Världens bästa intervall-Juppe

Varje dag med Juppe börjar så här.

Vad kan jag ha att gnälla på?

Jag behöver aldrig gå en meter i lera eller vad det månde vara.

En Juppe kommer till grinden, varje gång.

Älskar dig, säger Juppe. ;-)

Varje gång så tänker jag - jag har världens vackraste häst.

Folk får säga vad de vill, men visst sjutton spelar det roll att man tycker att hästen är vacker?

Så tycker jag i alla fall. Jag smälter varje gång jag ser Juppe.

Ja, ja. Lerigt är det ju. Regn behövs, så är det. 

Lerigt blir det.

Där har jag också oftast tur. Juppe är sällan helrullad i lera.

Vi drog iväg längs grusvägen upp mot Hallbo i dag. Det blir ungefär knappa fem kilometer om man inte gör några habrovinker.

Vi gjorde habrovinker :-)

Vi blev osams över trav. Vi mötte en grävmaskin med hög svajande grävarm (Juppe sa vaddå? Jag hoppade av, mesprutt).

Till slut blev det bra för alla. Vi travade uppför värsta backen, skrittade ned på andra sidan. Travade upp, skrittade ned OCH galopperade på väg mot stallet!

En seger för mig och för Danmark! (Mannenvännen är från Danmark, han säger alltid så, så jag härmas).

Juppe stannade snällt på krönet av backen. Ingen jädra räcergallop hem här inte. En lydig gosse.

Så skönt.

Sedan får en säga att det var bra tryck i tölten på vägen hem, men jag höll emot och tänkte att ett lågt tempo är jobbigare och mer uppbyggeligt för gossen än att få springa sig lång.

Fasen vad jag är glad för de magmuskler jag ändå fått.

Den älskade hästen var så nöjd, så nöjd efter passet.

Fengur bajskorv jävlades med Juppe bara för att han kunde.

Trots att jag stod i hagen körde han runt med Juppe i lösdriften. Vore jag häst skulle jag ge honom ett kok stryk, så det är väl jättebra att jag inte är häst (speciellt inte en för klen häst).

Tänk så lätt det är att lägga mänskliga känslor på sin häst. Till ingen nytta alls.

Vad bryr sig en Juppe om det. Inte mycket.

Mentalhygien och en bra start på dagen

Stilla frid och ro i stallet, bättre start på dagen går ju inte att få tycker jag. Juppe smaskar tacksamt hö inomhus, uteliggare som han är.

Dagens plan var:

Och den höll vi fast vid. Jag kommer inte ens ihåg senaste jag använde boots på Juppe. De här är lätta, 155 gram vardera.

Varför? Inte för att få fantastiska rörelser eller hjälp med takten i tölten, för den har vi redan. Här var tanken att bootsen skulle hjälpa Juppe att ta i, så att han till slut ska glömma bort den där dumma bogen som varit trasig.

Det gick både bra och dåligt. Jag måste ha med mig spö helt enkelt, så att jag kan peta till där bak. Till slut var Juppe med mig någorlunda. Efter en halvtimme gav vi upp, då var vi nöjda båda två.

Efter borstningen klev Juppe med höga kliv ut ur stallet (nä, jag hade förstås tagit av bootsen, men Juppe mindes nog känslan).

Lite horsies i solen och så skuttade Juppe iväg till kompisarna i nedre hagen. Så lyxigt att grabbarna bor i en trerummare.

Och strax ska jag skutta iväg till jobbet.

Äh, Juppe tar i med bakbenen

Det är ingen ordning på blogglivet nu. I går hade jag och Juppe med oss världens bästa trav- och töltpolis på ridturen - Matilda.

Hon gjorde som jag bad - örnade på om Juppe verkar trivas med att ridas utan nosgrimma. Jag får inte riktigt till en bra modell.

Prio ett var dock Juppes berömda bakben, om jag får med mig dom och om han använder dem rätt i traven. Klart han gör - när jag gör rätt.

Min kropp har på något omärkligt sätt bestämt sig för att luta framåt när Juppe travar. Det är ingen större hjälp, mer stjälp - åt bogen till. När jag fick order om att resa mig och kanske till och med sitta i traven satt ju traven som en smäck.

