Två träskallar

Okej, jag red inte igår. Kanske var det det som straffade sig idag.

Juppe var som en ballerina redan när jag hämtade honom ur hagen. Skvitt och skvatt och spratt för allt. Vi gick några varv på ridbanan, sedan kunde jag sitta upp. Tvärs över vägen hann vi innan det blev tvärstopp.

Det tog minst en kvart att gå, säg, 75 meter. Ett steg, darr i hela kroppen. Ett steg, hovar som nitade i backen. Ett steg, hals som en giraff. Ett steg osv.

Hoppade alltså av och lirkade fram pållen.

Sedan gick vi raskt vilse i skogen. Vet inte hur länge vi virrade, men tänkte i alla fall att finalen ska bli en liten utmaning. En stig slutar (eller börjar om man så vill) i en brant, lång backe.

Eftersom jag ändå hittat stoppknappen på Juppe och kan få honom att gå ett steg i taget tänkte jag att den backen blir bra nu. På krönet kändes det som ett mindre bra beslut. Det tyckte Juppe också.

Efter lite lirk tog han ändå första steget. Det var otroligt jobbigt för honom, men jag tror att han var lika glad och lättad han när vi kom ner. Om en häst kan le så gjorde han det!

För att få upp lite flås på Juppe så tänkte jag galoppera längs en åker och tölta hemåt.

Aldrig i livet, sa Juppe. Hellre backar jag ner i diket, och så gjorde han det. Och så vred jag hans huvud mot hem och han skuttade glatt upp. Volt och mot galoppspåret igen. Aldrig i livet ...

Det slutade med att jag satt av och ledde Juppe till början av spåret. Nu får jag nämligen hoppa upp och ner som jag vill. Han vet dessutom att det ofta blir en godis när han står still och är duktig.

Efter lite lirk blev det galopp, han gav järnet. :-)

Och ganska okej tölt på vägen hem blev det.

Hå, hå, ja, ja. Snälla stallägaren stod vid stallet och blev glad när jag dök upp. Hon såg när jag stack ut från sitt hus och tyckte det dröjde bra länge innan jag kom tillbaks.

Sedan kom mannen till stallet, lika orolig han. Suck ja. Kompass kanske? Eller snart kanske jag kan lita på Juppe istället.