lördag 5 oktober 2013

Nerverna utanpå, idag igen

Vad är detta? Juppe började galoppera så fort han såg mig i hagen. Bråkade med kompisen A.

Gnafs, tjafs, bit och spark.

Lufsade efter till grinden, där hade killarna stannat för att prata med Gunnar. Det var ju bra. På med grimma och grimskaft på en stålfjädersspänd Juppe.

I stallet stod han och sneglade hela tiden mot stalldörren bakom ryggen. Huvudet ståtligt rest. Jag tog av mig mössan lite hastigt, Juppe hoppade jämfota med alla fyra.

Skrap med hovar, oroliga tramp fram och tillbaks. Upp, upp, upp med huvudet.

Jisses.

Jag som tänkt rida till Näs idag. Inte en suck. Efter en avsevärd stunds gullning och hovkratsning och borstande så åkte huvudet ned lite. Och så kom det någon enstaka suck.

Så hörde Juppe ett ljud som jag inte hörde igen. Och då blev han så nervös att det kom en bajshög i stallet. Det har aldrig hänt!

Försökte lägga på sadeln, Juppe steppade oroligt åt sidan. Klämde upp rumpan mot väggen. Jag gav upp. Drog av den igen.

Gjorde som Gunnar föreslog, tränsade och tog sikte på ridbanan istället. Lite markarbete är ju aldrig fel.

Uj, uj, uj. Det tog sin tid att få kontakt med Juppe. Han lyssnade efter allt annat än mig. Till slut riktade han i alla fall ett öra mot mig. Då gick vi tillbaks till stallet och fick på sadeln utan trams.

Det gick riktigt bra att ta ett pass på ridbanan, Juppe vill jobba med mig - det märks. Han gör det jag ber honom om. Men samtidigt låg alla nerver utanpå. Så mysko. Fattar nada.

Okej, det har skjutits på övningsbanan tvärs över ån, berättade Gunnar. Det har varit full sprutt på fyrhjulingar på en oplöjd åker, men ändå. Jag tror att han verkligen är skotträdd, att det har blivit en grej av det där som hände i skogen.

Och nu ligger den där på köksbordet, laddad och klar. Min knallpulverpistol modell western. 288 skott fördelade på prydliga plastringar.

Frågade försiktigt om stallägarnas dotter får leka med "vapen". Det har inte introducerats ännu, blev svaret. Nja, det får väl bli kära maken som får panga på då. För så här vill jag inte ha det. Det är ohållbart.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar