Juppe var ett sprattligt nervknippe. Han betedde sig som en förvuxen Mulle, som pyser ut rökpuffar ur näsborrarna. Ni vet, klassiska serien som Lena Furberg tecknar för tidningen Min häst.
ALLT var läbbigt. Jag gav upp från start. När läget är så är det bara att försöka få fatt på Juppes huvud, och det gör man bäst typ i vårt favoritgym = stället i skogen med massor av nedfallna stockar att kliva över.
Det funkade någorlunda. Och Juppe backade uppför en relativt brant backe, mycket galant! Jag fick streta emot rejält för att hålla balansen. Han visste att han var superduktig, och trutade med godismunnen.
Gymmet toppade vi med två galoppvarv längs diket. Han börjar få bra flås gossen. Bra det, för vi lär få jobba på för att han inte ska gå över sin maxvikt 350 kilo. Han blev invägd efter träningen ikväll.
Och så här såg det ut före. En syn som jag blir glad av varje gång (neeeeej, inte tunnan till mage, men gossen).
I det här läget tänker jag: snygging!
Och här: hm, värst vad runt det är på mitten där.
Sedan tänker jag, näej, det är nog inte så farligt.
Verkar mest vara grejer som Juppe inte gillar att äta i hagen.
Eller?
Och så smälter jag igen.
Världens snällaste ögonpar fixerar mig och LER, trots att han vet att jobb väntar.
Sötmule. Godisgris.
Och här tänker jag: men vad i h-e. H-J-Ä-L-P. Han kommer att spricka!
Och så går vi in i stallet och så gör jag min vanliga nojjiga genomgång av Juppe. Som varje gång har noll gallor, svala hovar och ett tämligen gott humör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar