Traska över bommar och ha det bra

Nya såret såg finfint ut. Inga flugor hade kommit åt att smaska genom sprayplåstret.

Det stod hinder uppställda på ridbanan. Jag och Juppe lunkade runt och klev över åt alla håll och kanter.

Juppe började gäspa sådär ofantligt mycket som han gör ibland. Jag tror det var spänningar som släppte.

Jag tror att din näsa gror, sa Juppe.

Skön kväll trots galna flugor.

Vet du vad jag tycker, sa Juppe. Att din näsa rycker.

Tror på att hellre göra lite men varje dag, än att göra mycket och sällan. I alla fall om en är ihopskruvad som jag och Juppe.

Nu känns det bättre och bättre. Skulle tro att det blir ridtur i morgon om Juppe håller med.

Det värsta är väl att han håller med om allt.

Fast jag är rätt bra på att känna efter åt oss båda nu, ibland kanske lite för mycket. :-)

Alltså, hjälp vilken gräsmage Juppe har. Värsta välmående tunnan på fyra pinniga ben ser han ut som.

Och lika glad är han.

Älskade pållen. Längtar nästan efter lite höstregn och mer mjuka marker, lite galopp vore nog bra.

Ett nytt sår! Smäller av!

Snabelutrustning på. Jag vill inte sitta på Juppe förrän jag känner att han känns okej. Det var så läbbigt med snubbleriet i går.

Jag hade biffat upp mig mentalt. Inget pjolt. Inget pjask. Här ska jobbas!

Tur det. Hämtningen i hagen började med en lättare kontrovers med en av Juppes kompisar. Han tyckte minsann att han skulle ut och beta. NU. Det var bara att öppna grinden och så var det klart.

Grejen var ju att jag inte höll med.

Juppe stod och tittade på mig under halvsänkta ögonlock när jag hoppade upp och ned och skrek åt kompisen. Stampade i backen och gjorde utfall med vevande armar.

Dra åt h-e då, sa Juppes kompis och brakade iväg i galopp.

Snabbt som attans gick vi ut genom grinden och stängde ytterst, ytterst noga efter oss. Kompisen galopperade fram och tillbaka längs staketet och såg väl sådär glad ut. Juppe betade och såg väldans belåten ut.

Och vi jobbade. Juppe var lite snubblig på frambenen fortfarande, han måste ha gått och spänt sig. Men jag pjoskade inte. Pet, pet, pet på bakbenen - de skulle jobba. Till slut blev Juppe lite i gasen och spontantravade på volt. Väldigt fint! Inget dipp!

Vred upp svårighetsgraden ett snäpp, volt med störning av lättare backe. Det var då jag såg det. Ett nytt sår på samma jävla bakben.

Nej. Det var inte där i går. Ett prydligt snitt i huden av ett stick av något slag.

Vi avbröt träningen (mest för att jag fick hjärtklappning).

Det ser ändå fint ut, jag sprejade med plåsterspray och ska kolla såret noga i morron. Nu får det väl ändå vara nog?

Ytterligare en pållelina hade ett sår på halsen i stallet. Vad är det med både ilskna flugor och elektriska hästar? Är det vädret?

Vill ha höst! Nu!

Glada färger och pållar i lämpliga kläder för årstiden.

Bakbenen försvann - läbbigt

Resten av flocken var i skogen och röjde. Juppe hade sin allra största beundrare en millimeter från sig i nedre hagen.

Unge Herr Barracuda är som ett plåster på Juppesnupp. Och han gillart.

Juppe och jag drog iväg till ovalen. Jädrig varmt och kvavt och underligt väder. Flugorna var som galna, hysteriska och aggressiva.

Vi hade kul! När jag håvat in Juppes huvud och hals och fått pejl på mig själv fick vi till jättefin trav där Juppe jobbade i form. Jag kände hur han höjde sig under mig!

Men så kommer det där men.

Jag börjar vobbla inne i huvudet. Är Juppe trött? Är det schysst mot honom att träna med ett ben som han har/haft ont i även om det ser fint ut?

I en galopp på en långsida fick Juppe helt plötsligt inte bakbenen med sig längre. Hästen liksom föll i två delar. Jätteläbbigt.

Jag studsade av (lovar, som en gummiboll på en nanosekund).

Näej. Juppe såg hel ut. Förvånad och dammig. Men hel.

Jag longerade i tygeln i båda varven för att kolla extra. Han snubblade på frambenen.

Jag blev übernojig. Hann tänka - han har ätit något ruskigt giftig i hagen - nu kommer han att stappla fram tills han klappar ihop. Allt är försent. En veterinär kan inte hjälpa en ovanligt glupsk häst som hetsätit fel prylar.

