Ah, skönt att komma ut i skogen igen. Har haft två latdagar.
Juppe var som en spattig höna. Sprättig och spattig. Och så skulle han gå först för att lära sig ta den rollen också, ridkompisen gick efter. Oj, oj, oj. Där var det eftertanke bakom varje steg.
Men det gick bra. Fast sakta.
Halvvägs tog ridkompisen täten, då fick Juppe slappa lite. Och jag (som inte har lokalsinne). Note to self: köp såna där band som förmultnar av sig självt efter ett tag att knyta runt träden längs rundan. Annars finns det nog inget hopp. Om inte lär sig hitta av ren självbevarelsedrift.
På hemväg på rundan låg det ett plockepinn av avverkad skog. Det mesta var unga träd, böjliga och hopplösa att gå över. Båda hästarna fastnade i slyet, men var duktiga nog att låta sig hjälpas loss utan att drabbas av panik.
Nästa gång får vi hoppa av hästarna och helt enkelt röja (släpa bort sly) från stigen.
Ännu en dag i paradiset! Och jag tyckte nog att Juppe såg lite glad ut i ögonen när jag kom för att hämta honom.
Jo, vi galopperade också längs en åker. Då hade ridkompisen vänt nosen mot stallet. Juppe var inte helt övertygad om att han skulle fortsätta själv, men det gick ju bra det med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar