Ho, ho? Självförtroendet, var är du?

Ja, vad ska jag säga? Jag är liksom inte i samklang med mig just nu. Det blir mer kling och klang över det hela.

Jag var rädd när jag fattade att jag skulle behöva rida ut själv med min kompis. Ingen stallkompis i sikte. Det var bara att skutta iväg.

Hjärtat pickade och det tog ju inte Juppe mer än tre nanosekunder att greppa det. Gudskelov var han faktiskt på sitt allra bästa humör i dag. Frustade på väg ut i från gårdsplanen.

Vi var gemensamt tittiga förbi läbbiga huset. Fortfarande pickande hjärta. Hälsade på stoflocken. Juppe frös fast. Varför jobba när du bara kan släppa in mig där? Fri tillgång på hö och dom har säkert en hel ocean av obetat gräs i bakre hagen.

Men iväg kom vi. Trav och tölt och skritt om vartannat mest för att blanda bort mitt huvud. Och ned på lilla traktorvägen efter källarbacken för att komma ut till åkerkanterna.

Stel och tråkig tölt här på raksträckan, vi överlevde massor med troll i skogsdungen och där någonstans släppte det. Sunkigt och jävligt och sugande lera. Juppe frustade.

Han bjöd på tölt som var så ljuvlig! Jag fick dåligt samvete och saktade av en liten bit. Över till nästa åkerkant. Och likadant! Halleluja! Hade jag haft en sejdel öl i näven hade allt skum suttit kvar på toppen. Allt var bara perfekt, Juppe knogade på som en liten lösgjord iller.

Klart han fick beta klöver.

Han visste ju det. Jobbar jag bra blir det klöver.

Nu var det ju liksom hemväg. Juppe gav JÄRNET i tölt. Jag behövde bara andas in lite för att han skulle stoppa bakbenen under sig och ta i ännu mer.

Klart jag hoppade av när det gick som bäst, klart jag plockade nypon åt min bäst häst. Och så plockade jag lönnlöv. Juppe stirrade förundrad på mig. Lönnlöv? Det är ju inte ens gott?!

När Juppe åt hö i stallet flätade jag en krona, jag kom faktiskt ihåg hur man gör för att låsa löven med skaften.

Att få en Juppe att förstå att han ska ha löv på luggen däremot var en utmaning.

Nej. Det var inte jag, sa Juppe. Jag andades bara.

Den smiter!

Skynda dig att knäppa då! 

Du. Förra kronan var guldig och fin. 

Är det verkligen korrekt att en Juppe ska ha lite löv där mellan sina vackra öron?

NEJ. Jag ser inte sur ut. Jag är bara koncentrerad.

Andas jag så åker den av! 

10-9-9-8-8 och en halv-neeeeejjjjjjjj

Titta, nu föll ett löv till av. 

Oj, oj, oj. Nu åker kronan av.

Jag står som en staty och slutar andas men det hjälper inte!

Stackars kronan. 

Gud vad hon är underlig. Men hon vill väl.

Vi ses i morron va?

Klart vi gör Juppe. Då blir det hjärngympa och en stallkompis som visar working equitation.

Det blir bra.

Och jag vet ju det. Får bara jag och Juppe trixa lite, klara av saker så smyger sig självförtroendet fram ur någon vrå det också. Vi är vana vid att ha det så här jag och Juppe, det är ändå en tröst. Ibland går det upp och ibland går det ned. Så är det bara.

Trick och klurigheter - det älskar Juppe

Juppe mötte inte upp vid grinden i dag. Han och grabbarna hade fullt upp med att flirta med brudarna i grannhagen.

Vi hade dejt med en brud för NH-träning, alltså natural horsemanship.

Vi hittar på lite allt möjligt. Jag hittade mjuka och bitvänliga koner på Biltema, tänkta för fotbollsträning. De högg jag med, och en rockring och Juppes mjuka boll.

Det där med att gå på en presenning tycker inte Juppe är särskilt spännande längre. Det var inte ens särskilt spännande att backa och fastna lite med hovarna.

Pulsen gick däremot upp när vi släpade en kasse med tomburkar efter oss i ett långt rep. Det gick jättebra när kassen var rakt bakom, men när vi svängde och kassen liksom började nafsa i Juppes rumpa - då var det läbbigt.

Fast inte studsa runt och skrika hjälp-läbbigt. Mer anklagande blick och jag flyttar genast min rumpa bort från monstret-läbbigt.

Det tog Juppe tre försök att förstå att han skulle plocka upp en kon med munnen och ge den till mig (nåja, lyfta upp i alla fall så att jag kunde ta den). Ha! Grabben ÄR ett geni!

Han är så smart och kräver faktiskt att få klura på saker, varken Juppe eller jag är glada i våra själar om vardagen inte innehåller lite utmaningar.

Det är klart en häst kan lära sig apport! I alla fall en Juppe, det blir nästa steg.

Barbie tyckte Juppes boll var ganska läskig. Men till slut stod hon still och höll koll på bollen när vi kastade gris. Bollen är fylld med fluff och är sydd i tyg. En snäll boll med andra ord.

Vilka är bäst? Klapp-klapp-klapp - mig själv! (som en jobbarkompis brukar vråla framför datorn när något går bra).

Byta smak på Juppes godis - gör man så?

Den älskade hästen och jag tog ett vad jag tyckte lugnt pass på ovalen.

När jag började känna mig nöjd var Juppe sjöblöt av svett och flåsig. :-(

Skutt av och en alldeles nyköpt godis till duktiga hästen.

Juppe funderade över smaken äpple både på ovalen och utsläppt i hagen.

Mjaha. Det brukar vara laktrits. Jag gillar lakrits.

Sa du äpple? 

Mjaha. Äpple. Jaha.

Jo. Men jag kan tänka mig en sån där äpple igen. Det är ju riktigt gott. 

Äpple? Sa Frami.

Det låter som något för en chef. En slags förmån. Jag kan testa.

Näej, sa jag. Det får din matte ordna.

(Juppe fnissade väldigt diskret i bakgrunden)

Sötmule.

Höstlöv och en självmedveten Juppe

Det var en självmedveten häst med mycket ståtlig hållning som stod vid grinden när jag kom i dag.

En berest häst minsann.

Jag vet inte vad det där med att jobba halvtid håller på att göra med mig, jag var mer åt geléhallonhållet efter en jobbkväll (och två till framför mig). Hur har jag orkat att alltid jobba heltid?

Tehe.

Vi snacksade lite i stallet, jobbade från backen på ridbanan - jag fick övertyga Juppe om att aktiv skritt verkligen betyder att man knallar på. Bah.

När han bjudit på fantastisk sluta åt båda hållen utan stöd från staket eller vägg så gick vi och betade.

En fin start på dagen. Prima liv.

Fast jag tror egentligen att hästen behöver bränna ur förgasaren i typ 15 mil galopp. Snart ska min beställda säkerhetsväst landa, blir bra det.