Vad ÄR rida rakt?

Oj, oj. Långa dagar, jobbiga dagar just nu.

Vad vore jag utan Jesper? Blott intet.

När vi kom till kliniken städades det för fullt. Hela stället spolas rent - varje dag. Och personal stod redo att berätta hur det gått för Juppe. Bra, så klart.

Och vi fick sprutor med oss, och ännu mer kylklampar än den partyis vi köpt med oss. På onsdag nästa vecka är det dags för ny spruta. Då kommer en veterinär från kliniken till Bäjeby istället. Och jag möter upp med en spruta nyss upptagen ur frysen.

Juppe var lugn och snäll som vanligt. En stor blodfläck på bogen skvallrade om dagens bravader.

Men inte ville grabben gå på släpet hem. Det slog slint i hans huvud. Vi fick be om hjälp att lasta.

Väl hemma stod Juppe och vädrade och riktigt smakade på luften genom dörren till släpet. Aaaaahhhh!

Min stackars hjärna hänger inte riktigt med i det som Chris Johnston sa igår, det känns som det var ett liv sedan men det var ju igår. Allt liksom flyter ihop nu tycker jag.

Det var det där med alternativet att bara rida rakt. Hur sjutton gör man det? Räknas en öppna som rakt? Eller är det böjt spår?

Är det rakt att traska genom en skog, är uppåt och nedåt också rakt? Jag menar, nedförsbackar är väl inte bra för onda bogar? Och klättra? Är det uteslutet? Juppes och min favvis. Precis som att kliva över stockar i skogen.

Kort sagt. Jag undrar verkligen vad som går ut när rakt spår gäller.

Stallägaren Annica och jag hann med lite galghumor i stallet. Sånt är guld värt. Kan riktigt höra hur det låter vid köksbordet i Bäjeby framöver:

- Åhhh nej, Bettina och Juppe ska ut. Nu är det din tur! Jag gjorde faktiskt i går.
- Okej, okej. Jag kopplar på släpet . . . Vilket håll?
- Västerut.

Det som är demokratiskt är att alla grannar kommer att få spikraka stigar på sina åkrar.

Jag menar. Rakt?

Nåja. Först sprutor. Sedan får vi se.

Juppe ska få biologisk medicin

Ack ja. I går var vårt största bekymmer att ta oss förbi rally-Annikas garage där skärbrännaren var i full fart. Dagliga promenaden gällde det alltså.

I dag har vi annat att tänka på.

Jag satt och kände mig rätt lugn och säker, jag hade ju longerat Juppe och visste att han var halt. Jag var lugn och säker helt i onödan skulle det visa sig.

 Åhå. Stor häst i vägen för mig, tänkte Juppe.

Då får vi stå i springkö.

Underbara massören (?) och assistenten som jag fortfarande har tappat namnet på.

Hon har en lugnande verkan på både mig och Juppe.

Och hon klev fram till oss så fort hon fick syn på oss, drog Juppe i läppen (han log lyckligt) och pratade. 

 Sniff, sniff. Kompis.

 Full ös som vanligt på Mälaren Hästlinik. Hela parkeringen full av transporter.

Fast i dag fick vi faktiskt hjälp före utsatt tid, vi var liksom på plats en timme före planerat.

Vet inte vad som hände, vi är väl så synkade nu jag, Juppe och Jesper att allt flyter på.

 Gud vad jag är hispig, sa Juppe.

Skojar bara.

Här började jag skämmas för att jag satte på honom repgrimma under vanliga grimman.

Jag glömmer inte så lätt att han drog där på åkern. Bäst att ta det säkra före det osäkra.

Ständigt dessa trevliga möten i den udda miljön.

Världen är full av vänliga människor. Och andra djur. 

Jodå. Juppe var halt. Jag tyckte det såg bättre ut än på hemmaplan.

Men veterinären Chris Johnston var inte nöjd. Juppe var mer halt än när han longerade honom ensam vid förra besöket.

Hältan ställde mig / oss inför flera alternativ att ta ställning till.

