Mentalt redo för trots

Tycker den här bilden summerar dagens utflykt till ovalbanan i Björsbo rätt bra.

Alltså, jag är inte typen av ryttare som är jättenoga med att alla bilder på mig och Juppe ska vara fantastiska (alla ben ska peka åt rätt håll på båda två och sisådär), så för mig är det inga problem att bjuda på den här.

Först har vi då Kaisa och Thor-och-snygg, sedan kommer vi skramlande.

Juppe är inne i trotsåldern igen. Det känns lite grand som han inte är min häst på något underligt vis. Mycket har blivit så mycket bättre tack vare Kaisa (typ takten i tölten), men . . . nja, Juppe är liksom inte riktigt där, inte med mig.

Han pysslade hela tiden med sitt, och jag försökte förtvivlat få ihop något av det jag lärt mig för att få till till exempel en fin tölt. Juppe drog hela programmet av jävelskaper, och det gör han bra! Han ville till och med sticka i galoppen.

Jag försökte slappna av med mina rejält kortade stigläder (lättare att slappna av med korta säger Kaisa). In med maghelvetet (naveln ska liksom in mot ryggraden), ner med axlarna, armarna efter sidorna, fågelungar i händerna, ett bäcken som är rätt vinklat osv osv.

Prutt.

Kom du ihåg att ha slak tygel på innersidan i galoppfattningen? frågade Kaisa. Näej, inte kom jag ihåg det. Och inte blev det rätt galopp. Satan. Och faktiskt kände jag att min vänstra ljumske stretar emot något vansinnigt - jag lovar att jag ska stretcha varje kväll.

Jag fick i alla fall till känslan av att kunna driva, och fånga upp den energin med rumpetussen istället för att Juppe ökade takten - i skritt. Ja, det är en början. Och det var en häftig känsla!

Kaisa tröstade med kloka ord: ni är ju ute mycket och skrittar eller hur?

- Näej, vaddå, stretade jag emot. Vi skrittar ju inte bara.

Men ni rider ju mycket i skogen, då blir det väl mest skritt?

- Eh, jo. Det är klart, tänkte inte på det.

Då är det ju inte så underligt att ni har en bra kommunikation i skritt. Det är något ni gör mycket.

Häpp.

Så kan man också se på det. Mycket mer konstruktivt. Tölta mer = bättre kommunikation i tölt osv.

 Bäst man håller koll på Bettina och Juppe också i farten . . . 

 Vissa hade vett att hålla sig i skuggan. Det var fruktansvärt hett så här mitt på dagen.

Ja, phu, mycket att tänka på. Men - på något underligt vis är Juppes motstånd och trots ändå något jag känner igen. Det är faktiskt nästan så jag längtar efter att få ta itu med det.

Och så kan jag verkligen unna honom ytterligare ett par veckors duvning av Kaisa, he, he.

Tack Sara för att du greppade kameran! Det är guld värt att titta på sin ankstjärt och alla armar och ben. Och axlar. Och . . .