Ah, det var en lektion vi behövde

Ja, jag säger då det. Vi slafsade ut på ridbanan, jag och grabben. Och på något sätt fick vi ordning och reda på allt till slut.

Det var varken min eller Juppes förtjänst. Saras hökögon naglade fast oss på volter och i skänkelvikningar.

Äntligen fattar jag varför Juppe börjat vrida vänster käke utåt, alltså vicka på huvudet. Det är ett nytt sätt att smita undan jobb i vår kämpiga sida. Då gäller det att jobba med HÖGER tygel och vänster skänkel, så att han även lägger tyngd i vänster tygel och söker tag där.

Det hade jag aldrig kunnat lista ut.

Både jag och Juppe var glada efteråt. Vi klappade kamratligt varandra på ryggen och småpratade på väg till hagen. Frid.