Vi omfamnar våren och varenda pollenkorn!

Äh. Nu är det så där länge sedan vi bloggade igen.

Juppe och jag har det bra i alla fall.

I dag till exempel körde vi på på ovalen. Det blir liksom automatiskt mer sprutt där, så vi valde ovalen.

Tårarna rann när mina albinomusröda ögon träffades av vårvindar friska.

Du? sa Juppe. Du kanske skulle odla luggen lite. Få lite skydd för de där små ögonen?

Ja, kanske, sa jag.

Bäst att blunda mot solen i alla fall.

Jag har köpt både ögonbad och ögondroppar, allergipill äter jag sen ett bra tag tillbaks. I alla fall när jag kommer ihåg att ta pillen.

Hö, hö. Albinomusröda, hon är då ganska kul, sa Juppe.

Vi mosar på, helt enkelt. Jag och Juppesnupp.

Nu är vi anmälda till vårens första tävling också. En vårlätt i april.

Bra att vi har ett tag på oss att förbereda oss också.

Juppe behöver mer kondis och jag behöver nog också det.

Vi ska trimma tölt helt enkelt.

Vi SKA över 5.0. Så är det bara. Om inte på nästa tävling så den efter det. Basta.

De där domarna ska du ju inte lita på, sa Juppe.

Verkar inkompetenta hela högen.

Annars?

Borstar som en galning och trivs. I dag fick Juppen också öronen kammade med kattkam.

Ytterst tillfredsställande att kamma bort ludd därifrån.

Lite stelt - lite knyckigt i traven

Jag har känt av en liten bångstyrighet i Juppe de senaste gångerna jag ridit.

En ovilja att böja sig och en stelhet i traven.

Numera tar jag faktiskt sånt med någorlunda ro.

Min första tanke är då: markarbete.

I markarbete ser man ju kompisens kropp så mycket bättre och det är fin gympa för en stel kropp.

Det var lite grinigt från start.

Det var inte självklart att böja och ställa bara huvudet åt båda hållen.

Aha. Då vet jag det.

Nu blir det till att skärpa till sig med markarbete helt enkelt.

Det var också svårt att få med sig bakkärran i traven. Åt ena hållet ville bogen inte alls hålla sig på sin plats.

Små rundor åt båda hållen, böja, peta med spö på bog - pick, pick.

Juppe gjorde sitt, han tog faktiskt stöd i longerlinan. Det är duktigt.

Som avslappning körde vi trav längs fyrkantsspåret, Juppe blev svinsur när jag föreslog galopp.

Han spunkade ur en gång och så ställer han sig och glor på mig med upprörd giraffhals.

Men, men. Det ger sig snart med girafferiet bara han får lite annat att tänka på.

Jag tror att min kompis är lite lat också. Han gillar inte när arbetsmängden ökar.

Efter fina avslappnade löslongeringar i trav så frustade han nöjt.

Det är bästa kvittot. Då vet jag att han mår bra i kroppen och i knoppen.

Vi fick till och med lite harmoniska galoppfattningar, jag har bestämt att vi ska jobba lite mer med det. Galopp på volt är nämligen svår och Juppe bjuder inte på en bananböj, han försöker kompensera och balansera på annat vis.

Som sagt. Markarbete is the shit.

(Muttra, muttra. Ro hit med godis, mummel, mummel).

Attack mot Juppes läckra rumpa: bah

Ha! Rädd? Jag? Ha!

Jag hörde väl mycket väl och i mycket god tid att det var en Matilda på ett Ess som kom bakifrån.

Som en ståtlig häststaty stod jag på källarbacken och VALDE då att ta exakt tre steg framåt (ganska raskt) för att se ännu lite ståtligare ut.

Jomen.

Min och Johannas (som satt på Baldur 1) version:

Bromsarna funkar.

Inte hörde vi ett skvatt i blåsten, men vad gjorde det.

Tre skutt framåt och sedan stopp kan vi leva med som reaktion när en ryttarkompis dyker upp bakifrån. Jag och Juppe styrde mot en samling ringar i betong, dit vill han ändå inte tänkte lilla jag. Och det ville han ju inte heller.

Vi fick en fin tur trots otroligt hård blåst. Våra fina hästar bar oss i 80 minuter cirka-gurka över vattensjuka områden, förbi vajande träd. Utan problem förbi en åkerkant där det hördes att skogsarbete pågick i skogen intill. In i en dunge där vilda grisar brukar hålla till.

Först på hemväg. Mitt på en solig raksträcka bestämde Juppe att det pågick någon form av attack mot hans läckra rumpa.

Vi fick tyvärr ta en rundtur ut på åkern. Inte roligt.

Jag skällde, Johanna såg sträng ut. Juppe skämdes. Och så klev vi iväg från en trots allt mycket prydlig liten rondell gjord av Juppes hovar.

Jag fick skämmas och berätta för stallägare-Magnus. 

Han var snäll som vanligt. Fast jag skäms ändå.

Juppes skäms gick över väldigt fort.

Han fick äta hö i en evighet i stallet, jag pillade bort lera och borstade bort hår.

Vad händer då när kusin Frami ska tas ur hagen? Jag ska vara snäll och öppna grinden, Juppe har ju fått sin godis och hejdå-gos i hagen och sisådär. Juppe knäppskalle bestämmer sig för att: åhå, de vill att jag ska gå in i stallet och äta ÄNNU MER MAT! De älskar mig verkligen! Och ja, det är jag värd.

Utan att tänka efter ett endaste dugg vrålade jag NÄÄÄÄJJJJJJJJJ!

Stackars Frami tog tre skutt framåt och tittade anklagande på mig.

Juppe vände surt.

Phu.

I morgon ska vi markarbeta, det längtar jag redan efter. Och på måndag har jag hyrt in Matilda som ryttare. Ska bli kul att höra vad hon tycker om mitt vårmonster. Eller?

(Frami fick en av Juppes godisar, det var han värd)

Vet ni vad det bästa var?

Jag fick inte påhälsning en enda gång av ridrädslan.

Det känns så underbart och befriande fritt.

Även om Juppe gör lite halvdumma grejer ibland (och jag) så känner jag mig trygg med min kompis. Jag känner mig också trygg i att jag kan hantera vad som än dyker upp.

Stabilt sällskap är förstås underbart att ha.

Personal space? Varför då?

 Det är oerhört viktigt för hästar att visa respekt har jag hört.

R-e-s-p-e-k-t-e-r-a sin mattes/husses personliga zon. Personal space. En säker fristad kan man säga.

Va? sa Juppe.

Kom lite närmare så får vi prata om det här.

Själv tycker jag INTE OM när du liksom tar tre steg bakåt och ska fota, sa Juppe.

Känner mig lite ensam, övergiven.

Utsatt.

Snart kommer vargarna. Vildsvinen. Kanske en vilsen ko som äntligen sett chansen att leva friluftsliv i några veckor.

Sånt har hänt. Det har jag hört från säker källa.

Du. Jag kallar det inte personal space sa Juppe sedan i hagen.

(Lägg märke till flinet under den trutiga multippen)

Jag kallar det fredagsmys!

Ursäkta glest bloggande: här är en rapport

Visa det här inlägget på Instagram

Spanish walk in progress. My horse is a genious. A cute genious. #jupiterfrånådalen

Ett inlägg delat av Bettina Bäck (@bbettina) 16 Mar 2019 kl. 10:17 PDT

Jag börjar bakifrån, alltså närmast i tid.

I går åkte jag ut till Juppe på eftermiddagen och gjorde lite hjärngympa. Vi börjar få mer och mer kläm på det där med spansk skritt eller pantherwalk. Juppe sprattlar på fint med frambenen och kan ta små steg framåt nu.

Nästa steg är att ta stora kliv framåt och lyfta frambenen.

Därefter - skutt upp på Juppes rygg och där måste jag nog ha hjälp av någon från backen till att börja med som visar Juppe med targeten att han ska lyfta fötterna.

I fredags blev det en välbehövlig ritt i dagsljus med trivsamt sällskap.

Onsdag betyder lektion och på tisdagen var det en happening!



Juppe ser kanske inte överlycklig ut på bilden - men han var fantastisk!

Jag är så stolt över honom. Vår VD Peter gjorde sitt bästa på hästryggen, men ramlade liksom fram när det var dags för trav.

Juppe tvärnitade. OK! Han vill att jag ska stanna.

Efter en liten stund på ridbanan gick vi till ovalen. Jag och Juppe skuttade runt lite först, testade att bränna av en galopp och det kändes fint. Juppe var lugn som en filbunke.

Peter hoppade upp igen och fick faktiskt till några små galoppskutt med hjälp av Baldur II som draglok.

Jag blev så glad över att Juppe verkligen lyssnade in att det satt en nybörjare på ryggen och att han var rädd om honom. Hjärtat svämmar över.

Och förlåt för att bloggandet sker så glest. Det finns liksom inte ork till bloggande just nu och jag har bestämt att bloggen ska vara något roligt, inte ett måste.

Hade lite roligt åt en stallkompis som knäckt koden. Hon frågade hur det är och jag sa som det var. Hon sa: ja, jag tänkte väl det. När du inte bloggar då är du inte på topp.

Lite kul.

I dag ska jag klappa på yngsta nykläckta barnbarnet och så hoppas jag att det blir en liten ridtur på Juppesnuppen ikväll.

Är det lite blått i fölfröken Titanias ögon?

Ikväll hade jag och Juppe gemensam galoppglädje på ovalen.

I går tog vi en sävlig promenad till avelsflocken.

Fölfröken Titania är inte ett dugg blyg.

Hon ser faktiskt mer ut som om hon tänker: Muahahahaha. Om tre år ska jag ha mycket kul med dig.

Jag och Juppe spanar och spanar på Titanias ögon.

De är ljusa och har en så obestämbar färg.

Ibland tycker jag att det är en glimt av blått där, men sedan tänker jag - äsch, det är bara himlen som speglar sig.

Söt och kaxig är hon i alla fall. Precis som småtjejer ska vara.

Om tre år sisådär ska vi ha mycket kul.

Kursdag: det är svårt att tänka positivt

Nej, jag tänker inte radda upp allt som jag inte är så nöjd med efter en heldagskurs med tävlingstema (men okej, okej, några förbättringspunkter kommer längre ned. Mycket längre ned).

Nu försöker jag i alla fall tänka nytt och bättre.

Jag är vansinnigt nöjd med att Juppe var vansinnigt nöjd med sig själv efter heldagskursen.

Efter förmiddagens programridning så kände han sig rätt färdig med dagens insatser tror jag. Han gick visslande ut i hagen för en stärkande tupplur.

Jag har tur som har en häst som har en helt taktren tölt, som är lättväxlad, frisk, glad och bussig. En bra kompis helt enkelt.

Vi värmde upp individuellt. Mycket bra för mig. Det är en utmaning för mig att få Juppe kvick och vaken, jag var jädrigt nöjd får jag säga. Uppvärmningen fungerade perfekt!

För oss är en halvtimme lagom tid. Jag vill hinna skritta och upptäcka min egen kropp innan vi tar itu med Juppes.

Det var till och med en lite lättare övertaggad Juppe och dito matte som äntligen fick rida sitt program. Juppe undrade lite upphetsat hela tiden om: det är galopp nu?

Trivs.

Det är roligt att han vill. Och att jag vill.

Snäll kursis filmade oss. Film är så bra grejer. Den visar skoningslöst om matten till exempel glömmer att driva, eller inte vågar hålla ihop Juppesnuppen.

Något händer i mitt huvud när jag tror att det är tävling, jag vågar liksom inte inverka.

Nu tänker jag faktiskt tänka att det är väl himla bra det. Inte att jag bara sitter där som ett mähä, utan att jag upptäcker det. Och att det finns kräm att ta av. Mer sprutt i Juppeluppen att ta fram.

Om jag beställer det.

Visst är det ändå spännande hur ett tävlingsmoment kan spöka med ett huvud? Eller två då.

Efter makalöst god lunch och teori var det dags för låtsastävling.

Samma grej här. Min vänliga häst ställer upp på en omgång på ovalen igen. Inga problem.

Den omgångens bästa: att jag kände mig helt trygg med galoppen (nej, jag är inte rädd för att det ska gå fort eller att jag ska trilla av), Juppe rullade på och jag kom ihåg att halvhalta när bollen rullade längst ned. Det kändes bra.

Det var bara den lilla detaljen att jag glömde driva. Igen.

"Domarkommentarerna" som vi fick av instruktör Annica och Matilda gluttade jag bara som hastigast på. Jag vill för h-e aldrig mer läsa en kommentar i stilen med "energifattig", då tror jag nästan det är bättre med galopp istället för tölt. Eller taktfel. Vad som helst, bara inte energifattig.

Jag ska be kompisar att filma mig lite då och då när jag tränar. Filmen visar sannerligen sanningen, det är skönt. En maffigare tölt, det vore väl något att ha som mål.

Filmerna visar jag inte. De ska jag sura lite över först.

Jag är så stolt - företaget jag jobbar på sponsrar med gratistjänst

Gården som Juppe bor på (ja, och mina jobbarkompisars hästar också) är stängd för besökare, vi åker heller inte ut på evenemang med våra hästar.

Varför? Gården tar ansvar för smittspridning och vi är rädda om våra hästar.

Det här utbrottet av EHV-1 kommer inte att vara det sista. Kvarkan finns kvar och hästinfluensa med för den delen. Vi måste bli bättre på att tänka på smittor - alltid.

Jag personligen tror att de inom hästvärlden som tävlar mycket ändå har det här med sig på något sätt. Ryttarna och hästägarna är vana vid att fylla i hästförsäkran, alltså en försäkran om att hästen dyker upp på tävlingsanläggningen och är frisk.

Ambitiösa fritidsryttare som åker på kurs är jag däremot inte lika säker på att de tänker på smittorisker.

Jag kan STOLT berätta att företaget jag jobbar på har låtit oss jobba med att ta fram en tjänst för gratis elektronisk signering av hästägarförsäkran. Företaget bjuder på det här. Är inte det fint?

Sidan hittar du här.

Så är det att ha en chef som äger islandshäst.

Vi är duktiga på det här med digital kommunikation och elektronisk signering. Det här är vårt bidrag till Hästsverige. Vi hoppas du gillar det och framförallt använder dig av den här. Sidan kommer att ligga uppe för alltid.

Ja, jag blir jätteglad om du delar och berättar om elektronisk hästägarförsäkran. Lika glad blir jag för en kommentar här förstås.

Fasansfullt korta helger

Det här finns det ingen större vits med enligt Juppe.

Det finns ingen vits med att ta bilder på andra hästar än den snyggaste. Juppe.

Men Dynur är väldans söt. Och så illustrerar han så fint hur jag känner mig. 

Hur kan måndag redan bita mig i svansen?

Önskar jag kände mig mer utvilad.

Nya hovis gör kanske inte överväldigande god reklam för sig genom att inte ha tid att slå på en ny doja på Juppe. Tisdag är det sagt att han ska anlända i alla fall. Då har Juppe varit utan sko i 1,5 vecka.

Jo, jo.

Den tappra, tappra hjältehästen linkade modigt fram genom Lützentät dimma och krutrök, sa Juppe.

Stör inte.

Det går inte att dissa en kreativ fas genom att komma med invändningar om att det inte är sant eller så. Det säger du ju själv.

Först är man kreativ, sedan man kika på självaste resultatet.

Eller . . . stoppa in en godis här fram!

Den kopparguldiga ursnygga lagom behårade och skitsnygga och lagom vadderade hästen tittade hjältemodigt . . . 

Du. Kan vi prata om den där gympadojan förresten?

Den säger kaplooffff när jag går. Det känns inte så värdigt.

Fast den skyddar mot att det går ur bitar från hovväggen, sa jag. Det är ju bra.

Snaaaaart får du ny fin sko.

Solon ville också vara med på bild.

Så det fick han.

Nöjt Mona-Lisaleende.

Själv känner jag mig så här: