Ta daaaaa - ett pygméspö!

Jag är ungefär 158 centimeter lång. När jag använder spö så känns det som att spöt är ungefär lika långt som mig. Det hamnar under mig när jag sitter upp, petar Juppe i magen när jag fipplar med tyglarna.

Jag har händer i storlek tio-tolv år gammalt barn ungefär. Ridskolespön för barn känns faktiskt både tunga och klumpiga att ha i handen. Ungarna är hjältar som kan hålla reda både på korviga spön och tyglar. Det kan inte jag.

Lösningen är kanske ett dressyrspö från Börjes för femtio spänn, en såg och en klutt kontaktlim:

Ska testa i morgon. Det känns i alla fall lite tunnare och lättare att ha i handen än ett vanligt spö med handtag. Och en stopp-plopp finns ju längst ut.

Är det bara jag som tycker att vanliga spön är för tunga och tjocka att hålla i?

Ställa vänster, ställa höger, helt ställd

Sötmule och jag stretar på och stretar på med det här med form och ställa och böja och in med bog och ut med bog och koll på rumpan och allt vad det är.

Idag fick vi lektion. Bra, bra.

Just nu känns det lite träligt för oss båda tror jag. Juppe försöker envist övertyga mig om det nog är bäst att han har koll på tygeln, och jag tycker tvärtom att det är jag som ska bestämma över den.

Jag har jätteproblem med var mina armar och händer ska vara. När Juppe inte går undan för innerskänkeln utan genar mer och mer över volten vill jag vara där och dra i yttertygeln. Som om det skulle hjälpa.

Men det är bara att nöta och nöta. Nu har vi vilat från voltarbete ett par dagar, och fått en riktig duvning idag. Då kan vi göra något helt annat i morrn. :-)

Fick lift till Börjes i Bro och Karlssons på samma ställe. Det blev nya skor, ett ridspö, nyponpulver som alla pratar om och ett till fleecefodrat regntäcke till Juppe och hans kompisar att tugga på.

En bra dag helt enkelt.

Ohängda grabbjävlar

Vi har börjat med en ny lek tydligen. Så fort jag går in i hagen och grabbhalvorna ser mig så kör Argesli igång med att busa med Juppe.

Hur i hela friden har de hittat på det här?

Idag galopperade hela grabbskocken runt, runt när jag försökte få fatt i min så kallade kompis.

Flås, flås. Klafs, klafs i leran.

Stängde av nedre hagen. Schlooorp, schloooorp efter fyrbeningarna. Stallägaren ställde upp sin tjusiga tjej för att distrahera. Noll intresse. Blä, tjejbaciller.

Ställde mig och petade mycket intresserat i ett buskage vid staketet. Hasa dra i lite grenar, alla tekniskt intresserade pojkar spärrade upp sina ögon och följde med i vad jag gjorde. De glömde busa.

Juppe var i princip som vanligt när jag borstade och fixade honom. I skogen däremot blev både Oskan och Juppe väldigt fundersamma ett tag. Jag trodde Juppe skulle vända och dra om jag ska vara ärlig. Kan det ha varit ett vildsvin?

Juppe darrade i hela kroppen, men slappnade av någorlunda när vi gått en bit till. 40 raska minuter i skogen blev det idag.

Och hurra - precis när vi klev in genom stalldörren kom det utlovade ovädret. Snacka om timing!

En timme på ridbanan

Vi hade det trivsamt jag och Juppe när vi sakta kom igång på ridbanan. Toni skulle vara stolt över mig, jag börjar alltid med markarbete. Det känns riktigt bra att få lite koll på dagsformen från backen.

Juppe försöker streta emot och ta tygeln, han är inte helt övertygad om det där med att han ska gå i form. Men det kommer, det kommer.

Det är faktiskt länge sedan vi töltade, så det gjorde vi ikväll. Satt där på ryggen på Juppe som tuffade på och tänkte på hur svårt det var att tölta i början. Då gick det korta bitar, nu tjoffar vi på varv efter varv och kan till och med göra en yvig volt tillbaka och byta varv.

Det går framåt.

Jag klappade både mig själv och Juppe på axeln/manken.

När det var dags att skritta av gick vi in i stallet och tog av sadeln och högg med en pall ut.

Det är helt okej med Juppe att jag rider barbacka, det är lite läbbigt men härligt också. Varenda muskel på Juppe känns och jag behöver bara vifta på lilltån för att han ska känns hjälperna.

Det blev en timme på banan! Tiden går fort när man har roligt. Skönt att få försvinna in i ridandet och bara tänka på det också.

En timme i skogen = människa igen

Tur att jag har en terapeut som är förtjust i längre skogspromenader.

Vissa dagar är jävliga. Andra dagar är jävligare. Idag trodde jag knappt att jag var jag, Kafka släng dig i väggen!

Men efter en timme skogen med varmhjärtade Juppe så går det ju inte att tänka på sånt som inte är värt att tänka på. Jag och Juppe bjussar på en Tranströmerdikt som funkar fint för att fånga känslan. Dikten är lite för dyster tycker jag, men idag . . . jo. Lyssna på Tomas som läser:

Sköna grabbar

Ibland känns det som om både hästar och katter har läst allt om oxytocin - och förstått det.

Hur kan något gå fel när starten på dagens pyssel och träningsrunda börjar så här?

Efter allmänt kramkalas så gick Juppe och jag till ridbanan. Jag hade förberett med fyra cavalettibommar på sockerbitar.

Jag tror att longeringsomgången med brorsan gjorde underverk. Nu förstår Juppe vad han ska göra. Både jag och Juppe var lugna som filbunkar, Juppe höll koll på mig och jag på honom. Han försökte bara gå vid sidan om cavallettibommarna några gånger, för det mesta skötte han sig riktigt fint!

Fyra och en halv fot (bastanta 35:or) mellan bommarna verkar vara perfekt för Juppe när han ska spänsta över i trav. Några omgångar fick han till riktigt, riktigt fint. Några gånger blev han osäker och trampade lite knasigt och fick dra ned på tempot.

Mycket trivsamt. Vi tog en lugnt pass idag, det passade båda tror jag. Kan det ha blivit 40-50 minuter totalt kanske?

Frid.

Kvällsyoga med Juppe

Närmare 40 minuter i ridkorallen avslutades med något som blivit en favorit för både Juppe och mig. Yoga.

Juppe är jätteglad för han får massor av godis och beröm. Och jag är glad för jag tror att det är bra att sträcka ut sig efter ett pass.






Tror jag måste sluta göra filmsnuttar med Juppe, jag står inte ut med min egen röst. Varför måste jag plata bäbisplåk med pållen? Blir galen (galnare). Gör du likadant?