Den som någon gång yogat, gjort pilates eller gått till en massör vet hur det känns när en muskel äntligen ger med sig.
När muskeln slappnar av och blir läääääängre.
Ah.
Skönt.
Förnuftsmässigt och teoretiskt förstår jag det där med att "jorda".
Att jag borde ha sådan balans att om Juppe trollades bort under mig så skulle jag landa i perfekt balans på mina fotsulor.
Ibland tror jag till och med att jag gör det, men så ser jag bilder av mig själv och ser mina vanliga fötter som står på tå i stigbygeln.
Hur säger man åt ett par ben att fungera på ett nytt sätt?
Jag och min ridinstruktör Annica Strömberg har skrivit det här inlägget tillsammans.
Konceptet är det här: jag berättar först hur det kändes, sedan berättar Annica vad hon var ute efter som instruktör.
Tur att man har en ridinstruktör som är fiffilurig och hittar på hjälpmedel.
Snäll stallkamrat hjälpte ridinstruktör Annica med att sy längre band till ett par sandvikter.
Vikten måste hamna på "ovansidan" av foten, annars dras ju hälen ned.
Annica: vi är många som lärt oss förr att "trampa ned" hälen. Detta skapar bara onödiga spänningar i både ryttarens och hästens kropp.
Annica: vi är många som lärt oss förr att "trampa ned" hälen. Detta skapar bara onödiga spänningar i både ryttarens och hästens kropp.
Ett kilo runt varje vrist. Bah, tänkte jag.
Ett kilo. Vad i hela friden ska det göra? Vad väger ett par skor?
Lägg märke till Juppes ögon.
Jag fick en synnerligen bra sving med benet med en tyngd längst ut, så tänk på det när ni sitter upp ni som blir sugna på det här . . .
Annica: Bettina satt upp från pall för att skona Juppes rygg och brukar dessutom variera vilken sida hon sitter upp ifrån
Annica: Bettina satt upp från pall för att skona Juppes rygg och brukar dessutom variera vilken sida hon sitter upp ifrån
Det var rätt skönt att bara få sitta med tyngderna på benen, släppa stigbyglarna och låta tyngdkraften göra resten.
Ett ynkapynka kilo på varje ben.
Det roliga och det sköna var att till slut kunde inte min hjärna vara med och bråka längre.
Benen blev sådär långa som jag hört instruktörer säga: låt benen bli långa.
Annica: Ja, låt det ta tid! Sitt bara och låt kroppen och knoppen få "känna in" Fokusera på din egna andning och som Bettina redan nämnt - låt tyngdkraften få göra jobbet!
Annica: Ja, låt det ta tid! Sitt bara och låt kroppen och knoppen få "känna in" Fokusera på din egna andning och som Bettina redan nämnt - låt tyngdkraften få göra jobbet!
Låren slappnade av och jag fick härliga gäddhäng på framsidan av låret.
Plattare än så kan inte jag sitta mot en sadel.
Annica: Perfekt! Här har Bettina verkligen förstått begreppet "insidan av låren mot sadeln och avslappnade lår"
Det roliga var att när min hjärna var tvungen att stänga av och ge upp och sluta bekymra sig om kroppsdelar hit eller dit så kunde hela kroppen följa efter och slappna av.
Jag tycker inte att det är så lätt att hitta balansen mellan att vara följsam som ryttare - men ändå vara stabil. Det är ett mysterium som jag utforskar nästan varje gång jag rider.
Vad sägs?
Är det baske mig inte nästan perfekt så säg?
Annica: Wow, här jordar Bettina fint och jag tog bilden för att bekräfta Bettinas korrekta känsla av hur Juppes bakben var placerade i halten.
Annica: Wow, här jordar Bettina fint och jag tog bilden för att bekräfta Bettinas korrekta känsla av hur Juppes bakben var placerade i halten.
Här sitter jag i mina lite för korta stigläder (så att jag ska tvingas ha kontakt med stigbyglarna) och faktiskt tycker att jag har lite korta stigläder.
Annica: Japp, Bettina får i nuläget öva sig på att ha foten vilandes i sina stigbyglar och känna jämnare kontakt med stigbygelplattorna än tidigare. Snart kan vi länga ett hål . . .
Förstår ni grejen?
Juppe var så jädra fin.
Han trivdes helt uppenbart med att jag var avslappnad och lugn i kroppen.
Till slut blev det ju faktiskt ganska jobbigt att ha de där vikterna.
Men vi knogade på jag och Juppe.
Både i skritt och trav.
I trav var det faktiskt ganska fantastisk att ha mina nya ben.
Ja, ja. Helt döda är inte benen och min envisa hjärna ännu.
Men små utflykter uppåt gör ju ingenting.
Annica: Helt OK! Det tar tid att lära kroppen nya vanor.
Annica: Helt OK! Det tar tid att lära kroppen nya vanor.
Det finns faktiskt en grej till med vikterna som gav mig en nästan större aha-upplevelse än känslan av att få långa ben.
Jag kände varenda steg som Juppe tog genom mitt säte.
Varje steg slog som en jädra trumma i mina sittben.
Annica: Åh, den kommentaren betyder att Bettina även hittat jordningen med sina sittben!
Annica: Åh, den kommentaren betyder att Bettina även hittat jordningen med sina sittben!
Om man inte vågar trava med vikter på benen så gör det inte så mycket.
Jag trodde att jag var ganska bra på att känna Juppes ben, men nu blev det löjligt tydligt.
När mina ben var utmattade av en kamp mellan min hjärna och viktbanden hände det härliga.
Juppes ben flyttade på min kropp.
För varje steg med bakbenen lyftes mina sittben. Steg, lyft. Steg, lyft.
Annica: JAAA!!! Bettina hittade den följsamma sitsen genom att bli mer jordad.
Annica: JAAA!!! Bettina hittade den följsamma sitsen genom att bli mer jordad.
Vad lär jag mig av det?
Att jag borde vara så avslappnad i kroppen att jag känner det utan tyngder såklart.
Det är inget fel på mitt förnuft. Jag har bara en ganska envis kropp.
Det här är ett steg på vägen dit för mig.
Min kropp har svårt att slappna av på rätt sätt.
Fasen vilken häst jag har! <3
Det är också så himla kul att få leka tillsammans med häst och instruktör.
För mig är det viktigt att få utforska och ha kul.
Jag kan inte ge min medelålders kropp order att funka på ett nytt sätt.
Den måste få gå i skolan och börja från grunden.
Som belöning åkte banden av och så tog vi några varv på ovalen.
Jag fick det bästa av beröm.
När Juppe galopperade njöt han med ett frust i varje språng, han lät som en ångmaskin.
Hemska Annica sparar tydligen bilder på sina elever i sin mobil.
I alla fall på de elever som hon vet uppskattar och tål det.
Så här såg Juppe och jag ut i augusti.
Visst är det ändå kul att se skillnad på hans nöjdhet och mina ben?
Kolla tårna.
Annicas reflektion: Belöningen kom efteråt på ovalbanan
️ Jag glömde helt bort att fota (hade även varit skoj att ha på film) när Juppe frustade nöjt över mattes följsamma sits i galoppen.
Tycker att bilderna från augusti kan ses som "före" bilder och att Bettina nu är på god väg att bli mer jordad och "ett" med Juppe.
Blev extra glad att Bettina så tydligt kände Juppes ryggrörelser med sitt säte och tillät Juppe att lyfta hennes sittben.
Tips till er läsare: känn efter vad som händer när du låter hästen röra dig och tillåter hästen att lyfta dina sittben. Slappna av i sätet och låt lårens insidor vara närmast sadeln (se bilderna).
Som CR-instruktör använder jag gärna olika, tillfälliga, hjälpmedel för att mina elever ska bli ännu mer kroppsmedvetna.
Detta var dock första gången som jag testade tillfälliga vikter (används endast max 15minuter/tillfälle) för att vägleda en elev att bli mer medveten.
Detta vill jag gärna arbeta vidare med!
Tycker det är väldigt roligt att utforska nya övningar med mina elever och passade bra att även fota och utvärdera tillsammans med Bettina som gärna delar med sig i hennes och Juppes blogg.
För kännedom:
Jordning (Grounding på engelska) = tänk dig bilden av att dina ben växer sig så långa att du kan vila fötterna mot marken och att dina sittben också jordar!
Leder till bättre balans, säkerhet och stabilitet genom ökad medvetenhet om din kontakt med hästen och med marken via dina sittben och fötter.
// Centrerad ridningsinstruktör Annica Strömberg www.bäjebygård.se