Sedan slog jag mig själv hårt i huvudet med en imaginär tegelsten och tänkte:

Juppe har mått fantastiskt bra av att jag har tänkt på honom som en fet, blank och vansinnigt stark och musklad häst.

Det är där vi ska vara. Både Juppe och jag vobblar när jag tappar modet. Han känner precis vad som är på gång.

Så ledordet är kraftpaket.

Fast jag ska be min utflyttade stallis att massera Juppe utifall att han kanske gått och spänt sig och fått besvär av det.

I hagen uförde killarna sin vanliga betesbalett. Här syns två baldurar som absolut måste äta samma strå.

Och som känner sig lite ertappade . . .

Banklånet betalt - nu är kung Juppe bara min

Jag har inte varit så duktig att jag sparat för att kunna köpa häst. Jag köpte Juppe för 50 000 kronor och lånade hela summan hos banken.

Nu, fyra år senare är han min!

Och visst hade stallägaren i det första stallet jag och Juppe stod i rätt. Köpesumman är bara toppen på isberget.

Trots allt innebär ju ett banklån ändå en utgift per månad, så jag är nöjd nu när den utgiften är borta.

Jag tycker inte alls att man ska vara skraj för att ta lån för att köpa häst. Däremot är jag ju glad att jag har en stadig månadsinkomst, det har flugit iväg tusenlappar varje månad när Juppe var skadad och åkte skytteltrafik till kliniken.

Det klarade jag också. Det innebar att jag inte lade pengar på något annat de månaderna. Tur att en har en förstående mannenvän.

Vi har ungefär samma syn på livet mannenvännen och jag. Det är inte viktigt för oss med utlandsresor och dyra bilar. Det är viktigt med Juppar och annat som förgyller vardagen, som ger livskvalitet på ett annat plan.

Du är guld för mig Juppe, sa jag.

Jag vet, sa han.

Du betyder himla mycket för mig, fortsatte jag. Det är så spännande att knoga på och bli bättre både på markarbete och ridning tillsammans med dig.

Japp, sa Juppe.

Små segrar och aha-upplevelser både kring sin egen kropp och kring hur vi funkar ihop.

Jupp, sa Juppe.

Du, ska vi fira med en godis då? sa Juppe.

Jo, men det tar vi sen, när vi har jobbat sa jag.

Vad väntar vi på då?

Hoho?

Vänta, vänta, sa jag. Jag tycker det är så kul att fota, det kan du väl unna mig. Och jag tycker du klär i kronan jag köpte.

Visst, visst, visst, sa Juppe. Jag gillar i alla fall hur Barbie såg ut när hon fick på sig kronan för andra gången, he, he.

Ska vi gå in igen?

Hur ska du kunna skriva en bok när du inte ens kan välja ut en bild på Juppen? Jag blir ju förvisso bra på alla bilder, men ändå.

Såhär? Glitter i kronan och lite bekymrad blick, allt detta ansvar osv osv.

Du, jag tycker din ficka ser lite mager ut. Har du verkligen med dig tillräckligt med snacks?

Ärligt?

 Nu har du kört med blixt och utan.

Godis?

Herregud. Det tar aldrig slut.

 Allvarligt?

Utan grimma?

 Vaddå öronen framåt. Ja, jag har öron.

 Två godisar?

Två godisar, då blir det två öron framåt.

Hoppsan, där tog visst godiset slut i öronen.

Påfyllning tack.

Klart Juppen fick godis. Det gick jättebra att jobba på ridbanan, vi gjorde snygga travfattningar och hade det trivsamt. Faktiskt skönt att få vara på ridbanan igen. :-)

Juppe slapp också bandage på bakbenet. Nöjde mig med plåsterspray. Såret såg så fint och slutet ut.

 Och Juppe njöt av manlig samvaro (utan krona) i hagen.

Grinige Juppe och bandagen

Juppe rör sig som vanligt, trots bandage och litet sår. Gött att se. Kattstretch när jag kommer (nu till ordinarie hagen!).

Men byta bandage är baske mig inte kul.

Tur Mango vidareutbildat sig till mental coach i sommar, nu när Musse är krasslig tar Mango vid.

Lite bra kattvibbar och lugn och ro och envishet och beröm så gick det fint den här gången också att byta bandage. Vi hann precis innan regnet brakade loss.

Och jag hann precis hem för att blogga och äta frukost innan det är jobbdags. Bara en sån sak.

Ett litet gäng kompisar chillade i vindskyddet. Är det en häst eller är det en sten?

Fortfarande inte vaken.

Och vad gör min griniga häst då?

Brakar fram som en atlantångare för att komma till bästa sovhörnet.

Stackars Dynan. Vilken burdus kompis.

Där kan han ju stå Juppe och vifta irriterat på svansen. Gringubbe. Syns i morron.