Nu har jag haft bloggpaus och det var lite skönt, sa Juppe.
Tiden är mogen för lite kloka Juppetankar kring det där ni bråkar så himla mycket om.
Va? Vaddå bråkar? sa jag.
Försök inte.
Ni gnafsar och tjafsar om hur ni ska bestämma över oss hästar.
Det ska vara R+ och R- och positiva förstärkningar och hästvänligt och relationsbaserat och gynna hästvälfärden. Tycker en plupp människor.
Den andra pluppen människor har jag lite sämre koll på.
Nu vill jag veta varför du till exempel alltid hugger med ett spö när du ska rida.
Varför?
Öh, en anledning är ju till exempel att du inte tycker att du behöver lyssna speciellt mycket på mig om jag inte har uppmuntringspinne.
Gud vad dåligt, sa Juppe.
Jag och grabbarna har bestämt att vi ska tälja varsitt spö i träslöjden i hagen.
Så får du se hur kul det är.
Mäh, ärligt, sa jag. Det är ju inte som att jag slår dig med spöet.
Jag pickar på bogar som far ut och ibland när jag är grinig så pickar jag på din rumpa för att påminna dig om att du har din motor där under. Bakbenen alltså.
Jaha, ja. Picka lite på min rumpa, sa Juppe.
Tänk om du skulle försöka motivera mig istället.
Det är väl ett lite mer modernt tänk?
Absolut, sa jag. Men:
Jag vill påminna herrn om att vi som nu till exempel väldigt ofta tar promenader vid hand. Där använder jag mina egna ben eftersom jag vill ha bra kondition själv och starka muskler.
Jag tror att alla som utövar en sport, och det är ju faktiskt det hästsporten är, väldigt ofta vill lära sig mer och förfina sin teknik. Det betyder att både du och jag måste öva, öva och öva på att använda våra kroppar rätt.
Hade jag varit en rutinerad och duktig ryttare så hade jag kanske inte behövt spö. Då kanske jag varit tydlig utan det.
Helst också konsekvent, men det verkar jag tydligen vara helt oförmögen att vara.
Det får man ändå ge dig att du rannsakar dig själv och analyserar läget, sa Juppe.
Har du förresten köpt nya godispluttar?
Hinken är knappt halvfull. Det ger mig ångest.
Just det, sa jag. Fixar när jag åker till stan nästa gång.
Tillbaks till allvaret sa jag också.
Jag tycker inte att det är det minsta lilla gram snällt att låta en häst använda sin kropp fel.
Det vet jag att jag tycker.
Hå hå ja ja, vad det blåser i träa i dag, sa Juppe.
Nejmen - allvarligt, sa jag.
Att låta en häst komma undan med att till exempel använda ett bakben mindre, det är ju inte snällt. Det är dumt och bäddar för förslitningar.
Är jag då inte så duktig att jag inte kan motivera dig att använda det måste jag ju ta hjälp av tränare till exempel. Och som hjälpmedel kan jag ha ett spö och peta på benet med.
Du vet utmärkt väl att du slarvar med vänster bakben, sa jag.
Du behöver väl inte bli otrevlig! sa Juppe.
Gå i försvar. Vända tant-taggarna utåt och ta så illa vid dig.
Jag avskyr när du får höjd puls!
Okej, okej, okej, sa jag.
Det är lika bra att jag berättar att du inte kommer att få en knapp att dutta på för att du ska kunna bestämma vad vi ska göra under vår träning. Jag tror att jag lägger upp vår träning bäst.
Jag är fascinerad och imponerad av de människor som ger sina hästar den möjligheten, men för mig passar det inte. Och då blir du utan val-knapp.
Jag kan leva utan val-knapp för träning, sa Juppe.
Jag nöjer mig med att okynnesäta gräs när vi promenerar, så kan ju du öva lite på att skrika åt mig med din pipiga röst. Så får vi se hur mycket det hjälper.
Juppe, nu vill jag veta hur många grupper du är med i på facebook, sa jag. Jag tror inte det är nyttigt för dig att ägna så mycket tid åt sociala medier.
Inte så många . . . sa Juppe.
Men du, jag håller med dig, sa han också.
Du kan få vara en inkonsekvent människa, för du är min människa.
När du är jävligt dum så försöker du ändå reparera och gör det ganska bra.
Du vet, som häromdagen när du spunkade ur på ovalen bara för att jag inte lyssnade så noga och för att jag inte hade vad du kallar framåtbjudning.
Dagen efter körde vi bara skritt och du lät bli att bete dig som en trummaskin med dina ben och du hade tålamod och var tydlig med att berömma när jag satte fart.
Ibland är det fasen inte så lätt att veta vad du vill. Ibland ska vi leka, ibland ska jag vara en Ferrari.
Ack ja, sa jag.
Jag vet.
Jag har ganska bra koll på mina brister och försöker verkligen förbättra mig.
Grejen är att jag tror att alla människor mer eller mindre gör sitt bästa.
Det är helt rätt och riktigt att gå från våld och tvång och pisk och spö till ett mer kamratligt och lekfullt sätt att umgås med hästar. Att luta sig mer och mer åt vetenskapliga belägg, kort sagt veta vad man gör och varför.
Men man måste få använda sig av de metoder som gör att man känner sig säker med sitt stora djur. Inte slå, såklart. Men i mitt huvud är spö okej, stångbett också (har aldrig ridit med, men sett ryttare som använt dem rätt och då blir de ett mjukt och tydligt alternativ).
Min poäng är att det inte spelar någon roll vilken inriktning man har bara både du och hästen trivs, sa jag.
Du är gullig du, sa Juppe.
Kom får jag klappa dig med läppen lite.
Det var ju precis det här jag menade.
Ni tjafsar, ni människor.
Om jag får säga det själv så tycker jag att jag har ganska bra pli på dig, sa Juppe.
Det tror jag säkert att du tycker, muttrade jag.
Själv önskar jag att jag hade fortsatt att rida hela mitt liv, så jag var en skickligare ryttare.
Men jag har bestämt mig för att det inte gör mig bättre eller någon annan gladare eller bättre att peka finger åt någon.
Det är bara en glad och nyfiken attityd som bär framåt.
Du har rätt, sa Juppe.
Nu undrar jag till exempel med en glad nyfikenhet vad du har i din högra ficka.
Juppe och jag ska försöka komma igång med att blogga igen, vår skrivlust har vaknat.
Kom gärna med förslag på ämnen och dela hemskt gärna inlägget, eller skriv en kommentar. Det gör att det blir fler som läser och det gör oss glada!