Det är jobbigt att behöva tänka så snabbt och försöka vara både rationell och schysst mot Juppe. 

Där jag tänkte att det ändå går åt rätt håll var inte Chris helt nöjd.

Hans teori är att Juppes biceps glider fint och smärtfritt när Juppe går rakt, då har muskeln ett "vanligt" spår att löpa i.

Men - när det är dags för en sväng tvingas muskeln att ta en annan väg för att jobba.

Där är det troligtvis ojämnt och knöggligt efter att Juppe fått en smäll. Då haltar han, det gör ont.

Det finns fyra alternativ sa Chris Johnston.

1. Juppe går aldrig på ett böjt spår igen. Han springer bara rakt.

2. Vi testar alternativmedicinska åtgärder som inte går på försäkringen, Juppe tappas på blod för att komma åt stamceller.

Av Juppes blod tillverkas en biologisk medicin som sprutas in på onda stället.

Visst kan man använda kortison, men det lindrar för tillfället.

Med biologisk medicin kan effekten bli att den enorma reaktion som utlöses av en inflammation/skada stoppas.

Hur länge och om en sådan medicinkur hjälper vet ingen.

Det var Chris mycket öppen med.

3. Biologisk medicin kombineras med att operera Juppe igen, då ska det trasiga skelettet som orsakar Juppes smärta raspas slätt. Om det leder till att skadan läker eller kanske till och med istället blir värre vet ingen.

4. Har både jag och mannen glömt. Här var väl vi i lite lättare chock.

 Chris sa att Juppe är en glad och smärtfri häst.

Så länge han inte går på böjt spår.

Och så är det ju. Det har jag också känt.

 In i det jävla provtagningsrummet igen.

Juppe är skeptisk efter en rakning på halsen och steriltvätt.

Gud ske pris och lov för personalen.

Hur har de lyckats hitta så ljuvliga människor rakt över?

Njäej. Det var faktiskt inte så farligt tyckte Juppe att få en nål i halsen.

Nu ska den där tuben fyllas.

Det är väl jag som ser mest bekymrad ut.

Full tub.

Och nu ska den biologiska medicinen tillverkas. Det tar ett dygn ungefär.

Alltså fick Juppe stanna över natten och vi hämtar honom i morgon kväll efter jobbet.

Då har han fått dos nummer ett.

Om en vecka är det dags för dos nummer två.

Så nu ska alla hålla alla tummar som finns och korsa hovar och fläta svansar med varandra. Allt som ger tur. Det behöver vi.

Och även om man inte ska gå händelser i förväg måste jag börja fundera på vad som är tillräckligt för mig (och Juppe) när det gäller Juppes prestationer och förmåga att utföra olika typer av arbete.

Det är inte dags än för den typen av beslut. Men den dagen kan komma ganska snabbt. I mitt huvud är månader ganska snabbt.

Avlivning känns långt borta för mig. Men triangelmärkning? Usch ja, tur att vi hade laddad med pappersnäsdukar i bilen. De gick åt.

Världens finaste halta häst

Vi fick sällskap ut på förtsta delen av promenaden på grusvägen. Jag såg hur Juppe listigt såg till att Hulda gick först.

Bra, då äter trollen upp henne!

Inga troll. Men det var lite trist att Hulda vände om tidigare, men när Juppe processat det så knallade vi på i mild höstsol.

Och häpp in i lilla tråkhagen. Kompisarna stod och sov vägg i vägg.

 Du, ska vi inte ta en sväng till?

Jag är inte trött! Vi går till kullen vid ovalen med goda gräset!

Nope, 45 minuter är 45 minuter Juppe. Och de har gått.

Skönaste sovstilen hade barracudan. Jag trodde faktiskt att han skulle vicka omkull.

Frambenen, ja, ni ser ju själva. Och ett bakben uppvikt för avlastning.

Så många olika ansiktsutryck

Juppe är en häst med väldigt tydliga åsikter. När jag kommer så ropar jag heeeeejjjj till Juppe från parkeringen. När jag fått fatt på grimma och närmar mig hagen så står han och skrapar med hoven och vill UT! NU!

NU = inte ta fåniga kort för det tar tid.

Då blir jag sur.

Jag har alltså 15 sekunder på mig att fota lite.

Sedan är det dags att ÄTA. Och ja, jag har inte hjärta att säga att nu går vi direkt till stallet. Vi tar en ätartur nära ridbanan och stallet.

Juppe är fortfarande inte riktigt kontaktbar. Han glufsar. Rycker, sliter, tuggar. Slänger ett getöga mot mig och ser jag ut att närma mig ett: kom nu - så ökar han takten på tuggandet. Ibland tror jag att han ska sätta i halsen och dö.

Eftersom jag är en blöthjärtad typ så fortsätter ätandet i stallet. Så Juppe borde förstå att han inte kommer att dö av svält. Men det gör han inte.

Och hans minspel när han äter är så kul. Nu när han varit sjuk har jag upptäckt att han använder sig av lite "trekantiga" bekymrade ögon ibland. Det blir rynkigt runtomkring och så hänger yttre sidan av ögonlocken så att det blir trekantigt. Bekymrat.

Det mesta andra är jag van vid. Juppe är ju ingen supercool häst, utan lite på allerten och lite tittig så där. Så ryck uppåt och klotrunda ögon är normalläge - tycker jag. Blev fascinerad när jag läste om hästens smärtansikte, det är tydligen ett sätt att läsa av hur hästen mår. Jag är inte så bra att studera Juppes fejs, även om jag blivit bättre nu.

Jag förstår inte vad hans olika ansikten betyder. Men jag skulle gärna vilja veta mer.

 Här har han lite av bekymmerslooken. Kolla ögonen.

 Och lite bekymrat igen.

Enligt HästSveriges artikel kan det här uttrycket tyda på smärta.

Vilket naturligtvis genast får mig att tro att Juppes hela mun är perforerad av styngflugelarver.

Antagligen är det inte så. Har inte kommit mig för att kika än.

Juppe har en väldigt livlig mimik (helt olikt mig), och ibland tror jag att bekymret gäller om jag tänker föreslå något så otäckt som att börja jobba = SLUTA ÄTA!

 Styckmördarmin?

Vi fick i alla fall en trevlig promenad i kväll igen. Juppe gjorde bara en dubbel salkow en gång.
Då sa jag lite slött och ointresserat: näej.

Då sänkte han halsen och promenerade vidare.

Klart han fick beta.

Vill ni själva testa en dubbel salkow, kolla här. Ni som inte har hovar att glida runt på kan ta skrillor istället:

Jodå, Juppe är rejält halt

Ikväll vågade jag longera. Fångade longerlinan i flykten innan jag gick och hämtade Juppe i hans lilla fångstruta.

Solen sken och grabben var lugn och fin. Sänkte huvudet och prickade rätt med mulen i grimman och var som vanligt.

Puh.

Ut på ridbanan och fumla, fippla, fippla. Fel varv och lite fippla och fumla igen.

Juppe var lugn som en filbunke. Han travade på utan att tycka att det var så konstigt. Först blev jag ledsen när jag såg hur halt han fortfarande är. Sedan såg jag på hans huvud. Det åkte INTE upp och ned som en pendel längre.

Hältan tog liksom slut vid halsroten. Visst är han halt, men nu är det liksom från halsen och ned. Inte hela konkarongen.

Tror jag är lite lättad, trots allt.

Rationelle mannen frågade med en gång om vi skulle boka om tiden på kliniken men jag sa nej. Det är nog en tanke bakom att vi ska tillbaks efter tre veckor. Kanske en spruta med tuppkam igen? Kanske en koll av hur bra det går med våra 45 minuters promenader?

Promenerade längs vallen mot vändplanen i skogen, vi fick trivsamt sällis en bit. :-)

Juppe var en ängel. När han höjde huvudet och stissade så sa jag bara: näe. Och så ned med huvudet igen.

På hemvägen mötte vi tömkörningsteamet, coolt sto med remmar och tjohej runt sig och ett däck kopplat till allt dettta släpandes på marken. Till det ett huggormsmönstrat rep som ringlade efter däcket.

