Jag: En hästhypokondriker

 Jag är en mästare i att övertänka.

I konsten att ta ut varje litet elände en gnutta i förskott.

Juppe frustade glatt på väg ut på äventyr med stallisar i söndags.

När jag gjorde i ordning Juppe i stallet såg jag några droppar blod i ena näsborren.

Hm. Inte så underligt kanske när det är många minusgrader.

Jag har själv råkat ut för näsblod när fina blodkärl gått sönder inne i näsan.

Men AAAHHH, det får inte hända på min Juppe!

Oron malde när vi traskade iväg och jag var tvungen att fråga om sällisarna såg något blod.

Och det gjorde de ju.

Jag hoppade av och traskade tillbaks med Juppe till stallet.

Han såg besviken ut.

Jag tvättade med koksalt, duttade med ren vit Juppe-handduk och bad mannenvännen komma med starkaste ficklampan vi har för att lysa upp i näsborren. Ja, jag har både snäll häst och snäll man.

Inte en skråma. Allt såg rosa och fint och helt ut.

Hjältehästen Juppe stod med blodet pumpande från mulen.

Modigt kastade han sig ut i vildmarken med sin pinniga matte för att trampa ihjäl några lejon.

Måste du prata om dig själv i tredje person, sa jag.

Japp, sa Juppe.

Med snön vispande runt hovarna. Nej, rättelse. Med hovar som fick piska sig fram genom snön pulsade hjältehästen fram till sin hjälplösa matte.

Du, är det här allt vi ska göra i dag?

Jag behöver stimulans.

Äventyr.

Puls.

Mjaäh, sa jag.

Det är väl bra att jag är rädd om dig.

Du betyder mycket för mig.

Jag skulle ju kunna betyda något i galopp i 290 kilometer i timmen, sa Juppe.

Japp, sa jag.

Jag vågade inte berätta för Juppe att jag lite lätt orolig tittar på hans päls på ryggen.

Det är liksom som små lockar längst upp.

Tänk om det är första stadiet i en av de där hormonsjukdomarna, tänker jag då.

Tänk om Juppe har PPID.

Undrar om det är lika bra att ta ett prov, så slipper jag tänka på det.

Jag hörde det där! sa Juppe.

Är du inte snäll så går jag och slåss! Massor.

Phu. Är du också sådan som oroar dig för dina djur?