Sötchock: Avelsflocken flyttar hem från sommarnöjet

Hoppsan. Det bidde en bildbomb.

Tack kära gamla kamera för att du faktiskt orkar fokusera på det jag vill, åtminstone ibland.

Fredagen blev en helt fantastisk ledig dag.

Jag fick hänga med i jobbet med att få hem avelsflocken från sommarhagen till sin ordinarie hage.

I samband med det plockades några hästar hem på box, bland annat min Titania.

Hon skulle avmaskas och verkas.

Och så klart pysslas med. Självfallet har hon en egen beautybox.

Hanteringstränas menar jag förstås.

Aaaahhhh. Tack vare att jag fått så god hjälp från början med att förstå hur jag ska närma mig min UNGHÄST (får inte säga föl längre för de kunniga, hon är ju över ett år tösabiten) så går allt så bra.

Titania är inte rädd eller avvisande, mer nyfiken och faktiskt - tolerant.

Till och med jag tyckte synd om henne när jag tog bilden här ovanför.

Hon hade då fått delad man, varje litet tagel hade fått en dutt av manglans i geléform och så var hon nogsamt borstad överallt.

Manen har blivit så lång! Fölkrullet ser ut som en utväxt permanent. Så sött.

Vi hade två släp att locka in ungdomarna i.

Himla bra är det ju om man får fatt i hästar som ska ut i hagen till båda släpen (eller på stall) så att de inte får vara ensamma och får panik.

Starten blev fin.

Det är så kul att se fröknarna försöka räkna ut var de hamnat - och sedan se glädjen när de förstår att de är "hemma".

Det där med att åka transport blir ju inte så dramatiskt då.

Somliga hade åsikter om det där att hoppa in i transporten.

Minsta lilla fölisen förstod inte alls vitsen med att hoppa in i en låda med mamma.

Annica fick leda mamma till stallet och en box. Kan inte Mohammed komma till berget så får berget komma till Mohammed. Det backades galant upp ett släp mot stallöppningen - och si, då fick hästmamma med sig sitt föl.

Förvirrad ung dam.

En Tinna som längtar hem.

Tinna fick visa att transporten inte var farlig.

Hon suckade när hon ställde sig framför transporten, vred på huvudet så att ungdomarna såg henne.

Gick på transporten. Vred på huvudet . . . 

Klart unga fröken gick in till slut.

Då gick Tinna ut genom framdörren och vi kunde stänga dörrarna om tonåringen.

He, he.

Kul att se ett rutinerat gäng dra fram det ena ässet ur rockärmen efter det andra.

Jag måste säga att jag fullkomligt dyrkar Tinna.

Maken till klok och härlig häst har jag inte mött. Det är också tack vare henne jag har så bra kontakt med Titania. 

När Titania var föl så puttade Tinna fram henne mot mig, när Titania försökte smita så blockerade hon vägen med sin breda mammarumpa.

Så visar en klok mor sin unge att människor inte är något farligt.

Tack Tinna. <3

Annicas föräldrar har tagit hand om avelsflocken på ett fantastiskt sätt i sommar (igen).

Riktiga djurälskare som har ögon för varje häst.

Och hö. Massor av hö.

Titania tycker inte att det är så udda att stå på box.

Hon har ju stått på box förut med mamma.

Hon har så milda, vackra Juppeögon. Jag tror de är ett arv efter pappa Haleggur, men det är ju svårt att säga förstås.

Damen blev riktigt världsvan och inspekterade varje vrå av sin box.

Det är så roligt att hon är så nyfiken och att hon är så lugn.

Hon var riktigt duktig vid verkningen också, 75 procent av hovarna gick galant.

När solen började glöda var det dags att få skjuts till hagen även för gänget som mellanlandat i stallet.

Glada sötgrisar.

Och svisch ut till del två av hagen. Där får pållarna traska längs en ganska smal korridor av stängsel.

Just där tyckte gänget som redan gjort sig hemmastadda att det var läge att säga hej.

Gulp. Lite trångt tyckte vi.

En riktigt härlig dag, som sagt.

Sol på nästippen och hästgos en masse.

Och - det finns gott hopp om fröken Titania och hennes fotointresse.

En microvärmd lunch i stallet gav flashback

På mitt jobb har vi en friskvårdstimme i veckan.

Alltså en timme "ledigt" om man väljer att utöva någon form av fysisk aktivitet.

Jag ska spara ihop två veckors timmar och ta lektion för bästa Annika varannan vecka.

Slår jag ihop friskvårdstimmarna med en lunchtimme så får jag tre timmar dagsljus + lyxen av privatlektion + tid i stallet utan stress. 

Jag hämtade Juppe och ställde honom vid en hölunch.

Själv stoppade jag en låda i micron och när det sa pling och dofterna av mat spridit sig i sadelkammaren var jag tillbaks i min barndom.

Hur låter det på en skala? Gaggigt?

Dofterna tog mig tillbaks till "varm" mat som medtogs i mattermos till Färjestads ridskola i Karlstad.

Det smakade blä, men vad gjorde det.

Jag fick sitta och titta på större och tuffare tjejer i uppehållsrummet.

