet så skulle vi ha struntat i penicillinet.

Jag som aldrig är nervös för något när det gäller Juppes skötsel var faktiskt lite nervös i dag.

Juppe lyfte sitt bakben väääääldigt högt i går. Jag började med att borsta bort lite sommarpäls, det är dags för byte igen tydligen.

Och så aaaandas och ta bort gamla bandaget. Inte poppis, men ändå tolerabelt. Godis och beröm, så klart.

Och såret såg bättre ut! Rosa och fint och rent från gegg. Som en liten krater rakt in i benet. Kompressen (biobact som veterinären också gillade - binder nämligen bakterier) var geggig däremot.

Det blev ett högt lyft när jag skulle lägga på ny kompress med ny honung ringlad på. Ett bestämt nej och Juppe funderade ett tag. Beröm när han höll benet på backen, lite pickel och lite dra i svansen. Sedan satt nya bandaget där!

Hurra!

Här ser ni såret på andra bakbenet, det sitter i ungefär jämnhöjd med såret på inpackade benet. Undrar vad sjutton han sysslat med?

Nästan skönt att inte veta.

Jag tycker det är helt okej när Juppe säger ifrån att han inte vill ha bandage. När vårt skadeliv var som värst stod han som ett tänt ljus. Nu är han lite mer hejcon bejcon och kostar på sig att säga - jag VILL INTE.

Har den största förståelse för att en Juppe inte vill ha bandage. Blir stolt över att han är så trygg att han påpekar det. Sedan kan man inte alltid få som man vill. Diskussioner är alltid av godo.

Fast jag undrar verkligen vad som hänt. På ena framknäet hade Juppe också en hårlös fläck. Inte ett sår men något har hänt.

Antingen har han gått omkull rejält eller också har han rotat och skrotat någonstans där han verkligen inte skulle vara. Hoppas han har lärt sig något.

Jag ska be stallisen som flyttat att komma och ge Juppe lite masssage. Det kan behövas misstänker jag.

Jag har inte gjort något. Jag bara stod i hagen och så POFF var det sår lite här och var.

Det var säkert unge Herr Barracudas fel.

En Juppe är alltid oskyldig, sa Juppe.

Så här stod Juppen och så POFF, blev det sår.

Jag fattar, jag fattar, sa jag. Skönt att du fick äta dig mätt i kväll i alla fall. Gräs på vägen mot stallet, gräs på vägen hem och en bamsig påse hö i stallet. Då borde en Juppe vara mätt.

Du, trevligt att råkas sa Juppe. Nu blev det lite dålig mottagning här. Vänta - nu hör jag ett grässtrå ropa på mig från väster.

Jag kommer!

(Och grässtrån har du fått så det räcker i magen, tänkte jag när jag såg min ståtliga kompis raskt promenera iväg. Blank, muskulös och bara ytterst, ytterst lite tjock om magen. Ungefär som jag efter semestern.