När röda hår lossnar blir det prilligt

Tyst! sa Juppe.

Scchhhh!

Jag hör något! Någon. 

Eh, ja, jag plockade in min pålle och satte mig på betongkanten av foderbordet och glodde.

Det brukar vara bäst så.

Juppe hade blöta spikes över hela kroppen.

Små prilliga spikar av hår som pekade rakt ut, som igelkottspiggar.

Piggarna matchade hans humör ganska bra.

En Juppe är ju aldrig sur, men har lite olika inställning till det där med arbete.

I februari börjar de vackra röda håren att lossna så smått.

Man skulle kunna tro att rötterna sitter vääääääldigt djupt på min häst, han blir skuttig och hoppig.

Nervig. Snudd på prillig.

Tur vi fick en fin tur med bästis-Baldur.

Vad GLOR du på? sa Juppe.

Herregud, sa Baldur.

Nu tror jag att jag får kolik igen, sa Juppe. (Han fick det på promenaden också, cirka 19 gånger. Då måste man stanna till och bara stå).

Kolik med en släng av hovböld och öh, något mer.

Helt i onödan, sa jag. Vi har ju jobbat färdigt. Du ska bara ta dig till hagen.

Vem är du? sa Juppe.

Jag pratar med den där trevliga istället.

Hon har faktiskt med sig orangea, runda, platta saker.

Rätt okej prylar.

Har du glömt att du inte äter morötter, sa Johanna då till Juppe.

Hon verkar lite klent utrustad mellan öronen den där, sa Juppe.

Jag har ju alltid ätit morötter. Vilken häst gör inte det? 

Vem där? Är det något troll som äter på min rumpa?

En Juppe är alltid lugn i alla situationer.

Det är bara att andas djupt.

Djuuuuupt.

Luuuuugnt.

Vem där!

Och varför bita på min rumpa?

Herregud, sa Baldur.

Usch, när trollen plågar mig krullar manen upp sig, sa Juppe.

Den lägger sig i nervösa vågor.

Mjahapp, tänkte jag. Det är faktiskt på väg att bli vår.

Kanske är det dags att tvätta lite borstar och hjälpa till med att borsta bort de där röda stråna som kliar och sticks.