Jag blev aldrig en sådan där stor och rådig tjej som myndigt delade ut order och visste hur allting var.

Jag fogade mig i tingens tillstånd.

Det viktiga var ju hästarna.

Jag minns faktiskt min ridskola som ett bra ställe för djuren.

Jag har ingen aning om känslan skulle vara rätt i dag.

Vi hade en stor ridbana utomhus, det är den jag står vid på bilden. Ett stort ridhus.

Ett stenkast bort fanns en skog med en ridslinga. Där fick mer vana elever och medryttare braka fram.

Hästarna hälften av hästarna stod i spiltor (vansinnigt tycker vi i dag) och andra hälften i boxar. Det var de stora hästarna som var värda boxar.

Timmarna på ridskolan var en slags andlös väntan för mig.

En väntan på att få klappa på de underbara djuren. Få rida.  Få vara en ryttarinna.

Bilderna här ovanför visar att det är en speciell dag, jag har ingen aning om vad som var på gång (men färgmatchad var jag baskemig).

Kanske en låtsastävling, kanske en uppvisning. Annars hade pappa aldrig varit där med kameran.

Jag bodde i en lägenhet i nybyggda området Gruvlyckan i Karlstads utkant.

Att rida betydde att jag fick åka buss kanske tio hållplatser bort och sedan gå genom ett läbbigt industriområde.

På vintern var det mörkt och läbbigt. Ridstövlarna i gummi var kalla.

Väl hemma brukade jag vara grinfärdig eftersom det kändes som att tårna skulle trilla av.

Till slut fick man ju ändå rida.

Jag var blyg och vågade aldrig säga vilken häst jag ville ha.

Min ridfröken som kallades Gugge var ändå ganska rättvis och såg till att jag någon gång fick mitt favoritsto Cuda eller den rödhåriga och peppiga ponnyn Pia (vi vann skojtävlingar som innehöll valfri gångart mellan slalompinnar - hon visste att hon bestämde och att jag skulle klamra mig kvar).

Inte gav den där blygheten med sig, men jag ignorerade den så mycket jag kunde.

Jag höll fast vid ridskolelivet.

För oss "vanliga" elever som inte fick/kunde ta extralektioner eller ta ansvar för skötsel av en speciell häst var karriärvägarna eller möjligheterna begränsade.

Inte vet jag om dyrkan av hästarna var särskilt besvarad heller.

Men, men. Jag hade inget att jämföra med.

Begreppet "egen häst" fanns helt enkelt inte i min galax.

Det var det här som gällde.

En sommar åkte jag på ridläger.

Jo. Alla andra valde häst före mig.

Jag fick en 22-årig valack vid namn Robust.

Inte var det illa.

Vi gjorde vårt bästa. Temat var hoppning.

Uteritter ingick också. Spännande värre faktiskt.

Lägerlivet gick inte i min takt, jag hann inte kissa innan det var dags att ge sig av på långtur.

På en av galoppsträckorna, i en uppförsbacke pinkade jag helt enkelt på mig trots att jag var alldeles för stor.

Jag vägrade låtsas om att det hänt utan fortsatte som det inte hänt.

Kanske kollade inte de andra så mycket på mig.

Hästliv har nog alltid handlat mycket om det här för mig.

Goset.

Hur började ditt hästliv?

Jag fyller 52 i december och jag köpte min första häst för sex år sedan. :-)

Lilla middagsdansen i valackflocken

Juppes bästis Baldur I önskade mig artigt god kväll och en fin fortsättning på aftonen innan jag rullade iväg med bilen efter kvällens övningar med Juppe.

Baldur fick en tur ut i guds fira natur och Juppe fick hålla sig på ridbanan.

Det funkade okej. Inte världens bästa sprutt, men inte världens sämsta heller.

Sprutt ja, sa Baldur.

Han skulle strax hoppa ut till de andra grabbarna i sin hage, däribland Juppe.

När Juppe hoppade ut i hagen hade hö-högarna precis ransonerats ut efter rang i flocken.

Antar jag? Antar att bland annat rang betyder vilken hög man tar.

Kolla här. God hög precis innanför grinden.

Borde vara första och bästa högen?

Duger icke! sa Juppe.

Han styrde kosan mot Baldur II hög. Kompisen han precis kamperat med på ridbanan.

Buff. Bort.

Då ville Baldur II ha Dunyrs hög istället.

Någon rättvisa får det vara.

Nu räckte det inte med det. Fengur skulle puts väck också.

Och Fengur på Viggo.

Och så vidare, och så vidare hela varvet runt.

Det slutade med att Dynur fick största och finaste högen vid grinden.

Alltså den som Juppe började middagsdansen vid.

Det är verkligen Dunyr väl unt.

Fast lite obegripligt blir det hela för en stackars människa som står och tittar och som försöker förstå vem som bestämmer över vem.

Det kanske är så att Juppe fick flytta på Baldur II bara för att jag stod och tittade på. Baldur II är lite svag för mig nämligen. Inte för att han har något för det, men ändå.

Jag fick middag utan att behöva flytta på mannenvännen.

Katterna flyttade däremot på mig medelst svaga pip som antydde att de aldrig i sitt liv fått mat (gick bra, de fick en andra omgång middag).