Juppe fnös en gång när vi traskade förbi men han läste nog också mina tanker. Klart grabben ska få beta. Det är han värd efter den här promenaden.

Mobilbild som är otroligt läbbig i färgerna, men den fångar i alla fall Juppes glada humör.

Lekte bredbent hästbonde

Skitdag på jobbet.

Hämtade in en Juppe som stod och skakade av köld. Inte tänkte jag på att det kunde bli kallt när det fortfarande är rejält med plusgrader. Men det kan det. Heldagsregn och väldigt liten möjlighet att röra på sig = kallt.

Juppe nafsade grinigt efter mig när jag fumlade med grimman - trots att han snällt böjde huvudet mot grimman och siktade rätt med mulen!

Jag fick ett kalleankautbrott. Vi stod och tittade på varandra. Juppe vågade sig fram igen och sträckte fram mulen mot grimman.

HERREGUD! HAN HAR SÄKERT EN HJÄRNTUMÖR! Tänkte jag.

DET FÖRKLARAR ATT HAN ÄR SÅ UNDERLIG I HUMÖRET OCH ATT HAN DROG!

Flämt, flämt.

Torkade Juppe med en handduk och masserade honom. Han glufsade hö och såg väldigt harmonisk ut.

Näej, det kanske inte är hjärntumör. Det kanske bara är jävligt dåligt humör efter en aptrist dag i konstant ösregn.

Hade kanske inte vansinnigt stor tro på mig själv när jag fått på Juppe träns och ledde honom mot Hallbo, vanliga grusvägen. Där bor det spöken längs vägen, igår fick jag ju inte förbi honom vid ett spökställe.

Ja, ja, ja. Äh, kom här. Sa jag åt Juppe som frös till en häststaty och tittade med ögon stora som tefat mot en villaträdgård där det bor spöken. Och en liten hund.

Vi stod ett tag, lirkade lite, tog någon rondellrunda och så var vi förbi. Faktiskt.

Och hela tiden hörde jag mig själv babbla på västvärmländska. Nä, nä, nu går vi. Ja, ja. Gu så bra, jättefint dä, Juppä.

Stön. Tror jag lyckades lura både mig själv och Juppe. Enda gången det var lite krisigt var när det kom två hästar från ett annat stall. De valde att vika av från vägen innan de kom fram till Juppe som hade blåst upp sig rejält (matte skämdes). Då ville han dra hem, det ville inte jag. Vi gjorde rundan jag bestämt och så gick vi hem.

I lugn och ro. Faktiskt.

Tror Juppe kände sig lite bra i dag. Han fick i alla fall mycket beröm, speciellt när han sänkte huvudet och slappnade av.

Lite muppig, lite mopsig

Häst som nog är ganska less på lilla sjukhagen.

Äh, blev hispig promenad i dag med. Juppe ballade ur vid otäcka stället där det bor en liten söt hund. Det gick inte att få förbi honom.

Så jag sket i det.

Vi vände om och styrde ut på åkern istället. Ständigt blickar bakåt och småförsök på att hispa.

Det är bara det att jag inte riktigt köpte det hela. Det kändes lite som teater. Eller dåligt humör. Några snäva rundor blev det runt mig (AAAAaaaaa - bogen!) innan grabben fattade att det inte fanns en enda liten gnuttefnutt av chans att dra.

Ibland slappnade han av och gick hur fint som helst i form och bar sitt huvud. Fniss.

Nåja. Tur man har haft trotsiga ungar. Och det är ju ändå skönt att han inte är fullständigt lobotomerad.

Det här är väl lika mycket mitt fel, kan tänka, som låtit honom beta av hjärtats lust. Han har väl kanske börjat tro att det är han som bestämmer både ditten och datten.

Har bestämt mig för att våga longera på torsdag. Måste ju veta. Vill vara förberedd. Önskar så att pålle gullefjun får hänga med sina kompisar inom en ganska snar framtid. Om det ser bra ut på hältfronten.