En lång dag på hästkliniken Mälaren räckte inte

 Varning. Det här kommer att bli ett långt och bildrikt inlägg.
Dags i dag för utredning av juppesnupp. Jag har hört gott om Chris Johnston av medbloggare och hästkompis. Så därför bad jag om honom som veterinär.

Chris har disputerat inom rörelsemekanik hos häst. Känns tryggt. Och han var lika metodisk och noggrann som veterinären Camilla hos distriktarna i Fjärdhundra.

Jag drog Juppes historia i stora drag. Det där med griffelbenet som var av sket han en stor hög i just nu. Vi var där stax före 13 med Juppe, vi var inte färdiga för dagen förrän vid 17-17.30.

Oerhört ansträngande, och ledsamt. Men - med trevlig personal och faktiskt ett kul möte mitt i alltihop.

 Dagen gick ut på det här ungefär.

Just nu kommer jag inte ens ihåg vad som gjordes när.

Men Juppe fick agera nåldyna igen. 

 Springa förstås.

 Longera förstås.

 Böja, klämma, känna.

 Och så de nedrans bedövningssprutorna.

Spår 1 var att bedöva knäet.

Det var inte knäet, vi såg lika bedrövade ut allihop för varje gång Juppe longerades och inte blev ett dugg bättre.

Här tror jag det är baksidan av knäet som bedövas bort. Här sjönk hjärtat någonstans till fotknölarna.
Chris sa att Juppe har en allvarlig skada. Det kan vara gaffelbandsfästet. Det var det inte, visade det sig. Då blev jag nästan glad. Har läst för mycket om prognosen för gaffelbandsskador. :-(

Och mitt i alltihop, när någon ny spruta skulle göra sin verkan i 15-20 minuter - så träffade jag två bloggkompisar! Lotta Lindberg och hennes Hugrakkur fra Dallandi.

Först spanade vi in Juppe.

Sedan kikade vi in till Hugis. Så söt så man kan trilla baklänges.

Ont i bogen på något sätt, berättade Lotta. Bättre nu, men återbesök om tre veckor.

Det är jobbigt att vara djurägare. Många känslor.

Och mitt i alltihop faktiskt kul att ses IRL.  

Full fart på Lotta och Hugrakkur.

Och så ett lite mörare par.

Näej. Uppgivet.

 Juppe började se ut som ett lapptäcke.

Hugrakkur fick sin ruta på bogen förbättrad av en djurskötare med glimten i ögat. Klart grabben ska ha ett hjärta på rätta stället.

Det klädde honom.

Och vi då. Hoven bedövades bort. Nu började Juppe bli grinig och less.

 Fullt ös överallt.

När olika hästars bedövningar verkade sprintade veterinärerna iväg till nästa patient för att få snurr på undersökningarna av den.

 Spruta. Vänta. Ut och longera. Och så in igen.

Som sysselsättning efter sista sprutan för dagen fick Juppe en genomgång av rörligheten i kroppen.

Den här rara kvinnan missade jag att få namn på, men hon var en klippa. Jätteskön att ha med på undersökningarna. 

Juppe var lite stelare i vänster sida, och hade inte lika stor rörlighet i nacken från mitten av den och uppåt.

Närå. Sista sprutan gav inget resultat det heller.

Chris var förbryllad. Pratade något om en diagnos som inte finns, och att sett två av den idag. Juppe och Hugrakkur. Hm. För trött i huvudet för att komma ihåg nu.

Men Juppe sover över på kliniken och får klara sig genom bedövningar av bog och kanske lite till i morgon. Och eventuellt röntgen och det som kan behövas.  

Juppe skrivs in. Inga privata prylar får lämnas kvar, inte ens grimskaftet. Det är svårt att hålla reda på småpryttlar när det är fullt ös på undersökningar på massor av hästar.

I morgon kväll hämtar vi Juppe, och vet kanske lite mer. Usch. Det känns som det är långt dit.
Och stackars Chris som hörde att både jag och Hugrakkurs matte bloggar och utbrast: JAG HATAR BLOGGARE! Han får väl vad han tål. :-)

Tror han kan ta det faktiskt, han verkar ha humor. Och mitt intryck av en lång dag på kliniken med Juppe är att vi var väl omhändertagna.

Själv älskar jag bloggare, men förstår Chris inställning om det i hans huvud kanske mer handlar om det som händer på hästforum - att besserwissrar ställer diagnos på vilt främmande hästar.

Själv tycker jag att bloggande tanter är det bästa som finns. Speciellt de som vågar vara ärliga med både framgångar och motgångar. Hos dem kan man hämta lite mod och lite styrka.