Attack mot Juppes läckra rumpa: bah

Ha! Rädd? Jag? Ha!

Jag hörde väl mycket väl och i mycket god tid att det var en Matilda på ett Ess som kom bakifrån.

Som en ståtlig häststaty stod jag på källarbacken och VALDE då att ta exakt tre steg framåt (ganska raskt) för att se ännu lite ståtligare ut.

Jomen.

Min och Johannas (som satt på Baldur 1) version:

Bromsarna funkar.

Inte hörde vi ett skvatt i blåsten, men vad gjorde det.

Tre skutt framåt och sedan stopp kan vi leva med som reaktion när en ryttarkompis dyker upp bakifrån. Jag och Juppe styrde mot en samling ringar i betong, dit vill han ändå inte tänkte lilla jag. Och det ville han ju inte heller.

Vi fick en fin tur trots otroligt hård blåst. Våra fina hästar bar oss i 80 minuter cirka-gurka över vattensjuka områden, förbi vajande träd. Utan problem förbi en åkerkant där det hördes att skogsarbete pågick i skogen intill. In i en dunge där vilda grisar brukar hålla till.

Först på hemväg. Mitt på en solig raksträcka bestämde Juppe att det pågick någon form av attack mot hans läckra rumpa.

Vi fick tyvärr ta en rundtur ut på åkern. Inte roligt.

Jag skällde, Johanna såg sträng ut. Juppe skämdes. Och så klev vi iväg från en trots allt mycket prydlig liten rondell gjord av Juppes hovar.

Jag fick skämmas och berätta för stallägare-Magnus. 

Han var snäll som vanligt. Fast jag skäms ändå.

Juppes skäms gick över väldigt fort.

Han fick äta hö i en evighet i stallet, jag pillade bort lera och borstade bort hår.

Vad händer då när kusin Frami ska tas ur hagen? Jag ska vara snäll och öppna grinden, Juppe har ju fått sin godis och hejdå-gos i hagen och sisådär. Juppe knäppskalle bestämmer sig för att: åhå, de vill att jag ska gå in i stallet och äta ÄNNU MER MAT! De älskar mig verkligen! Och ja, det är jag värd.

Utan att tänka efter ett endaste dugg vrålade jag NÄÄÄÄJJJJJJJJJ!

Stackars Frami tog tre skutt framåt och tittade anklagande på mig.

Juppe vände surt.

Phu.

I morgon ska vi markarbeta, det längtar jag redan efter. Och på måndag har jag hyrt in Matilda som ryttare. Ska bli kul att höra vad hon tycker om mitt vårmonster. Eller?

(Frami fick en av Juppes godisar, det var han värd)

Vet ni vad det bästa var?

Jag fick inte påhälsning en enda gång av ridrädslan.

Det känns så underbart och befriande fritt.

Även om Juppe gör lite halvdumma grejer ibland (och jag) så känner jag mig trygg med min kompis. Jag känner mig också trygg i att jag kan hantera vad som än dyker upp.

Stabilt sällskap är förstås underbart att ha.