Nu har jag släppt min handbroms

Igår kväll tog jag och Juppe en tur längs åkerkanterna.

Kvällen var närmast kvalmig både för mig som var lite för varmt klädd och för Juppe med sina rester av vinterpälsen.

Jag var tvungen att göra en grej, annars var jag tvungen att kalla mig för en liten lort. Jag tycker jag är värd att slippa det.

Juppe har faktiskt haft lite skral framåtbjudning. Till slut hjälper det inte att skylla på vinterpälsen, det enda som återstår till slut är ju faktiskt jag.

Att Juppe är frisk och glad i övrigt - det vet jag.

Så Juppe och jag gav oss iväg på en frifräsartur helt enkelt.

Vi var på gott humör båda två. Det blev både frustningar och fniss när vi töltade på.

Längs ett krondike var det dags för galopp. Juppe fattade snällt galopp.

Jag bad om lite mer fart. Jä, jä, sa kompisen - men utan någon större entusiasm.

Då bad jag OM MYCKET MER FART och SEDAN LITE TILL.

Vi flängde fram, jag flinade, Juppe fronkade nöjt. Det är liksom ett litet ljud när han tar i.

Klart han stannade snällt när sträckan tog slut. Klart han grejade att gå på långa tyglar.

Jag med.

Jag tror faktiskt att jag i princip är ridrädslefri nu. Jag tror faktiskt också att det då blir lättare att kliva in på en tävlingsbana med glädjen i behåll. Inte för att jag någonsin varit rädd på en ovalbana, utan mer för att jag vet att Juppe vet att det är okej att fräsa på. Mer så.

Jag får en rand tvärs över pannan av hjälmen. Skitstörigt.

Det måste ju gå att hitta en hjälm för ett ovalt huvud?

Det får bli en projekt för framtiden.