Hästskötare idag på Aramotakeppni

Okej, Sara kommer att mörda mig men det får det vara värt. Tycker den här bilden sammanfattar dagen ganska bra nämligen:

Leende häst, leende ryttare. Lagom kyla, soldis, gott humör och fina pållar.

Jag anmälde mig som hästskötare under tävlingen till min kompis Sara och hennes fina häst Messa. Allmän passopp typ, skritta av trivsam häst och jonglera in chokladbitar i Sara som glömde äta.

Det här gav ekipaget en tredje plats i showpass, eller rättare sagt, det du ser på filmen är det som gav en plats till finalen:





Aramotakeppni hölls på Björsbo i Fjärdhundra. Jag tror nästan att jag vågar vara med nästa år i vuxen light.

Det jag gillar med den här tävlingsformen är att det är så avslappnat. Arrangemangen kring tävlingen är trevliga, det såldes soppa och vid en grill utomhus gick det att köpa hamburgare.

Det är okej att tjoa och heja på sin kompis. Kort sagt, gemytligt.

Jag brassar på med lite bilder bara för att visa stämningen lite grand.

SNÖÖÖÖÖÖÖ-HÖ-HÖ-HÖ

JA! Så här ska det se ut efter en ridtur i skogen. Vi fick fint sällskap av Oskan o Co, och en ljuvlig timme cirkagurka i skogen. AAAAAHHHHHHH!

Och - Juppe bar sitt huvud hela tiden. Fin och lätt i handen.

Juppe ÄR en maräng. Han vill göra rätt och göra det jag ber om. Jag måste bara veta vad det är jag vill ha.

I eftermiddag ska jag longera kung Ofsi, det ska bli spännande. Så här lugn såg han ut före:

Orkade jag bara med två hästar skulle jag köpa honom. Han är så gudomligt snäll att hantera, en genomtrevlig herre även om han är lite överpiggelin att rida ut på.

Titta vad fin lillkillen Fylkir är:

En riktigt nyfiken typ som jag faktiskt tycker är lite läskig ibland när han kommer för nära och joxar när jag ska hämta Juppe. Han försöker bestämma över kung Ofsi (det går sådär).

Sätt dig i respekt hos honom, beordrar stallägaren. Jopp, jag ska försöka.

Smartjuppe springer från jobbet

Tänk om jag kunde göra samma sak. Öka tempot och se lite stirrig ut, så får jag vara ifred på jobbet.

Det är så Juppe gör när jag ska longera honom. Idag satt Gurusara och tittade på oss. Bra, bra.

Jag har trott att Juppe blir lika stirrig som jag när det gäller longering. Sara sa att han helt enkelt tycker att det är enklare att springa, då slipper han allt tjafs med form och böja sig efter volten.

Mjo, mjo. Med lite hjälp att reagera på rätt ställe går det faktiskt bättre.

Istället för att låta Juppe springa iväg ska jag göra som en halvhalt med longerlinan, det är jag som ska bestämma farten.

Och så lite pilatesbollande efter longeringen, med massor av godis och applåder förstås.

Nu hoppas vi på snö och kyla på allvar. Alla pållar hade dreadlocks av lera och is i hovskägg, under magen, i svansen och ett pansar av lera och is på täckena.

Ren, vit snö tack. I morgon när jag vaknar? Trött på Juppe rastastyle.

Longering är inte våran grej

Acksalamanka. Järnspikar och andra söta små kringelikrokar för fula svärord. Fattar inte varför det knyter sig så in i bängen med longering.

Jag är alltid lite nervig för att det aldrig har gått bra, och det smittar så klart. Och Juppe blir förvirrad och tja, tonårsjävlig helt enkelt.

Idag satte jag på en repgrimma under tränset, på med sadeln också. I tränset och ned till ringen på sadelgjorden fäste jag lånade gummiband. Allt för att hjälpa Juppe att hitta formen.

Hm.

Det började med att Juppe skrittade lite håglöst. Jag hämtade spö. Någonstans och på något sätt byttes sirapsseg skritt till galopp. Yep. Killen lyssnade till ho och stannade till, galopp i andra varvet istället. Jomän.

Sakta neeeer, försökte jag. Näru.

När pålle sprungit sig lite trött gick han snällt in till mig i mitten, nu började jag om från början och lät Juppe gå på en pytteliten volt runt mig i skritt. Till slut kom det ett nöjt frust och då avbröt vi det hele.

Juppe brukar alltid stå kvar i hagen och titta efter mig när jag går, idag vände han rumpan till och traskade ivrigt iväg till nedre delen av hagen. Hörde jag en svordom? Nä, måste ha hört fel.

I morgon får vi hjälp med longeringen. Blir bra det.

Nähäpp, vänster galopp gick inte

Jag känner mig som Juppe ser ut. Ni fattar säkert. Tror han känner likadant.

Träningsvärk. Haka som faller ned. Noll hjärnkapacitet. Jo, och så regnar det såklart. Varför inte?

Jag och Juppe fick fint sällskap av Ofsi och Co på ridbanan. Vad kan det ha blivit, 40 minuter kanske?

Juppe var glädjande nog mer känslig för mina skänklar, tyckte inte alls att jag behövde banka på som jag brukar göra. Mycket energi gick åt till att sno åt mig tyglarna och få lermonstret att bära sitt eget huvud.

När vi skulle fatta vänster galopp gick det helt enkelt inte. Vi fick finfin hjälp av Sara att förbereda galoppen. Juppe och jag töltade på en liten volt, galoppen får hjälp när han börjar rolla och mitt i volten med sikte på en raksträcka gäller det att fatta galoppen. Då är Juppes huvud ställt lite till vänster också.

Vi var för trötta. Eller, jag var för trött. Men vi ska testa igen i morgon. Så skönt att få hjälp. Hur gör alla andra som inte har någon att fråga?

Acceptera inte det du inte vill ha

Visst låter det så lätt och rätt? "Acceptera inte det du inte vill ha." Det kan gälla allt från ungar till hästar och andra djur.

Guru Toni sa det under helgens kurs och spände ögonen i mig.

Det är som att du inte vill att hästen ska reagera, sa Toni också. Det sved. Sved rejält.

När jag svalt bort den värsta klumpen i halsen och hunnit idissla det några dagar så inser jag ju mer och mer att det är rätt.

Nej, Anton Pall Nielsen är inte elak. Han är däremot väldans rakt på sak. Det uppskattar jag.

Inga krusiduller.

Idag tog Juppe och jag en skrittur i skogen, jag hade Tonis ord dångande i huvudet och tänkte: det är nu jag får börja.

När Juppe sin vana trogen nappade åt sig tygeln och la halva sin kroppsvikt i mina händer så gjorde jag som jag lärde mig på kursen. Inte sega och dra i tygeln, undan med Juppes bakben åt något håll. Eller en sväng. När jag tar kontroll över bakbenen så fixar sig halsen automatiskt.

Det funkade varje gång. Juppe balanserade sin egen hals och blev rätt grinig på den nya regimen bitvis. Han gjorde trutande utfall mot alla granskott han såg, riktigt plutade med läpparna mot det goda gröna.

Det är steg ett i vad jag lovat mig själv att ta tag i efter kursen. För mig tar det alltid ett tag innan polletter trillar ned, det kan vara något som jag hört flera gånger. Och så får man höra det en gång till, kanske lite annorlunda förklarat och så säger det kaplonk rassel.

Skritturen blev alltså inte en åka hästrunda utan jag hade faktiskt ganska fullt upp med att hålla koll på Juppe och hans vackra huvud. Det kändes bra efteråt. Nu jädrar.

Det där med Juppe och att han ska reagera på mina hjälper tar jag i morrn. Det är grej två på listan. Det är mycket nu. :-)

Kurs för Toni och Bed&Box

Det här får nog benas ut på bloggen under ett par dagar. Vilken kurs!

Anton Pall Nielsen, Toni kallad, flög från Island till en gård utanför Linköping för att hålla kurs för tio ryttare. Får du chansen att gå kurs för honom? Gör det.

Jag kände mig som en katt bland hermeliner. De andra var jätteduktiga ryttare, men det schyssta med Toni är att han gav alla oavsett nivå lika mycket uppmärksamhet.

Juppe och jag fick hänga med i Sara och Messas släp, utan Saras hjälp hade det här inte gått. Efter tre timmar i bil, på slutet på en liten slingrig väg med mycket vilt på, så hamnade vi i paradiset.

På Roxtorp erbjuds Bed & Box. Trötta bortom sans och vett landade vi på fredagskvällen vid nyspånade boxar som det bara var att släppa in hästarna i, och en hage som väntade på besökare. Det enda vi behövde göra var att dela av hagen eftersom tant Messa skulle mörda slyngeln Juppe annars.

Om det regnade hela dagen? Har påven en rolig mössa?

Så här hade jag och Sara det i vårt lilla torp:

 På lördagkvällen efter en heldagskurs hängde det en påse på dörren, däri låg en chokladask och en påse clementiner med önskan om en skön och lugn kväll. Och hästarnas boxar väntade mockade och fräscha på sina gäster. Hjärtevärmande otroligt jättegulligt!

 Mitt bidrag till lördagskvällens brakmiddag, att fixa sallad. Sedan satt jag på min ömmande rumpa och tittade på när Sara fixade baconlindad kaninfilé med gräddsås, till det rösti. Är det här en matblogg undrar du? Närå. Men det behövdes en rejäl middag efter lördagen, och det här var ett mycket skönt ställe att landa på både för tvåbeningar och fyrbeningar.

 Världens mysigaste torpkök.

 Och världens mysigaste lilla vardagsrum. Sovrummet med järnsängar och tidstypisk tapet glömde jag ta bild på. Vi sov som stockar.

Yes, det här var guldkanterna under kursen. Eftersom jag verkligen är ett kursägg så hade jag tur som hade Sara. Det var nämligen inte lika kul att komma till kursgården.

Där fanns inga boxar lediga till Messa och Juppe, när vi frågade om hage så fick vi en GIGANTISK som låg långt bort. Att ta sig dit betydde en promenad uppför en jävligt brant backe och att korsa en väg.

Det var heller inte någon som kom och tog i hand, hälsade välkommen och visade runt.

Vi fick plaststolpar och tråd utpekade för oss, men ingen hjälp. Vi brakade genom vildrossnår och sly för att få till varsin ruta till Messa och Juppe. Vatten rinner genom hagen sa anordnaren. Men delar man av för att man måste så får såklart de där tvåbeningarna bära vatten uppför mördarbacken. Gah. Har jag inte fått en fastare rumpa efter den här helgen finns det ingen rättvisa.

Innan vi kunde åka hem på söndagen så skulle vi också ta bort tråd och stolpar. Inte det roligaste när man är dödstrött och har tre timmar i bil framför sig.

Det var ingen gemensam lunch fixad, heller ingen fika. Det skulle var och en ta hand om. Det var ett minus tyckte vi alla som gick kursen. Vi var ju liksom lite nyfikna på varandra, vi skrattade mycket och hade trevligt allihop. Stämningen var mycket god.

På lördagen red vi två pass, liksom på söndagen. Herrejesus.

Om jag börjar bakifrån, alltså med sista passet på söndagen så började lektionen med att jag inte tog mig upp på Juppe. Alla krafter var borta, benen var som stolpar som knappt gick att böja och ja, när jag försökte hoppa upp gled sadeln bara elegant runt till Juppes sida.

Jag sadlade om. Försök två avbröt jag när jag märkte att sadeln var på väg igen.

Toni dök upp som den barmhärtige samariten, så åt mig att kliva upp från andra hållet för att vrida sadeln rätt och så höll han emot. Om jag kom upp trots att Toni höll emot? Knappt. Han tittade på sitt kolugna sätt på mig och mig kamp mot tyngdlagen.

Hästen är för stor, sa Toni.

Näej, sa jag. Han är perfekt.

Tölta, sa Toni, och då gör både jag och Juppe honnör och töltar. Inget snack om saken. Jag och Juppe fick hjälp att hitta takten och uppmuntran i att skita i form och allt annat. Takt och ren tölt - prio ett.

Vi fick till det bra bitvis, och när vi inte fick det sa Toni - byt varv. Helt plötsligt stod liksom Toni i vägen för Juppe och mig. När Sara och Messa tickade på i prydliga små volter tillbaka så svävade jag och Juppe iväg i yviga svängar.

Tvärnit.

Det kostar extra att dräpa läraren, sa Toni.

Herreminje. Tur att Toni har humor. Kurskompisarna skrattade hjärtligt från åskådarplats, jag fick också uppmuntrande kommentarer från kursisarna när tölten satt.

Nu ska jag sortera mina hjärnrester, baka min kropp i bastun och återkomma på bloggen med mer om vad vi faktiskt lärt oss. Toni är rakt på sak, rättvis och kräver ett bra jobb. Det var absolut inte bara skratt och flams. Efter de där sanningarna som faktiskt sved lite så slätade Toni över med lite uppmuntran också.

Det ska vara roligt att rida.

Har du kul Bettina? ropade Toni när jag och Juppe flängde iväg i våra övningar.

Det brukar synas på mig när jag har kul, och det hade jag.