I torsdags åkte jag hem från jobbet, slängde i mig mat och satte mig framför datorn.
Jag hade nämligen en date.
Det blev faktiskt en ganska jobbig timme. Jättebra, men jobbig.
Jag har bestämt mig för att försöka göra något åt att jag blir så nervös när jag tävlar.
Jag hörde mig själv berätta om varför jag köpte Juppe och hur fantastiskt det var att vara "nykär" i sin häst. Vi tävlade och fick rosetter och jag tyckte faktiskt att det var inte mer än rätt.
Finare häst än Juppe finns inte, varför sparades inte han till hingst till exempel?
Det är kul att höra sig själv välja minnen och jag gillar att berätta.
Sedan kom ju det där som inte är lika roligt, men som jag faktiskt inte har något emot att dela med mig av heller. Jag är nog ganska öppen som person.
Juppes skador. Vägen tillbaka.
Ridrädslan som slog till när jag kunde börja rida Juppe nästan som vanligt igen.
Och så hjälpen jag fick för att komma över ridrädslan, och mitt eget jobb också såklart.
Jag trodde kanske inte att jag skulle få beröm när jag berättade att jag fortfarande känner av ridrädslan.
Den kommer smygande som ett kallt stråk ibland.
Då hälsar jag och säger hej på dej du och vet att den är borta om en pytteliten stund.
Är det riktigt illa hoppar jag av Juppe och går en liten bit, sedan hoppar jag upp igen.
Det är inte mer med det.
Berömmet gällde mitt sätt att tackla ridrädslan på.
Jag har accepterat den och hittat en strategi.
Sedär. Då kanske det går att göra samma sak för nervositet vid tävling.
Men så lätt kom jag inte undan.
Linda-Marie lyssnade nämligen mycket uppmärksamt på mig när jag berättade och noterade vilka ord jag använder om mig själv.
Att jag beskrev det som en fin sida av mig att ta hand om Juppe och ha tålamod när han var skadad, men att tävla är en ful sida.
Jösses. Tänk att jag sa så.
Utan att tänka så mycket på det använde jag en radda ord när jag beskrev mig själv som man inte kan kalla annat än självnedsättande.
Inte kul.
Är det hjälpsamt mot sig själv att tänka så om sig själv? undrade Linda-Marie.
Svaret är givet.
Det hjälper ju heller föga att bli arg på sig själv, som jag blir när jag inte klarar av att tävla till exempel.
Att bli arg på mig - hjälper det mig?
På en timme hinner man ju bara börja sondera vad det är man vill ha hjälp med, men det var en spännande timme. Det kan jag verkligen rekommendera, även om man inte vill tävla.
Det ska vara lustfyllt att prestera, sa Linda-Marie.
När jag berättade att jag och Juppe gillar publik. Att vi gillar att visa upp oss skojade jag bort det samtidigt. Varför gör jag så hela tiden?
Jag får börja stå för att jag gillar publik.
Linda-Marie knöt tillbaks till de första tävlingarna jag och Juppe var på, undrade om Juppe kanske kände min glädje och det där lustfyllda i att få visa upp sig och sin enastående häst.
Klart Juppe kände det.
Klart han känner när jag inte känner så.
Hon undrade också vad jag har för krav när vi tävlar. Vad är rimligt?
Där tror jag däremot inte att jag har orimliga krav, jag hade nöjt mig med att vi skulle få rida final. Rosett tänkte jag inte ens på.
Jag fick också i läxa att tänka över vad jag har för krav i ridningen.
När jag tänker ärligt på mig själv så blir jag lika arg där när jag inte kan prestera.
När svanken inte slätas ut, när händerna vissnar och så vidare, och så vidare . . .
På ett sätt är det ju väldigt skönt att vara nybörjare, att inte ha så många kunskaper.
Med erfarenhet kommer kunskap, men också kunskap om vad man inte kan prestera.
Jo. Jag kommer att boka fler samtal med Linda-Marie.
Att anlita en idrottspsykolog är inte en quick-fix, men mycket bra för den som vill lära känna sig själv.
Jag vill verkligen tänka över varför lusten och glädjen inte finns där vid tävling.
Utsidan på mig kan se nog så glad ut där på ovalen, det är svårt att se sur ut på en Juppe - men mina tankar på vår prestation är inte så kul.
Förmågan att behålla fokus är inte heller något vidare.
Jag köpte ju Juppe för att vi ska ha kul tillsammans. Någonstans på vägen gick jag vilse i det där med glädjen. Visst, den är där i vardagen ofta, ofta. Men jag vill ha styr på mina nerver och mina tankar även på tävling.
Jag är inte nöjd med att lufsa i skogen, träna och träna och ta lektioner. Jag vill visa upp oss på tävling och få poäng och omdömen.
