Jag och Juppe missade stallkompisarna. Vi tog sats på en runda i skogen på egen hand. Fippla, fippla med nya fina superpannlampan. Inte ville den lysa. Fjutt, sa den ibland och liksom blixtrade till.
Nähä.
Skit i det då, tänkte jag och Juppe och klev på mot skogen. Rätt ljust fortfarande. Himlen hade den där ljuvliga och oändliga mörkblå tonen som den bara har på hösten.
Allt var så tyst, så tyst. Inte ens E18 hördes speciellt mycket. Är det bara vi ute i hela världen?
Juppe skvatt till när jag hostade. Testade bromsen för säkerhets skull några gånger, den sitter. Nu tycker Juppe att det är kul att stanna när jag säker sakta in. Lite godis gör susen.
Mörkret kom virvlande och nattade både åkrar och skog med tjocka filtar. Och där klev vi.
Nu ångrade både jag och Juppe lite grand att vi klivit iväg på detta sättet. Juppe verkade ganska säker på foten i alla fall och hittade vägen, det kändes i hela honom. Jag hakade på.
Satt och tittade på torkade grässtrån som lyckades fånga det sista ljuset, snart försvann även det.
Nu blev allt ett grått töcken, jag skulle inte ha kunnat se stigen. Men det kunde Juppe. Och allt blev ännu tystare. Inte ens Juppes hovar hördes mer än som ett dovt dump genom lagren av barr och löv. Jag hade lika gärna kunnat sitta på prinsessan Tuvstarrs älg med en djup, mörk John Bauerskog runt omkring mig.
Eller som en Ronja Rövardotter på sin springare, redo för nya äventyr.
Men nej, ut ur skogen kom jag som en vanlig tant. Och Juppe såg ut som vanligt han med. Lite lättad kanske.
En bra tisdagkväll i oktober.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar