Equiterapeutead inför tävlingen på lördag

Våra genrep inför tävlingen går sådär.

Jag vet hur fin Juppe kan vara. Men - jag känner också mig själv. Jag känner hur hela min kropp knyter ihop sig och spjärnar emot när jag blir nervös / börjar tänka för mycket.

Jag är både nervös och tänker för mycket.

Höll på att dö i går kväll när vi gjorde en V5 på lektionen, för att alla skulle få känna på hur det känns + peppa mig och Karin som ska tävla på lördag.

Kan inte låta bli att tänka att det är något i Juppe som gör ont, när tölten blir styltig (trots att jag känner hur hela mitt jävla bäcken /rygg / nacke är som en felprogrammerad robot som motarbetar Juppes rörelser).

I dag var equiterapeuten Lena Rosqvist i stallet för att gå igenom stallägarens hästar.

Jag frågade om jag fick en tid - och det fick jag. Eller rättare sagt Juppe.

Näej. Det fanns inga låsningar i min älskade Juppe.

Hurra!

Jodå. Det fanns ställen som var lite ömma eller där han reagerade lite och som borde ha lite uppmärksamhet. Men inga stora problem.

När Lena sa att Juppe inte har någon biceps på sin skadade sida, att det var tomt där höll jag på att svimma.

Jag vet inte hur jag tänkt. Kanske att den har fäst på något annat ställe eller funkar ändå, jag vet inte.

Den finns inte. Det är tomt.

Ändå är Juppe märkligt liksidig. Han är inte mjuk och bullig över bogarna, de är markerade. Men han har muskler. Och de är jämt fördelade.

Manken är liksidig. Ryggen dito. Bakbenen okej. Lite öm i ena kotan bak, men det kan bero på att han trampat tokigt. Ska köra liniment på den efter tävlingen och hålla koll.

Nu kan jag faktiskt släppa det där med Juppes kropp. Basta.

Han är lika stark och vacker som han påstår. Nu kör vi järnet på lördag.

Skärp dig, sa Juppe.

Du skuggar min imponerande mule med din mobilhand.

Men herregud, sa Juppe.

Hi, hi, sa jag och åkte hem.

Vi har nog inte övat på vänster galopp trots allt

Uterittslektion i går för bästa Matilda.

Både jag och Juppe älskar våra åkerkanter, när älgjakten är pausad går det att rida där.

Matilda red Mackan.

Jag får lite dåligt samvete när jag märker hur GLAD Juppe blir när han får ösa.

Visst, han blir en svettig och flåsig och trött häst, men hela hans kropp känns vildhästglad.

Jag med för den delen, det smittar det också. Måste våga ösa mer på egen hand.

Inte fasen har jag och Juppe fått till vänster galopp på egen hand. Den kändes helunderlig och styltig, Juppe har smygit fram i höger och lurat mig. Nu vet jag.

Nu ska vi öva.

Inte heller har jag övat på ökad tölt. Jag är för mesig.

Trodde inte det var så mycket kräm kvar i Juppe på hemväg. Hå.

Vi låg och rollade mot galopp och jag fick verkligen öva på att ta och ge, ta och ge för att hämta hem Joopisen.

Det gick sådär, men kul hade vi.

Det är väl så här det måste vara, vi måste fatta båda två vad det är vi ska öva på. Ha, ha, så långsamt allt går framåt, tänker jag ibland. Och så tänker jag omedelbart - vilken tur jag har som får åka till stallet och fina kompisen och ha svåra, nya saker att öva på. På en häst som håller för det, och som vill.

Vi kommer aldrig att bli "färdiga". Sådan tur vi har.

Fantastiska bilder som vanligt ur Rijksmuseums samlingar. 

Bildbomb: Kung Juppe av de Gyllene höstlöven

Lastträning + lite NH-träning med kompisar på ridbanan och sedan - wohoooo - fotolek med min bästa modell.

Kung Juppe.

Jag kan inte säga annat än att han är ett under av vänligt tålamod.

Det här skulle han ju inte göra om han inte ville hänga med mig.

Du, sa Juppe.

Det är en sak vi måste diskutera.

En modell får ju arvode.

Fasen vad svårt det är det här med motljus, sa jag.

Så snyggt att få det i löven och i ditt underbara hår, men det blir ju ett elände med exponeringen.

Oj, oj. Det här duger inte. För rotig bakgrund.

Jo, och så blundar du också.

Bättre, sa jag.

Ännu bättre!

Jag vet. Man är väl van vid det här laget, sa Juppe.

Tänk om vi skulle diskutera arvodet nu då.

Ååååå, perfekt, sa jag.

När jag får ett bildredigeringsprogram ska jag fixa de här bilderna.

Så kul det ska bli.

Ska vi säga ett kilo lakritspluppar? sa Juppe.

Eller morotsdito.

Sååå fint att du liksom blir inramad av grenarna, sa jag.

Måste testa med blixt också.

Då blir det kanske ett tillägg på cirka ett kilo lakritspluppar, sa Juppe.

Ej uppdelade i små förargliga bitar av matte med sekatör.

Vänta. Något har hänt med din lönnlövskrona, sa jag.

Det känns som om någon inte riktigt lyssnar här, sa Juppe.

Du är så snygg! sa jag.

Men vad fanken, svarta grenar rakt in i din skalle.

Det är för mycket att tänka på som fotograf.

Oj, oj, vad det börjar klia i pannluggen nu, sa Juppe.

Tänk om jag måste klia bort kronan! Tänk om det är så!

Nöööeeeejjjj, sa jag.

Skojar bara, sa Juppe.

En Juppe har humor (till skillnad från somliga andra).

Nu jädrar sitter kronan perfekt igen, sa jag.

Gud hjälpe mig, sa Juppe.

Du, nu börjar det här bli lite tråkigt va?

Du. Hör du vad jag säger?

Atttjjooo!

Hjälp, hjälp, kronan hänger kvar i mitt öra! Ska vi skena nu?

Nä, det orkar vi inte, sa jag.

Se statsmannamässig ut nu.

Sötmule, sa jag.

Nä, nu j-lar får det vara nog, sa min kompis då.

Syns i morrn Juppe. Då blir det uterittslektion. Wohooo.

Titania-tv: här är hon tio veckor

Men det händer ju inget! gnydde mannenvännen uppgivet.

Vadå händer? sa jag. Hon bara ÄR ju.

Mannenvännen är van vid att pepparkornet Titania hittar på lite bus, springer runt som den racerköttbulle hon är. Den här dagen (nja, stunden) var det lugn samvaro som gällde. Du kliar mig, så kliar jag dig.

Som Titania springer runt borde hon se ut som en vinthund. Tror Tinna är världens snällaste mamma som låter henne slurka mjölk när hon vill.

Här hittar du fler filmer på Titania:

22 dagar söt.

En dag gammal respektive en vecka gammal.

Söker du på Titania på bloggen så lovar jag att det dyker upp fler bilder än du mäktar med. Host, hoppsan. He, he.

Varmt att springa i vinteroverall

Vilken underligt varm höstdag. Ljuvlig. Visst.

Men också svettig och klimatångestskapande.

Du förstör bilden, sa Juppe.

Flytta på dig.

Sådär ja!

Nu får folket se Juppens svettiga manliga bringa.

Det kan de vara värda, sa Juppe.

Ända sedan maskeradtölten så har Juppe liksom varit lite på tårna. Vilket gör att jag går upp lite på tårna . . .

I dag stod avelsflocken och hojtade åt något. Juppe började gnägga han med.

Skitjobbigt.

Jag vill inte ha en gnäggig häst.

Sedan skärpte vi till oss och jobbade faktiskt på jättebra på åkerkanterna med travfattningar och töltfattningar.

Klart Juppe fick beta.

I hagen var det tydligen siesta när vi kom tillbaks.

Flera av Juppes coola polare stod två och två som påkoppade tågsätt i ett sömntåg.