Ibland vore det skönt att spännas fast i någon slags Stig-Helmer-maskin, som den Stig-Helmer stoppades in i för att lära sig bli en fantastisk golfare. Jag vill ju då ha en ryttarmaskin som ska tämja min kropp. Eller kanske inte.

Stannade gjorde min gullrumpa också efter en galoppsträcka trots att Frami fortsatte en bit längre. Så skönt, så skönt.

 Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som skönaste svansen bär?

Sluta! sa Juppe. Jag kommer att bli mobbad!

(Fast det är ju jag)

I dag körde vi markarbete. Juppe plockar utan tvekan upp koner som jag pekar på, han är lite osäker på det där att lämna över dem till mig. Dessutom verkar det lite roligt att bita på dem.

Och så körde vi trav och galopp. Juppe blir märkligt upprörd över att behöva galoppera. Det blir lite bättre för varje gång, men det är någon form av övergrepp tycker han.

Så konstigt. Galoppera är ju kul, det tycker i alla fall jag som skuttar bredvid i människogalopp.

På hemväg såg jag fler fina rumpor, även om jag inte hann med att få dem skarpa:

Ljuvliga, avkopplande väg till stallet.

DIY: hållare till slalompinnar - gjuta i betong

Det här är en så himla smart modell av hållare för slalompinnar att jag måste dela med mig.

Skryta kan jag göra också - eftersom det inte är jag som kommit på den här smarta lösningen. Det har stallkompisen Lisbeth gjort.

Hinken är snäppet större än en sådan som barn brukar ha i sandlådan. Den rymmer fem liter kanske? Granngården har bland annat, har jag sett.

Hade jag gjutit slalomhinder hade jag resolut tryckt ned pinnen i betongsmeten och varit nöjd med det.

Lisbeths lösning är mycket mer elegant:

Hon tryckte ned ett plaströr i mitten. (För att inte betongen ska smita in i röret måste man tejpa röret mot hinken eller sätta ett stopp i nedre änden av röret - och en tyngd på då när betongen härdar).

Nu kan man alltså bära pinnhållaren i hinkhandtaget, ingen bänglig pinne stör eller petar ut ögat på en.

Pinnen sätter man bara i när hållaren står där man vill ha den:

Kanske finns det utrymme för produktutveckling om man vill att hinkarna ska stå ute. Nu tror jag risken är stor att vatten samlas på toppen och fryser sönder hinken.

Nästa steg i utvecklingen kunde kanske vara att sätta något slags lock på det hele? Man vill ju heller inte att hinken ska bli för tung, utan bara lagom stadig så att pinnen står där den ska.

Fiffigt! Eller hur?

Eller har du en smartare lösning?

Här hittar du ett tips från Juppe och mig om hur en kan minska godisintaget med samma mängd godistillfällen. Det är inte illa!

Markarbete = samtala med sin häst

Ridning i går betyder markarbete i dag. Det har jag lovat mig själv.

Juppe och jag behöver markarbetet så innerligt väl. Hur det än är så är Juppe en ganska självmedveten herre som till slut inte är så övertygad om att jag bestämmer.

Här pratar vi inte rodeoshow och att han hoppar på mitt huvud. Nej, här är det de små signalerna det handlar om.

När vi är synkade med varandra igen så märks det att Juppe VILL hänga med mig. Han lyssnar in mig och undrar vad vi ska göra.

I början av passet var det lite mer av stuket, jag ställer mig här i hörnet och ser vad hon gör. Jag tycker det kunde smaka bra med lite gräs nu.

Det betyder att jag får plocka fram min inre bitch (behöver den bilden, för det är långt från hur jag vill vara). Jag fick hämta spö och uppmuntra Juppes bakben att hänga med i traven. Jag fick vara rätt brutal i mina uppmuntringar. Inte brutal som i att slå, men som att peta på Juppes bakben som var på väg framåt. Irriterande värre för en Juppe, men behövligt. Till slut såg traven fin ut.

Göra slutor där jag fick påminna Juppe att det inte är okej att mosa sig mot mig.

Efter lite traggel var vi synkade. Det märks så väl när motståndet i Juppes huvud släpper. Då har vi kul båda två.

Dagens nyhet var slalompinnar som en stallkompis ordnat. Hon har gjutit cement i små plasthinkar och stoppat ned ett plaströr som passar jättefint som hållare för en vägpinne (köpta, nota bene).

Läs hur de smarta pinnhållarna är gjorda - lätt att härma och göra själv.

Vi har det väl alltid bra? sa Juppe.

Här råder full harmoni såvitt jag kan se, fortsatte han. 

Möjligtvis . . .

. . . kan man kanske undra om du ätit upp alla godisar själv?

Fast det är du värd. 

Testfoto på Juppe med lite andra bländarinställningar och tid och det och så.

Jag är snygg i alla ljus, sa Juppe. 

(Underbar självkänsla på den hästen, tänk om man kunde tänka likadant).

Ska vi slå till på en liten avskedsgodis?

Ha - vi skrattar blåsten rakt i mulen!

Om mod inte definieras av att man vågar åka till månen utan mer bestäms av att en gör saker en inte riktigt vågar - då är vi modiga.

Det har blåst rejält de senaste dagarna. Det har inte gjort ett dugg för jag har suttit på jobbet. I dag var det dags för stallet igen.

Nu är det ju trots allt så att det blir mer gott om en viss sorts troll när det blåser. Det stingsliga som bor i allén mot läbbiga huset blir extra grinigt till exempel. Hindrade detta Juppe och mig från att ta en runda?

Alls icke.

Knappa fem rödkindade kilometer blev det i alla fall. Vi var överens om att vi var frejdiga och duktiga även om det var lite stelt och styltigt här och var. Juppe knogade över blöta åkerkanter och stod ut med att jag bad om en extra raksträcka mot skogen.

Galopp blev det inte, men väl tölt.

Det var på hemväg det hände. FLOPPP! sa det när en vindby nästan vände ut och in på min ridkappa.

- Nu jävlar är dom nära! skrek Juppe och tog ett magnifikt hopp framåt.

Juppe fick tölta hemåt. Fart är okej, bara jag får bestämma vilken sort så att säga. Kompisen var rejält svettig när vi landade i stallet. Flåset hade vi promenerat bort.

Vi var grymt nöjda med dagens insats båda två.

Äsch, sa Juppe. Jag gjorde bara min enkla plikt.

Två sekunder senare hade han somnat i eftermiddagssolen, med en stödjande stolpe inom bekvämt räckhåll för rumpan.

Han är alldeles extra fin nu min kompis tycker jag, nu när vinterpälsen växt till sig.

Juppe har ståtliga öronknörvlar och ett långt mjukt skägg.

(Fniss, du är rolig du, mumlade Juppe)

Nu så: på andra sidan ömklighetsträsket

Juppe var på lysande humör som vanligt när jag dök upp. Nya tussar ryckta ur pälsen, men vad gör det när pälsen byts två gånger per år.

Och jag tror att jag traskat ut ur mitt ömklighetsträsk av tvivel och modlöshet.

Vi klarar ju trots allt av det mesta jag och min kompis. Juppe frustade på väg ut från gården och på väg hem. Demonstrativa strut-trut-blåsar. Trumpet, trumpet, trumpet! Så mycket trivdes han.

Juppes bakben som jag varit orolig för kändes inte av alls. Vi skrittade förbi avelsflocken, sedan satte vi fart. Traven var sådär, första tölten lite stolpig. Sedan släppte det. :-)

Nä. Två av tre galoppfattningar gick åt pipsvängen, men vi traskade uppför backen upp mot Hallbo, töltade i uppförsbacken tillbaks. Vände, körde galopp på raksträckan mot skogen igen. Juppe flåsade, men inte så jag trodde han skulle dö.

Efter skritt och tänj nedåt bjöd grabben på en så otroligt härlig tölt så det finns inte. Nu har vi liksom hittat den båda två. Och längre och längre sträckor orkar han tölt också.

Orkar? sa Juppe.

Du vet att jag inte lipar åt dig va? Hästar kan inte det, forskarna är oense om det är osäkerhet eller undergivenhet eller rentav eftertänksamhet som utlöser slickande.

Kolla tungan då! 

Frmpf, sa jag.

Och nu viftar jag inte med näsborrarna åt dig heller.

Jag använder bara Jacobsons luktorgan. Det har inte med dig att göra.

He, he.

Och nu ska jag sova (igen).

Ja, ja. Visst är världens bästa Juppe värd en tupplur.

Och jag ska försöka sluta tänka på vad jag INTE kan som ryttare, utan helt enkelt på allt vi kan. Och vågar. Och gör.